Full fart och rekordår

Åter full fart

I slutet av 40-talet blev det åter full fart. Invånarna blev fler, industriernas orderingångar ökade, arbetstillfällena ökade, skatteunderlaget växte och reallöneutvecklingen var stark. Saabs övergång till bilproduktion var ett snilledrag som lade sig väl tillrätta i 50- och 60-talets samhälle.

Nohab fortsatte framgångsrikt att sälja sina produkter över världen och med Volvos köp av Nohab Flygmotor inleddes en högteknologisk produktion som gav tusentals arbeten. Det var i den här ekonomiska stämningen de välfärdsreformer som socialdemokraterna hade talat om sedan 20-talet genomfördes.

Välfärd och bostadsköer: Trollhättans rekordår

Trollhättans väg in den förbluffande välfärdstid som följde på det andra världskriget bjuder inte på några överraskningar – mer än att maskineriet här möjligen var ännu mera väloljat än vanligt i det socialdemokratiska rekordårssverige. I fullmäktige fick socialdemokraterna egen majoritet vid alla val på 40-, 50- och 60-talen, flera gånger med ett väljarstöd på 65 – 70 %. Jämfört med de omtumlande årtiondena kring sekelskiftet 1900, då de politiska bataljerna på gator, torg och i Trollhättans Tidning var legio, var den politiska debatten ganska stillsam.

Det gamla samhället var inte långt borta och minnena från hungern och arbetslösheten på 20- och 30-talen var färska. De förvärvsarbetande var dessutom nöjda eftersom stat och kommun gav valuta för skattekronorna. I rent häpnadsväckande omfattning satsades på skolor, bidragssystem och bostäder. Just under 50- och 60-talen lämnade trollhättebon behovsprövade bidrag, torrdass och vedeldade kåkar och kom till barnbidrag, WC, lägenhet och bil. Stora hälsomässiga vinster gjordes. Fattigvården, som förr hade samlat all social verksamhet, blev till barnavårdsnämnd, socialnämnd, hemhjälpsnämnd, färdtjänst och ålderdomshem.

Med sina industrier, socialistiska dominans och expansiva utveckling var Trollhättan på 60-talet en socialdemokratisk mönsterstad. Det staten ville genomföra slog, som den mångårige Trollhättepolitikern Hilding Johansson senare milt uttryckte det, ”vanligen snabbt igenom i Trollhättan”.

Bostadsbrist för arbetarna

Den starka ekonomiska utvecklingen födde ändå en del problem. Ett av de största var bostadsbristen. Trångbott hade det förvisso varit länge men nu, under rekordåren, hade problemet blivit värre än någonsin. De första moderna hyreshusen byggdes kring 1950 i kvarteret Flottberget strax öster om dagens stadshus, och kvarteret Beckasinen ute i stadsdelen Stavre. De skulle råda bot på den svåra bostadsbristen.

Alla hade dock underskattat vidden av den fortsatta expansionen; på 50-talet ökade folkmängden i Trollhättan med 32 % och i slutet av årtiondet var bostadsbristen lika skriande som förut. Och inte såg det bättre ut framöver. Bara 1964–1965 beräknade Saab nyanställa 510 personer, Flygmotor 150, skolorna 40 och övriga industrier och handel 400 personer och det är här någonstans, under dessa hektiska år på 60-talet, som själva kulmen på rekordåren ägde rum. I en era som tycks alltmer speciell ju längre bort i historiens dunkel den försvinner fortsatte Saab, Flygmotor, Stridsbergs, Vattenfall, Nohab och de elektrokemiska industrierna på Stallbacka att växa. Nästan 70 % av de yrkesverksamma i Trollhättan, 9 200 personer, jobbade inom industri och hantverk 1960. Motsvarande siffra för landet som helhet var bara 40 %. Den offentliga sektorn byggdes ut med äldreboenden, skolor och daghem och här, i vårdsektorn, fann kvinnorna en väg in i den lokala arbetsmarknaden.

 I mitten av 60-talet var situationen närmast akut; skulle industrin fungera måste arbetarna ha någonstans att bo. Lösningen blev det statligt initierade, jättelika ‘miljonprogrammet’. Bostadsbristen var akut i de flesta svenska industriorter och med en miljon nya bostäder på tio år skulle problemet bort. Trollhättan svarade genast. Byggandet baserades på demografiska prognoser formade efter signaler från industrin.

Saabs personalchef, Torsten Lindefelt, uppskattade i Tidningen Trollhättan i januari 1969 t.ex. att Saab skulle anställa ”750 man de närmaste två åren”. Ett par år tidigare hade storsäljaren Saab 99 lanserats, och verkstäderna gick för fullt. 1971 hade Saab 4 800 anställda – och staden började bygga bostäder med en fart som inte tidigare hade skådats:

Kronogården stod klart redan i mitten av 60-talet och Sylte i början av 70-talet. 1972–1975 byggdes Lextorp och Granngården. Det var moderna lägenheter som gav rum åt alla arbetare, och bostadsbristen hade äntligen utrotats. Bostäderna led egentligen bara av att vara snabbt och mycket hopträngt byggda. Men det var hit 60- och det tidiga 70-talets arbetare flyttade.

Avfolkning av landsbygden

Ett annat problem under rekordåren var avfolkningen av landsbygden, en av tidens verkligt infekterade politiska frågor. Ofta stod Norrland i fokus för debatten, men problemet fanns på många platser i landet, även i vår trakt.

De som flyttade till Trollhättan kom visserligen från stora delar av Europa. 1973 fanns 3 800 utländska medborgare i kommunen, och störst var den finländska invandringen. Men de flesta inflyttare kom ändå från landsbygden runt Trollhättan, precis som hundra år tidigare. Med något undantag ledde det till stora förändringar: Trollhättan gick 1860–1960 från 2 000 till 32 000 invånare, samtidigt som Väne Åsakas, Norra Björkes, Rommeles och Gärdhems invånarantal halverades.

Lösningen för den vacklande svenska landsbygden, så som man såg det i regeringen, blev storkommunreformen, en sammanslagning av småorterna till större kommuner. Genomförandet visade sig dock vara allt annat än enkelt, i alla fall när det mötte den lokala verkligheten. Garvade sockenpolitiker i Väne Åsaka, Björke och Västra Tunhem hänvisade till gamla hävder i strider om vad de nya storkommunerna skulle heta och deras kommunalhus ligga. Men trots bråken genomfördes reformen. Av de sju kommuner som på 40-talet fanns inom dagens kommungräns för Trollhättan blev det 1952 tre storkommuner: Södra Väne, Flundre och Bjärke.

Efter bara några år stod det klart att storkommunreformen inte räckte till. Många kommuner låg likväl under de gränser om folkmängd och ekonomi som hade satts upp, och avfolkningen fortsatte på många håll. I det rationaliseringslystna 60-talet snickrades det snart därför på en ny reform där kommunblock om minst 8 000 invånare skulle utgöra kärnan. Den nya reformen genomfördes och i början av 70-talet hade Södra Väne, Flundre och Bjärke kommuner upphört att existera – men Trollhättans kommun, som den ser ut idag, hade bildats.

Vana vid tillväxt

Efter nästan tre decennier av oavbruten högkonjunktur hade Sverige och svenskarna vant sig vid tillväxt. Den expanderande ekonomin blev till ett normaltillstånd och prognoserna för bilismen, byggandet och industrin pekade spikrakt uppåt. Men trots att blicken var fäst vid himlen såg man inte de mörka moln som tornade upp sig. Saker och ting var på väg att förändras – och det lika förbluffande snabbt som förr.