Cylinderhatten som är klädd med silkesfelb lär ha uppstått i London. I tidningen Times kunde man läsa den 16 januari 1798 att hattmakaren John Hetherington greps för förargelseväckande beteende när han gick ut i sin höga glänsande hatt. Han fick böta för att ha uppträtt i en sidenhatt. Denna typ blev mycket uppskattad och bibehöll sin popularitet under hela 1800-talet fram till våra dagar. Den har hos oss haft många olika namn som cylinder-, storm- och skorstenshatt. Hatten finns även kvar som doktorshatt. Den ska då vara gjord av en schellacksstomme och klädd med svart ripssiden, runt om veckad med 32 veck. 

Tillverkningen av felbhattar kräver en stor uppsättning specialverktyg. De flesta har franskklingande namn, då Frankrike var ett föregångsland inom hattillverkningen under 1800-talet. Där försökte man få fram lättare material än den tunga filten som stomme till felbhatten. Vid 1800-talets mitt hade man exprementerat fram felbhatten på schellacksstomme. 

I ett litet hattmakeri under 1800-talets senare del gjorde samma person alla arbetsmomenten på en cylinderhatt. På de större arbetsplatserna hade man specialiserade arbetare till de olika momenten, stomgörare, fasonerare och klädare. 

En felbhatt består av en stommen gjord av tapetserarväv som förstyvas av schellack. Stommen kläs med silkesfelb, ett plyschartat yttertyg. Tillfoder används papper eller siden. Stommen består av kullen och brättet. Kullen delas upp i sidan, den cylindriska delen och plattan på ovansidan. 

Stommen tillverkas av en grov tvåskaftad bomullsväv, tdigare kalik, som doppats i vattenschellack. Schellackblandningen består av schellackflingor som värmts i vatten med ammoniak. Den doppade väven spänns upp på en ram för torkning, när den är lagom styv och torr skärs den till. Markering sker genom att ett kritat snöre spänns över duken. När man knäpper på det spända snöret avetecknar sig en vit rand på väven. Tillklippningssaxen används för att skära till sidan och platten.

Hattbeställningar gjordes på 1800-talet i franska tum ( 1 fr tum = 27,5 mm). En kompformatör används för att ta mått på och för att ange huvudets form. Måtten överförs till en formillion, en platta kring vilken hatten ska formas, den ska ha samma form och mått som beställarens huvud. Platten har tre lager impregnerad väv som ytterligare bestruks med vattenschellack, läggs ihop och får torka. Därefter pressas platten med hett järn och en sprilacksremsa läggs runt kanten. 
Brättet består av flera lager tjock bomullsväv som beströs med torr schellack. Denna bränns in, d.v.s. smälts ihop med hjälp av varmt järn. Det behövs många olika järn med skålformade undersidor för att man skall komma åt att pressa överallt. Insidan på brättet kläs med en remsa som är ca 1 cm bredare än brättet. Denna skall sedan fästas i kullen. 

Man lägger brättämnet runt formillionen, som står på randbricka och pressar brättet till önskad form. Brättet ska vara svängt, detta kallas centrering. När stommen är ihopsatt av sina tre delar träs den på en hattform. Hattformen är en av de viktigaste redskapen, formen står på en undersättare som är vridbar. På formen träs en skyddsmössa av trikå. Nya hattmodeller fordrade nya hattformar och dessa tillverkades av speciella snickare. 

Nästa moment är att sätta stommen på en botangskloss och pressar den. botangställningen består av en vinkelböjd järnram på vilken man sätter hela hattformen så den kan rotera. När hattstommen är färdig för klädning kränger man på en avigvänd felbmöss över stommen. Mössan penslas med spritschellack innan man drar på den och pressas sedan lätt med järn som smälter sprilacken och binder felben vid stommen. 

Pressningen är viktig och en lagd skarv ska vara så gott som osynlig. Vid putsning på botangklossen går man sedan över hela hatten med krats och borste. Hela slutputsningen är en känslig procedur, järnen får inte vara för varma. Hattmakaren prövar temperaturen genom att hålla järnen mot sin kind. Järnet skall föras lätt över felben så att lacken inte slår igenom. Felben får fuktas men inte för mycket, då blir den grå. 

I stora hattmakerier utfördes olika moment av specialiserade hantverkare. När kantband, hattband och svettremmar skulle sys på kunde kvinnlig arbetskraft anlitas.