I juni 1894 tillsattes en kommitté som skulle utreda brandsläckningsväsendets ordnande. Stadsfullmäktige ansåg dessutom att det samtidigt skulle ordnas en vattenledning för själva staden.  Frågan var bara var vattnet skulle tas ifrån.
Alternativet att ta vatten från Bjärsjön på Billingen och leda det till Skara föll av ekonomiska orsaker, liksom att ta vatten från Flian. Viktoriasjön, som vissa tider på sommaren var helt uttorkad och som dessutom oftast var förorenad, var inget allvarligt alternativ.
Istället föreslog kommittén att, efter utländsk modell, staden skulle ta till var eventuella grundvattentillgångar. Ingenjör Sundström genomförde 15 provborrningar norr om den Kemiska stationen vid Brogården och Trädgårdsföreningen.
Mellan fyra och tolv meters djup fanns det ett rikligt vattenförande sandlager. Den bästa kvaliteten innehöll obetydligt med järn.

Efter ytterligare undersökningar enades man om att ta vatten från brunnen vid Trädgårdsföreningen, där det fanns tillräcklig kvantitet och kvalitet. Vattnet skulle ledas till en lågreservoar. Via ett pumphus skulle vattnet levereras ut i staden. Avstängningsventiler, brand- och vattenposter skulle byggas liksom en högreservoar i vattentornet som föreslogs bli 32 meter högt och rymma 305 kubikmeter. Där skulle det även finnas 100 kubikmeter i vattenreserv vid eldsläckning.