Återhämtning, 1990-talskrisen, Saab och en stad som letar nya vägar

På 80-talet hämtade sig ekonomin. Industrin i Trollhättan visserligen tappat i mångfald, men däremot inte sin dominans på arbetsmarknaden. I slutet av decenniet stod Trollhättan på bara två ben, ”Flygmotor” och Saab, men de var å andra sidan mycket framgångsrika i den rådande konjunkturuppgången. Genom ökad civil tillverkning hade Flygmotor gjort sig mindre beroende av det krympande Flygvapnets beställningar. De stora framgångarna kom emellertid med satsningarna på rymdteknik och beställningar av JASsystemet sommaren 1982. År 1990 hade Volvo Flygmotor över 3 000 anställda. För Saabs del handlade vändningen ännu en gång om en lyckad bilmodell. 1978 kom storsäljaren Saab 900 och 1984 Saab 9000, en bil som sålde bra på den viktiga USA-marknaden. Med cabrioletversion av Saab 900 1986 ökade försäljningssiffrorna ytterligare. I slutet av 80-talet närmade man sig 9 000 anställda, och arbetslösheten i Trollhättan var nere kring förbluffande en procent – och ännu en gång stod människor i bostadskö.

Den ekonomiska återhämtningen fångade upp många av de som blev arbetslösa när Stallbackaindustrierna, Nohab och Stridsbergs gick under när det var som mörkast. ”70-talets kris” skapade därför aldrig någon större arbetslöshet i Trollhättan, särskilt inte med dagens ögon betraktat. Som högst var den 1983 då 3,9 % var utan sysselsättning

Svår kris

Att så många industriarbeten har skapats i Trollhättan har varit positivt. Problemet har varit känsligheten för branschkriser, något som blev tydligt i början av 90-talet, då 80-talets spekulationsbetonade högkonjunktur imploderade. För Trollhättans del var den krisen troligen svårare än den som slet sönder ekonomin på 70-talet. I Fyrstadsområdet minskade sysselsättningen inom industrin 1989–1993 med 30 %, och särskilt svåra blev konsekvenserna på Saab där tusentals blev arbetslösa. Flygmotor överlevde krisen och har ökat sin högteknologiska kompetens. Saab förde emellertid en svår tillvaro med ständiga förlustsiffror. År 2000 blev General Motors helägare till företaget, men de lyckades inte vända den illavarslande trenden. 2010–2011 ägdes bolaget av en liten nederländsk sportbilsfirma, Spyker Cars, men i december 2011 försattes Saab i konkurs efter stora likviditetsproblem. Tusentals personer blev arbetslösa och de många turerna kring bolaget 2011–2012 fick stor medial uppmärksamhet.

Något annat än industri

Den industriella omvälvning som startade på 70-talet, späddes på i början av 90-talet och kan lite tillspetsat sägas ha blivit fullbordad ett decennium in på 2000-talet. Statistiken ger oss en tydlig bild av förloppet: 1960 var 67 % sysselsatta inom tillverkningsindustrin i Trollhättan, 1980 var andelen 49 %, och 2011, före Saabs konkurs, bara 23 %. Trollhättan har gått från att vara en tung, viktig industriort till någonting annat. Man kan fundera över vad. Resan har i vilket fall varit smärtsam. Klassiska och en gång så självklara Trollhätteföretag som Nohab och Stridsbergs är obönhörligen borta. Det övriga samhället har emellertid inte stått stilla. Under denna långa omgestaltning har nya sidor utvecklats, annorlunda och dessutom skymda av de stora industriernas väl och ve, men med viktiga komponenter inför den framtid som brukar kallas för postindustriell – samhället efter industriernas storhetstid.

Utveckla en ny stad

Redan på 70-talet hände saker som lät ana en ny tids intåg, frön till näringar som skulle ta vid där industrierna slutade. Ett sådant exempel är högskolan, som har blivit ett viktigt regionalt inslag. Rötterna hittar vi på Nils Ericsongymnasiet och behovet av tekniker till industrierna. Dåvarande rektorn på skolan, Henning Carlsson, blev central i det här arbetet. Högskolekurser hölls fristående under Göteborgs universitet och antalet studenter – ofta rutinerade tekniker från industrin – ökade stadigt. I slutet av 70-talet lockade kurserna normalt bara ett 30-tal studenter. I slutet av 80-talet var de tre gånger så många, men 2010 hade Högskolan i Väst 11 000 studenter, 500 anställda och utbildningar för en lång rad samhällssektorer. Ett annat exempel på stadens nya karaktär är bostadsbyggandet, som jämfört med 60- och 70-talens Kronogården och Lextorp förändrades fullständigt. 80-talets planerare kunde väga in mer hänsyn ifråga om kontinuitet och trevnad i närmiljön i sin planering. Villabebyggelsen växte, men några hyreskolosser av betonggrå 60- och 70-talstyp var det inte längre tal om att bygga. Däremot satsades det rejält på andra byggen, och här finner vi en annan, ny näring i staden, köpcentret Överby. Det invigdes 1987, växte snabbt och 2009 jobbade där över 800 personer. I skuggan av 90- och det tidiga 00-talets industribekymmer föddes också andra verksamheter. Här kan nämnas Film i Väst och det livaktiga, växande företagandet nere på Nydqvist & Holms gamla industriområde, där det idag inom ramen för Innovatum arbetar omkring 800 personer. I början av 2000-talet fanns också drygt 3 700 småföretag i Trollhättans kommun, något som ofta glöms bort och som ställer bilden av det storindustriella Trollhättan lite på kant. Vad de här förändringarna innebär för framtiden vet vi inte. Men klart är att staden med Högskolan, Flygmotor och Innovatum både försöker ta tillvara på den kompetens som utvecklades under rekordåren och är i färd att utveckla och förändra den. Inte minst är det företag som tog över Saabs konkursbo 2013, National Electric Vehicle Sweden, NEVS, med satsningar på elbilar, ett exempel på detta. Arvet efter Nohab och en stark industriell tradition är fortfarande tydligt närvarande i dagens Trollhättan.

