Berättelser (1 st)

Egnahemsrörelsens mål var att ge arbetarklassen eget boende. I slutet av 1800-talet uppmuntrades personer som inte var så rika att skaffa sig en egen bostad eller en bättre bostad och detta kom att få namnet "egnahem". Det var främst jordbruksarbetare, småbrukare eller lägre tjänstemän. Det var först på landsbygden och landsorten som denna egnahemsrörelse spred sig under 1900-talets börjande, men även till de större städerna. I städerna var det t.ex. industriarbetare och tjänstemän på mellannivån som rörelsen vände sig till. Synen på stadens möjligheter ändrades under 1900-talets första hälft.Den egna odlingslotten, koloniträdgårdar, och den egna tomtmarken blev en motvikt till den mörka, osunda 1800-talsstaden. På landsbygden och i städerna hade bostadsproblemen ökat i takt med den stora folkökningen och egnahemsrörelsen var ett sätten att lösa bostadsfrågan. En del egnahemsområden benämns idag för villaområden, men beteckningen egnahem var från början en mindre blygsam bostad, till skillnad från större villor. Några av de egnahemsområden som byggdes under 1900-talet fick namnet "Egnahem"  till följd av den bostadspolitik som rådde i landet. På flera orter finns gator som heter Egnahemsgatan eller Egnahemsvägen. Radhus med äganderätt kallas också ibland egnahemsradhus, till skillnad frå bostadsrätter. På finlandssvenska betyder Egnahemshus för fristående bostadshus. Källa: Wikipedia.se 2020428, boken Skara III efter 1900.