Riksbanken första avdelningskontor utanför Stockholm (vid sidan av Göteborg och Malmö) etablerades under 1800-talets sista decennier huvudsakligen för att bedriva utlåning. Verksamheten byggde på att de vinster som Riksbanken gjorde lånades ut, inte minst till bönderna runt om i landet. Det var just bönderna i Riksdagen som bedrev opinionsbildning kring etablerandet av regionala avdelningskontor. Under 1800-talet blev Sverige nämligen en allt viktigare spannmålsproducent, och havre stod för ca en tredjedel av landets totala export kring 1870. Men priserna på jordbruksprodukter i slutet av århundradet föll till följd av ökad konkurrens från andra länder, samtidigt som lantarbetarnas löner steg. Genom att etablera Riksbankskontor runt om i landet kunde räntorna hållas nere och jordbrukarnas ekonomiska svårigheter lindras. Interna stridigheter ledde emellertid till att öppnandet av nya filialer gick långsamt. Och när sedan 1897 års banklag kom skars Riksbankens möjligheter till utlåning ned kraftigt, vilket innebar att avdelningskontoren blev av med en viktig funktion. Istället kom distribution och lagring av sedlar och mynt att bli den huvudsakliga arbetsuppgiften.

Merparten av Riksbankens avdelningskontor uppfördes successivt under en dryg 30-årsperiod, från 1880-talet till en bit in på 1910-talet. De byggdes under en tid då bankbyggandet generellt var som mest intensivt i landet. Mellan 1895 och 1920 tiodubblades antalet affärsbanker i landet.