Stenbrottet

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri

Kalkbanan Råbäck, fotograf och årtal okänd

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri

Medelplana socken, Råbäcks kalkbana vid växlingen. Fridolf Nyström och Malcolm Sjöström. Foto 1934 av Anders Karlsson

Kalkstenen som bearbetades vid Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri bröts på gårdens egna marker. Att komma åt de användbara stenlagren var mycket arbetssamt, särskilt innan lyftkranarnas tid. Själva brytningstekniken var densamma i alla år och det innebar att kalkstenen kilades och spettades loss. Stenblocken flyttades med hjälp av spett och trärullar. Lyftkranar kom först vid sekelskiftet och tryckluftsborrar börjades används omkring 1946. Långt in på 1900-talet höggs en hel del stenprodukter i själva stenbrottet, detta var varor som inte behövde hyvlas, t.ex. trottoarsten. 

Spårvägen till stenhuggeriet och hamnen började i Mellomskogen, där det första bearbetade brottet var beläget. Den första kalkbanan byggdes åren 1883-84, på denna transporterades kalk ner till hamnen, men blev senare också använd för transport av sten till stenhyveln. En olycka med dödlig utgång skedde i den brantaste delen av kalkbanan och i och med detta kom banan att flyttas redan på 1890-talet, brytningen kom då att ske södeut mot Såtaskogen. I denna stentäkt kom brytningen att ske under många år, troligen fram till 1950-talet. Då flyttades kalkstensbrytningen till en plats norr om Mellomskogen, strax ovan Råbäcks ålderdomshem. Detta blev det sista brott som bearbetades av Råbäcks stenhuggeri. Kalkbana var 1200 m lång och lutning var 1 m/40 m. Det var en anordning som gjorde att den lastade vagnen drog upp den tomma. Vagnarna var kopplade med en vajerlina, därför måste alltså en växel finnas mitt på banan. 

I Kockaskogen ovanför det forna turisthotellet ligger ett gammalt kalkstensbrott som dock aldrig lär ha använts under det mekaniska stenhuggeriets tid.

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri

Kalkbanan byggd i trä ut till lastplatsen vid vid hamnen, fotograf okänd www.kinnekullehembygd.se

Nere vid hamnen gick banan på en viadukt, byggd på träbockar, ut till lastplatsen, där kalken genom en lucka i vagnens botten tömdes i en rätta och rann direkt ner i båtens lastrum. Banan hade lagom lutning så att den lastade vagnen rullade av sig självt ned till hamnen och samtidigt drog den med en stållina upp den tomma vagnen, som gått ner strax förut. Precis på banans mitt var alltså en mötesplats anordnad där vagnarna kunde växlas förbi varandra. Skutorna som gick till Vänern med kalklaster och även en del av dem på längre turer tillhörde dels Råbäck och dels enskilda skeppare, varav flera var från Kållandsö.