Utsikter

Ett ögonkast från ovan avslöjar mycket om Trollhättans historia. Vi ser det vackra slussområdet utmed älven i söder, kyrkan och den tidstypiskt pampiga Olidestationen som vilande, nästan gömda i älvterrängen. Vi ser villabebyggelsen från egnahemstiden norr om centrum, nya flerfamiljshus vid älven i nordväst och det pittoreskt framtonande Strömslund på höjden i väster. I söder ligger Skoftebyn mjukt i den lite kulliga terrängen och i sydöst ligger de stora hyreshusområdena. Österut, bort mot Sandhem, sträcker sig ett stort villaområde.

Flyttar vi blicken till centrum ser vi de förändringar som har skett genom åren. Kvarteren domineras av storskaliga hus från olika utvecklingsskeenden. Skillnaderna är stora. I kvarteren söder om Torggatan är få äldre fastigheter bevarade och flera kvarter ger ett rätt trist intryck. I norr, särskilt längs Storgatan, Magasinsgatan och Föreningsgatan, finns däremot fina exempel på 1800- och 1900-talets olika byggnadsstilar.

Många har en pittoresk bild av staden före saneringen och sörjer de byggnader som en gång fanns. Men det gamla bostadsbeståndet med sina vedbodar och vinglande utbyggnader var också slitet i en omfattning svår att föreställa sig idag. Trollhättans centrum domineras mer än andra städer av just bostäder, vilket vittnar om det befolkningstryck som gång efter annan påfrestat staden. På 60-talet var det av nöden att bygga nytt, att bygga mer och att bygga större. Industriernas behov av arbetare var den viktigaste drivkraften, men saneringarna och miljonprogramshusen kringgärdades också, sett i efterhand, av idéer omsocial ingenjörskonst och modernitet. På 2000-talet blev byggandet mer stillsamt. Mjuka villaområden och litet större nyfunktionalistiska hyresfastigheter växte fram ett stycke.

På 2000-talet blev byggandet mer stillsamt. Mjuka villaområden och litet större nyfunktionalistiska hyresfastigheter växte fram ett stycke norrut, i det vackra området på västra sidan av älven. Det gamla vattendraget blev på nytt en tillgång, men nu som naturskön omgivning. De nya husen har inte byggts så tätt som på 60-talet. Bitvis påminner det om 50-talet då hyreshusen byggdes glesare och var litet mindre, inte sällan med plats för grönområden, eller ”ljus och luft” som arkitekterna på 50-talet hade uttryckt det.

Den postindustriella staden

Trollhättan före det andra världskriget och rekordåren var de små stugornas, patronernas, arbetarfamiljernas, sågarnas och kvarnarnas samhälle. Ett fattigt och orättvist men rätt strävsamt Trollhättan. Det sena 1800-talets häpnadsväckande industriutveckling fick byn att växa och till slut bli stad. Älven och industrierna gav den sedan dess karaktär. Bortsett från den ekonomiskt gyllene eran mellan 40- och tidiga 70-talet har utvecklingen präglats av rejäla upp- och nedgångar. Historien ger flera exempel på att ingen nog väl förmår att väga in det som väntar. Det spelar ingen roll om vi ser till Nohabs ekonomiska utsikter våren 1921, till bostadsplanerare 1950, tron på fortsatt tillväxt 1971 eller en framgångsrik bilfabrik med 9 000 anställda 1989. Trollhättan har präglats av tvära kast ända sedan det första försöket att bygga slussar på 1750-talet försvann med de drunknande arbetarna i vattenvirvlarna.

De ekonomiska och sociala utmaningarna har de senaste årtiondena varit stora, och Saabs konkurs trasade nog helt sönder bilden av den framgångsrika industristaden Trollhättan. Men om det är slutgiltigt vet vi inte. Den postindustriella utvecklingen här i staden manar till tankar om möjligheter. De stora industriernas nedgång dolde framväxten av mindre men mer mångfacetterade verksamheter. För med högskolan, Innovatum, Överby, Film i Väst, turism, breda satsningar på kultur och ungdomar, spetsteknologin på ”Flygmotor”, nyföretagandet och inte minst förbättrade kommunikationer med Göteborg, har Trollhättan stegat in i flera nya roller. Att karaktärisera denna envisa ort med en etikett låter sig helt enkelt inte längre göras, något som vittnar om de rika möjligheter som staden har inför framtiden.