Lyftkranarna var oumbärliga hjälpmedel i hyvleriverkstaden redan från starten, men i stenbrotten dröjde det till sekelskiftet innan de fick tillgång till dem. Kranarna kom att underlätta stenbrytningen väsentligt och redan efter några år fanns omkring tio lyftkranar i stenbrottet. 

När elektrifieringen kom och genomfördes 1912 skedde en stor rationalisering. Gullspångs Kraftverk, ett företag som Carl Klingspor varit med och grundat år 1906, levererade elkraften. Bakom hyvleriverkstaden byggdes ett transformatorhus i kalksten. I verkstaden installerades elektrisk belysning och ångmaskineriet ersattes med en elmotor. Ångmaskinen såldes år 1918. 

Råstenen som transporterades från stenbrotten med spårvägen upphörde redan efter några år, stenbrytningen kom att flyttas från Mellomskogen till Såtaskogen på 1890-talet. En svår olycka hade inträffat i den övre andelens starka lutning och detta kan vara en av orsakerna till att man flyttade stenbrytinngen. Efter olyckan gick stentransporterna på landsvägen, först med häst och vägna och senare med lastbil. År 1934 gick den sista vagnen med bränd kalk på spårvägen från kalkbruket ner till hamnen och i samband med detta upphörde sjötransporterna av kalk. Banan och viadukten revs 1949. Driften vid kalkbruket fortgick till 1958.

Arbetet med att bearbeta kalkstenen underlättades när två nya arbetsmaskiner kom, den remdrivna slipmaskinen  och en kantsåg. Slipmaskinen köptes år 1927 och året efter  levererades kantsågen från AB Slipmaterial i Västervik, den drevs av en elmotor och var uppställd i det inre manuella stenhuggeriet. 

Vid 1930-talet början visades sig att den avancerade stenhuggerianläggning var både omodern och orationell. Läget vid hamnen blev en nackdel när frakten av både råsten och färdigvaror gick via landsväg. År 1934 skrev brukets dåvarande förvaltare att stenhuggeriets inventarier var gamla, omoderna och fullkomligt osäljbara om stenhuggeriet skulle räddas måste inventarier ersättas. Någon arrendator som skulle betala för att nyttja anläggningen var inte troligt att hitta. Vad som saknades var främst en ramsåg, för att dela större stenblock i tunnare skivor. Detta arbetsmoment hade under några år lejts bort till det konkurrerande företaget Gössätes senhuggeri. 

Råbäck övertogs av sonen Wilhelm Klingspor år 1934, då hade änkan Louise Klingspor gått bort. I valet mellan att lägga ner verksamheten eller göra en stor investering, föll beslutet på nyinvestering. En ny verkstadsbyggnad uppfördes 1936 med ramsåg, kantsåg, två slipmaskiner samt kontor och personalrum. Ramsågen leverades år 1936 från Västerbrens i Västervik, även de båda slipmaskinerna kom från samma företag 1938, Kantsågen inköptes 1937. Den gamla kantsågen från 1928 flyttades till den nya verkstaden. Två eldrivna lyftkranar underlättade arbetet med stenblocken. 

Den nya verkstaden är byggd av regelverk med faluröd locklistpanel och har sadeltak, täckt med korrugerad eternit. Verkstaden är med en mellanvägg uppdelad i två delar, varav den södra inrymmer den ännu kvarstående ramsågen. Plats fanns där för ytterligare en, kanske tilltänkt, ramsåg. Slipmaskinerna och kantsågarna stod uppställda i den andra verkstadshalvan.

Kompressorer anskaffades omkring år 1946 till både stenhuggeriet och stenbrottet. Stenhuggeriets kompressorer installerades i gamla verkstadens ångpannerum och ledningar gick därifrån till nya verkstaden. Med trycklyft drevs olika handverktyg, såsom mejslar och slipar. I brottet användes tryckluften för borrning av kilhål.