1922 på hösten började vi läsa för prästen, kyrkoherde David Sandén. Vi hade inga cyklar utan fick gå den långa vägen till Medelplana, det var bara pojkarna som hade cyklar.

Ibland fick vi åka på stången, men mig ville ingen gärna dra på, då jag var för tung och klumpig. För mig var läsningen en allvarlig tid. Pingsten 1923 konfirmerades vi i Medelplana kyrka och jag tror att jag aldrig begått nattvarden så värdigt som då, jag tänkte så mycket på innebörden i nattvarden.

År 1924 var ett betydelsefullt år i mitt unga liv. Det var väckelse i Guds församling. Det var lätt att samla människor att höra Guds ord. Vi var några flickor som hade en liten syförening. Så hade Malkom Blom och min pappa börjat samla oss och lära oss att spela gitarr. Jag minns att på en sångövning skrev vi en liten brevlapp och bad att vi skulle ha bönestund.

I januari 1924 hade Baptistförsamlingen en ung elev från Örebros Missionsförsamling skola, Einar Johansson. Han hade möte och mycket folk samlades och vi som var unga gick på mötena. Jag minns att jag kände syndbördan så tung och på ett möte hemma i Kärrgården hos Albertsson fick jag nåd att säga ja till Kristus och jag kan ännu den glädje jag då kände.

Alla trodde väl att jag var läsare,  men nu hade jag öppet bekänt att jag ville tillhöra Guds husfolk. Oh, vad jag var glad, jag tillhörde Gud det var den 24 januari 1924.

Redan 1921 hade vi börjat med möte på Hällekis. Det var predikanter från Västergötlands Missionsförening som kom resande Karl Gustavsson och Mälke var de första.

De flesta som böjt sig för Gud under Baptisternas möte gick nog med i Baptistförsamlingen och några gick väl tillbaka till välden. När sedan Pingstförsamlingen bildades fick väl Betel släppa till många medlemmar.

Per och jag gick i alla fall in i Missionsförsamlingen tillsammans med några fler ungdomar. Detta skedde i Österplana missionshus, jag tror det var år 1928. Vår lokal på Hellekis egendom kallades Saltbingen, därför att det hade varit affär där och var det upplag för salt mm. Det var väl ett öknamn, men det var ett bra namn där evangeliet förkunnades.

Åren 1924 - 1931 var jag kvar hemma i Kärrgården därför att morfar och mormor behövde hjälp. Moster Helena bodde hos dem och var förvärkt av reumatisk, så mitt arbete var att gå till dem varje dag. Det var väl inte alltid så roligt men nyttigt för min kommande gärning.

Mina kamrater flyttade ut och en del hade fästman och jag gick där ensam redan då. Men jag fick vara med på möte så mycket jag ville. 

1927 tog jag dopet, det var i Källby. Aron Andersson från Malmö som var evangelist i VMF då och han predikade både vattendop och andedop.

År 1927 dog också min morfar ganska hastigt, han var sjuk en vecka. Han blev 78 år gammal. Sedan blev ju mormor och moster ännu mera i behov av hjälp så vi fick gå till dem nästan varje dag, det fanns inga hemsamariter då år 1928.

Men det var på modet att flickor skulle lära sig att sy och jag fick gå en tremånaderskurs hos en skicklig hemsömmerska fröken Louisa Karlsson i Lidköping. Det var första gången jag bodde utanför hemmet hägn. Jag var inackorderad och så cyklade vi hem varje lördag och tillbaka på måndag morgon. Där var en flicka till, Märta Lundström hette hon. Jag hade nog inte så stora anlag för sömnad, men jag fick lära mig mycket som jag hade nytta av, jag har sytt många enkla blusar åt mina gamlingar.

Ett moment i sömnaden var att göra fina manchetter och jag minns hur jag knåpade tills en av fröknarna kom och hjälpte mig. Det var nog tur att jag fick ett annat levebröd än sömmerskans för det dög jag inte till. Jag sydde ändå lite då och då, har till och med sytt pojkbyxor med fickor åt Rolf Blom, den enda favören var nog att jag var billig.

Jag fick en gång bevis för att Gud hör bön, jag råkade klippa fel på en liten flickklänning, mor var till stan och skulle köpa en ny bit och jag var hemma och bad. Hon gick i flera affärer men plötsligt fick hon tag just i det tyget och jag fick ett nytt bevis att Gud bryr sig om småsaker.

Ja, så gick mina ungdomsår, mina kamrater flyttade ut och en del hade fästman. Jag var nog ganska ensam redan då. Fast vi var många troende ungdomar och många möten var jag med på och sjöng. Det var nog möten varje söndag och även i veckorna. Vi gick ganska mycket till Strömsborg där var livlig verksamhet, jag behövde inte vara hos mormor och moster på nätterna men någon natt fick jag stanna över natten. Jag minns hur mormor satt vid spisen och eldade och moster satt i sin bädd med svår värk och jag låg på golvet och bara ville som sova som en 18-åring kan sova. Ibland grät jag om kvällarna när jag gick hem, en gång kände jag mig så ensam och såg ingen människa. Jag trodde Jesus hade hämtat sin brud och jag var kvar. Jag har alltid varit rädd att ej vara redo för Jesus möte ”Och min bön är dyre Jesus håll mig redo till ditt möte varje stund”.