Det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet var de svenska affärsbankernas storhetstid och särskilda bankbyggnader uppfördes i varenda ort, i stort sett. Under den här tiden skedde en omfattande byråkratisering och administrativ expansion som ledde till stor offentlig byggnadsverksamhet på alla fronter. Det byggdes högt, stort och pampigt – allt från hyreshus till hotell, rådhus, sjukhus och mycket mer.

Gemensamt för de banker som byggdes vid den här tiden är att de var tunga och ståtliga stenbyggnader med monumentala fasader i puts, tegel och natursten. Dekorativt huggen sten, mönstermurning och rika fönsteromfattningar blev vanliga inslag. De utformades tidstypiskt i en blandning av olika stilar, till exempel nyrenässans och nygotik. De som uppfördes några år efter sekelskiftet fick istället nationalromantiska drag eller jugenddräkt. På den här tiden uppfördes de flesta offentliga byggnader på detta monumentala vis, även till exempel skolor och sjukhus, som ett sätt att markera institutionernas stora betydelse i samhället.

Bankerna uppfördes i centrala lägen, ibland intill ett torg där de skulle matcha till exempel kyrka, rådhus och stadshus. Placeringen och den påkostade exteriören skulle markera ekonomins centrala betydelse. Vissa bankbyggnationer utmynnade i stora komplex som upptog ett helt kvarter. I många städer bildades hela bankstråk där affärsbanker och sparbanker byggdes upp intill varandra.

Bankerna blev bland de mest påkostade byggnadsverken som uppfördes under den här tiden, och de omskrivs ofta i termer av palats och tempel. I ”Bankbyggande i Sverige” av Henrik Andersson och Fredric Bedoire förklaras tempelutseendet med att äldre bankförebilder byggdes med invändigt kyrkoliknande utseenden i till exempel England och USA - med slutna och säkra murar, höga takvalv och överljus. Även de italienska renässanspalatsen bidrog med inspiration till det sena 1800-talets bankbyggande, då de ansågs ha en representativ och förtroendeingivande prägel. Inne i de påkostade interiörerna trängdes exklusiva material som marmor och mahogny i högresta hallar. Belysningen kom via glastaken som bland annat byggdes i form av lanterniner eller kupoler.

Flera av Riksbankskontoren förseddes utvändigt med riksvapnet, och texten Riksbank och ibland även till exempel telegraf när byggnaderna innehöll mer än bankfunktion. Det var relativt vanligt att Riksbankerna ingick som en del i komplex som innehöll just telegraf och ibland också post och telefon. Det var strategiskt fördelaktigt att ha goda möjligheter att kommunicera med omvärlden, samtidigt som det var effektivt och rationellt för staten att samla flera centrala funktioner i samma byggnad.