År 1889 gav komministern i Husaby NG Strömbom ut en turistvägledning för Kinnekulle,  boken fick namnet "Vägvisare för Kinnekulle, Valle härad med Axevall och Varnhem samt Skara och Lidköping". Boken har blivit klassisk för sin entusiastiska men nogranna beskrivning av bland annat Kinnekulle. 

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri var då så gott som nystartat och i boken beskriver han det nyanlägda stenhuggeriet men texten:

 ”Kommer man till Råbäcks hamn, bör man ej försumma att besöka det nyligen färdigbyggda stenhuggeriet derstädes, hvilket förestås af verkmästaren hr Sven Torstensson, som med förekommande beredvillighet förevisar det för vetgiriga främlingar

Vid ankomsten ned till sjön fästes uppmärksamheten först vid den på en hög viadukt framlöpande, från stenbrotten och kalkugnarna ledande spårvägen samt det invid viadukten belägna mekaniska stenhuggeriet med dess höga ångskorsten af fogstruket tegel. Ofantliga högar af kalk finnas här upplagda och dessutom pågår ständigt lastning af kalk från jernvagnarne deruppe på spårvägen direkt ned i de vid kajen förtöjda skutornas lastrum.

I sjelfva det stora verkstadsrummet finnas tvänne hyfvelmaskiner af nyaste konstruktion, å hvilka senare tiders alla uppfinningar i branschen blifvit tillämpade in i de minsta detaljer; de hafva utgått från Sköfde mekaniska verkstad, hvilken har dylika maskiner såsom specialitet. Ytterligare tvänne sådana skola i en framtid anskaffas, och derjämte en stensvarf. Det är ett verkligt nöje att se, huru fort och lätt de skrofliga täljstensblocken här ombildas till nyttiga och prydliga handelsartiklar, medan de små vagnarna åka fram och tillbaka under de skarpa stålet, som småknastrande plöjer sin breda väg på stenskifvan.

Sandstenen hugges här såsom annorstädes för hand; täljstenen, såväl röd som hvit (eller grå), dels hyflas, dels hugges. Det förra stenslaget finnes att tillgå strax invid i sandstenslagrets mot stranden brant stupande ytterväggar, det senare brytes upp i Råbäcks stenbrott på rödstensklefvens platå, hvarifrån de block, som befinnas lämpliga att bearbeta, nedforslas hit på spårvägen, en sträcka af cirka 3000 fot.

Invid verkstadsrummet finnas maskinrum och smedja, det förra med en stor, inmurad panna hvilken eldas med den bituminösa alunskiffern från Kinnekulles andra lager, likasom täljstenen nedforslad på spårvägen, och en kraftig ångmaskin, båda tillverkade vid Lidköpings mekaniska verkstad. I smedjan, der bl a hyfveljernen och andra verktyg skärpas, uppfriskas elden genom en stark bläster eller fläkt, som jemte stenhyflarne m fl. inrättningar hålles i verksamhet af ångmaskinen.

Då man utkommit från stenhuggeriet, som färdigbyggts 1888, bör man, såvida det ej skett förut, fästa uppmärksamhet på den djerf anlagda spårvägen, hvilken ofvan hamnens utkommer genom en sprängd fördjupning i sandstensklefvens öfversta skikt och derifrån på en bro eller viadukt af trä, 500 fot lång och ända till 27 fot hög öfver marken, leder till hamnkajen, der den brända kalkstenen genom stuprännor förflyttas ur vagnarne direkt ned i de djup under dem förtöjda fartygens lastrum. Den kalk, som ej genast inlastas, upplägges i stora högar, hvilka genom pågjutning af mindre vattenmängder ”släckas ” på ytan, på det att det inre må så mycket bättre bevaras. Som vi härofvan nämnde forslas å spårvägen jemväl täljstensblock; de vagnar, som medföra sådana, tillåtas ej att gå ända fram till spårets slut utan stoppas dessförinnan ofvan stenhuggeriet, nedhissas genom ett sinnrikt användande af det senare ångkraft till marken och  hamna der på ett nytt jernvägspår samt framskjutas på detta tills de inkomma i det stora verkstadsrummet, der väldiga kranar upplyfta blocken från spårvagnarne och varligt flytta dem öfver till deras plats på hufvelmaskinerna. Det är mycket intressant att iakttaga, huru lätt och behändigt allt går, och huru menskligt uppfinningsförmåga och företagsamhet här firat en triumf öfver svårigheter, som det i en ej allt för långt aflägsen förfluten tid skulle hafva synts nära nog omöjligt att besegra.

Det är ganska intressant att få göra en promenad uppåt spårvägen till kalkugnarne – 2000 fot – eller ända upp till stenbrottet ca -  3000 fot - , i synnerhet om man har någon sakkunnig person i sällskap. Möjligen kan det till och med någon gång tillåtas resande att få åka dit upp med en återgående tom lastvagn, dervid man dock icke får vara alltför rädd om sin drägt.

Som lutningen mellan kalkbrotten och hamnen är ganska stark, har man vid denna spårväg med mycket stor fördel tillämpat det system, medelst hvilket hvarje nedgående lastad vagn genom sin större tyngd drager upp en annan aflastad och tom till öfre ändan af banan. Båda vagnarne äro förenande med hvarandra förmedelst en stållina af Lessjöfors tillverkning, hvilken lina har samma längd som banan, på båda sidor om denna löper på lättgående ”linskifvor” och vid kalkbrottet är slagen omkring en större sådan med vertikal axel och säkerhetsbroms. Midt emellan spårvägens ändpunkter finnes för vagnarnes möte ett dubbelspår med automatiska vexlar, så att både den nedgående och uppgående vagnen invexlar sig själf på rätta spåret, hvarigenom de obehindradt passerar förbi hvarandra.

Der spårvägen slutar inne bland kalkugnaren finnes en vändskifva, medelst hvilken vagnarne förflyttas till och från de olika spåren i ”grufvan”. Denna vändskifva förmedlar och sambandet mellan den nedre och öfre spårvägen. Den förra, från hamnen till ”kalkgrufvan” byggdes år 1883 och 1884, den senare, från ”kalkgrufvan” till tjäljstensbrottet, blef färdig 1888. Bådas spårvidd är 2 fot.

Nere vid hamnen finnes jemväl ett system af 3-fotsspår, från hvilket man ledt en liten jernvägsstump norrut utmed sjön och genom skogen till den närbelägna Råbäcks qvarn..

 Från ”kalkgrufvan” leder den senast anlagda spårvägssträckan, ca 1000 fot, tvärt öfver ”nedre vägen” mellan Råbäck och Trolmen och rakt emot rödstensklefvens höga klippvägg samt uppför en väldig bank och genom en djup sprängning till platå derofvan, hvarest tjäljstensbrottet är beläget. Denna anläggning är verkligen storartad och förtjenar att ses av hvarje resande”.