En internationell bruksort

Glasarbetare flyttar till bruket

År 1860, det vill säga några år innan glasbruket anlades, fanns ungefär 15 hushåll i Surte. Tjugo år senare, när bruket var i full gång, hade antalet hushåll ökat till 60, alltså en fyrfaldig ökning. Ett brukssamhälle hade vuxit fram, som skilde sig från den omgivande landsbygden.

Även om de flesta som bodde i Surte var svenskar, fanns där även personer från Tyskland, Norge, Danmark, Finland, Ryssland, Riga, Preussen och Holland. Där arbetade glasblåsare, inbärare, smeder, smältare, glasslipare, målare, eldare och hyttarbetare.

Många av glasblåsarna i Surte var tyskar, exempelvis Christian Diedrik Schafer och hans fru Theresia Nathalia Kästel. De flyttade till Surte från Eda glasbruk i Värmland kring julen 1862, alltså i samband med att Surte glasbruk anlades. Även bruksdisponenten kom från Eda. 1866 flyttade familjen vidare, till Skön utanför Sundsvall, men kom tillbaka till Surte 1870. De hade då fyra barn som alla var födda på olika orter.

Marcus Kästel, en annan glasblåsare och sedermera hyttmästare, var släkt med frun i den förra familjen. Han kom med sin familj till Surte från Rumskulla i Småland 1864 och flyttade vidare till Värmland fyra år senare, 1868 – samma år som glasbruket i Surte bytte lokaler.

Barnarbete på bruket

Utöver glasblåseri och andra hantverk behövdes arbetskraft till mindre hantverksmässigt, ”okvalificerat” arbete. Glasbruken tillhörde de miljöer där barnarbete var särskilt vanligt ända in på 1900-talet. Det fanns stort behov av handräckning i glasproduktionens olika moment, och där kom barnen till nytta.

Förhållandena för barnen vid glasbruken har bland annat skildrats av Vilhelm Moberg, som själv arbetade på ett glasbruk i Småland ett par år i sin ungdom, exempelvis i romanen Soldat med brutet gevär (1944).