Livet i Ed

Svårigheterna att få köpa mark ledde samtidigt till att fenomenet ”utflyttningen till Äng” uppstod. Gårdsägarna till hemmanet Äng, beläget väster om Västra Ed, började kring år 1920 sälja sjötomter med fin utsikt över Lilla Le. Här uppstod nu parallellt en slags förstad med förhållandevis påkostad villabebyggelse. Sedan slutet av 1800-talet fanns också en annan slags förstad med hamn- och industrikaraktär nere vid Stora Les spets, norr om stationssamhället. På Lee, som området kallades, hade ett antal trävarurörelser etablerats under 1800-talet och de stora ytorna vid hamnen var bebyggda med ett flertal fabriksbyggnader och bostadshus av olika slag. Hit anlände bogserbåtar som forslade timmer men även passagerarbåtar som förde turister ut på Stora Le. Ett stickspår från Eds station ledde ner till Lee station för transport av såväl trävaror som turistande besökare.

År 1925 blev det tillåtet att köpa tomtmark centralt och 1927 antogs en stadsplan som upprättats av arkitekt Fredrik Liljekvist och omarbetats av arkitekt Allan Berglund. Följaktligen tillkom en hel del ny bebyggelse under slutet av 1920-talet, såväl villor som affärsfastigheter, byggnader som än idag betyder mycket för samhällets prägel. Under de följande årtiondena skapades en mer stadsmässig karaktär i Ed. De ladugårdar och ekonomibyggnader som fanns kvar centralt revs. Storgatan gjordes i ordning, torget anlades och den sk Terrassparken anordnades intill Lilla Le. De centrala delarna av samhället präglas också delvis av den bebyggelse som tillkom under efterkrigstiden. 1950-talet var en tid präglad av framtidstro och god ekonomi, och brukar betecknas som en guldålder för byggandet i hela landet. I Ed syns bebyggelse från denna tid till exempel kring torget och längs Storgatan.