Stenhuggerianläggningen ligger helt avsides på en smal strandremsa mellan Kinnekulles branter och Vänern. 

Området består av stenhuggeriverkstäderna med upplag, tre arbetarbostäder med uthus samt hamn. En stor del av den begränsade markytan har tillkommit genom utfyllning i sjön med skrotsten från stenhuggeriet samt rödfyr, som troligtvis kom från kalkbruket och från stenhuggeriets skiffereldade ångpanna. Som bränsle användes skiffer fram till år 1904 och sedan kol. 

Redan 1883 anlades hamnen som tilläggsplats för större båtar, året därpå kunde utlastning av bränd kalk påbörjas via den nybyggda spårvägen från kalkbruket. Den huggna sten kom senare även att skeppas ut. Hamnanläggningen hade en lång vågbrytararm som avgränsade en hamnbassäng. Kajer, vågbytare och pollare gjordes  av natursten. Innan den nuvarande hamnen byggdes fanns angöringsställen för mindre båtar. 

Byggnationen av stenhuggeriet var klart våren 1888 och stenhyvlingen kunde starta redan sommaren samma år. 

Verkstaden består av en rektangulär träbyggnad. Hela byggnaden är öppen utan innertak, i verkstadshallarna var det i huvudsak jordgolv.  I smedjan, maskinrummet och matboden vid nordvästra gavlen golven är lagda med kalksten. I smedja fanns en murad ässja, städ samt arbetsbänk och i matboden en mindre järnspis. En 18 meter hög teleskopformad tegelskorsten fanns för smedjan och ångpannan, den kom senare att kortas ner. Flera småspröjsade fönster fanns i fasaden runt om byggnaderna. 

Verkstadsbyggnaden kom ursprungligen från Bromö glasbruk nordväst om Mariestad, där den hade tjänat som glashytta. Vid några tillfällen kom byggnadskroppen att byggas ut åt nordost och sydost. Åt nordost med två lokaler för manuell stenhuggning. Den sydostliga utbyggnade kom under många år att bli kontoret. Utbyggnaden till sydväst kom senare att användas för en elmotor, troligen var den ursprugligen avsedd för den gröpekvarn, med ångkraftens hjälp kunde gårdens fodermalning skötas på ett enkelt sätt. 

Från Bromö flyttads även arbetarbostäder till Hönsäter och Råbäck, detta skedde när glasbruket hade lagts ner år 1879. 

När verksamheten startade år 1888 fanns två ångdrivna stenhyvlar, en kanthyvel med vars hjälp de släthyvlade stenblocken kunde ges raka eller profilerade kanter. Ytterligare två vanliga hyvlar sattes in år 1889 och 1899. Samliga fyra hyvlar tillverkades av Sköfde Mekaniska Verkstad, föregångare till Volvo Komponenter i Skövde. 

En 10 hästkrafters ångmaskin med inmurad panna drev hyvlarna, levererad av Lidköpings Mekaniska Verkstad. När den fjärde hyveln satts in år 1899 byttes ångpannan mot en ny, även denna tillverkad vid LMV. Ångkraften överfördes till hyvelmaskinerna via en mer än 20 meter lång s.k. huvudaxel, som var monterad i verkstadens takstol. Ångmaskinen, liksom hyvlarna kopplades till huvudaxeln med drivremmar av läder, löpande på remskivor. Från huvudaxeln har även en mycket gammal slipmaskin för verktyg drivits, en större slipsten, en slipmaskin för sten, smedjans bläster, spårvägens hissanordning för stenvagnar och gröpekvarnen. För hanteringen av de tunga stenblocken fanns ursprungligen två handdrivna lyftkranar i stora  verkstadsrummet. En av dessa kranar ersattes av en telfer som är borttagen. Redan från första året fanns telefon i verkstaden. Från gårdskontoret hade man regelbunden budgång ned till stenhuggeriet under flera decennier. 

Anläggningskostnaden för stenhuggeriet var vid sekelskiftet 1800-1900 ca 34 000 kronor. De olika maskinerna svarade för 2/3 av denna summa. Hyvlarna kostade tillsammans 18 000 kronor och ångmaskineriet ca 5 000 kronor. Utöver desa summor fanns stora kostnader för byggnationen av hamn och spårväg. 

På grusplanen framför stenhuggeriet lagrades stora mängder stenblock (i så kallade stuker), främst obearbetad råsten. På planen har funnits några handdrivna lyftkranar samt ett flertal spår och vändskivor för rälsvagnar. Spårsystemet hade delvis två olika spårvidder, 2 respektive 3 fot. Ett ännu bevarat spår med dubbla spårvidder leder från grusplanen in i verkstadslokalerna.

Troligtvis fanns det endast två byggnader vid Råbäcks hamn före 1888 - dels det mellersta bostadshuset och uthuset nordväst om detta. Bostadshuset som benämts (Sjöarn´s) byggdes år 1847, en liten faluröd, timrad stuga med tegeltak och så kallad hallaskorsten. Uthuset är byggt av sandsten och har tegeltak, användes som ladugård åt bostadshuset och som förråd för bränd kalk. 

De båda större boningshuset vid hamnen byggdes i första hand för stenhuggeriets arbetare. Det åt sydväst belägna huset uppfördes 1888 i ett och ett halvt plan med putsade stenmurar, vindsvåning av trä samt tegeltak med tre hallaskorstenar. På 1930-talet bodde verkmästaren i huset norra halva medan södra delen innehöll tre lägenheter om ett rum och kök. Det nordligaste boningshuset tillkom 1899 i samma stil som de så kallade Falkängshusen i Hällekis samhälle. Det är murat i ett och halvt plan av så kallat skiffertegel, men har till skillnad från Falkängshusen oputsade fasader och frontespis. Samtliga dessa hus hade 4 lägenheter om ett rum och kök samt på vinden 4 spisrum. Till de tre bostadshusen vid hamnen hör ett flertal mindre uthus av trä samt ett antal jordkällare i kleven bakom husen. Närmast sjön ligger en äldre tvättstuga av trä samt ett hus i sandsten, som bland annat inrymt en våg för stenvarornas vägning. Möjligen kan sandstenhuset ha tillkommit före stenhuggeritiden, exempelvis när hamnen byggdes. Invid våghuset ligger en liten sommarstuga byggd av stenhuggeriets siste verkmästare Valter Nilsson.