Berättelser (5 st)

Väderobservatörerernas yrke har under åren förändrats en hel del. Arbetet förr innebar att man var mycket bunden, de täta  observationerna skulle göras alla dagar året runt. Var 3-4:e timme dygnet runt skulle det rapporteras in. Tekniken har kommit för att underlätta väderobservatörernas roll. I denna berättelse får du veta mer om SMHIs historia och väderobservatörernas arbete förr och nu. I denna berättelse har information tagits ur Judit Martins dokumentation. Judit var observatör mellan 1983-1995 vid Zinkgruvans väderstation. Hon älskade att skriva och uppmanades att skriva om yrket väderobservatör, ett yrke som kom att förändras mycket och till stor del försvann. Allan och Sven Gustafsson i Västerplana, morbröder till mig (Freddie Wendin) var också väderobservatörer mellan 1965-1991, 26, 5 år med felfri rapportering gjordes var 4:e timme dygnet runt år efter år.  Källa: SMHI.se, privata foton Freddie Wendin, bilder med okända fotografer.  Judit Martins dokumentation "var tredje timma - livet som väderobservatör"

En mjölnare eller möllare var en person som malde säd till mjöl i en kvarn. Det var vanligt att det fanns en eller flera mindre kvarnar i varje socken. När kraven på större och effektivare kvarnar kom blev det glesare mellan dessa. Mjölnaryrket är gammalt och fanns redan när människan var jägar-samlare. Ursprungligen var verktyget en manuellt driven rörlig handkvarnsten. Handkvarnsstenen snurrade över en fast sten som bas och liknade en stor mortel. Konstruktionen av den manuellt drivna handkvarnen kom att utvecklas för att bli effektivare. Det kopplades till olika energislag som drivkälla, som djur, vatten (vattenkvarnar)och vind (väderkvarnar). Från mitten av 1800-talet förekom även ångdrivna kvarnar och i böjaan av 1900-talet eldrivna. I denna berättelsen beskrivs yrket mjölnare och väderkvarnen Kvarnåsen i Västerplana samt Sågersta kvarn i Råbäck. Källor: www.wikipedia.se dat 20-04-27, privat dokumentation och bilder från Freddie Wendin och Lena Brodin. Boken Industriminnen i Götene av Erik Jhlin och Bengt Spade 1978.

Gästgivare har funnits under många sekel, dock inte i den organisation som senare förekom. På 1600- och 1700-talet turades ofta bönderna om att hålla skjutshållning och sovplats, senare kom gästgiveriverksamheten att bli en mer yrkesmässig hantering.  Att arbeta som gästgivare var inte alltid en dans på rosor. Det var många förpliktelser med yrket, bland annat att ordna skjuts åt resande. Gårdar kring gästgiveriet skulle hjälpa till rent praktiskt och hålla med häst och ordna skjuts. När detta inte sköttes stämde gästgivaren bönderna vid tinget för att de inte skötte sina skjutsar. De resande hade säkert inte varit nådiga mot gästgivaren då de inte kom iväg i tid.  Ofta skedde utskänkning av öl och brännvin på gästgiveriet och det var inte ovanligt att det blev bråk och slagsmål. Dessutom hade gästgivaren egna djur, åkrar och ängar att sköta vid sidan om gästgiveriet.  Denna berättelse handlar bland annat om gästgiveriet i Västerplana och en generell beskrivning av yrket gästgivare och de stadgar som gästgivaren måste följa. Gästgiveristadgan upphörde år 1933. Källa. www.wikipedia.se 2020-04-08. ww.popularhistoria.se/samhalle/byarna-delade-ansvaret-for-gastgiverierna. Privata bilder och dokument Freddie Wendin och Lena Brodin. Böckerna Min Hemsocken av John-Erik Andersson och Gårdarna kring Kinnekulle av Gösta Karlsson/Bror Jansson.

I takt med den ökade religionsfriheten växte under 1800-talet en stark svensk frikyrkorörelse fram. Missionshusen, bönehusen och frikyrkorna kom att bli ett utmärkande inslag både på landsbygden som i städerna. Svenska Kyrkans kyrkobyggnader omfattas av kulturmiljölagen, men frikyrkorna har inte getts någon uppmärksamhet i lagstiftningen. Många missionshus och missionskyrkor har därför rivits eller sålts. Det kulturarv som frikyrkan lämnat efter sig är viktig samhällshistoria, om hur väckelserörelsens folk levde, arbetade och bad samt firade sin gudtjänst.   Denna berättelse handlar om Västerplana Missionsförsamling eller som den hette "Kinnekulle Kristna Missionsförsamling" som upphörde 1976 efter nästan 100 år.  Källa: Boken "Mín Hemsocken" av J-E Eriksson samt skrifter från Svenska Missionsförbundet, div privata bilder samt www.digitalamuseum.se

Detta är berättelse om kvinnan Sofia "Soffi" Lundberg som på 1880-talet startade en egen handelsbod. Gifta kvinnor var vid denna tid omyndiga och därför fick hennes make Alfred stå som ansvarig för handelsboden. Soffi skötte handelsboden med allt vad detta innebar, till sin hjälp hade hon även sina döttrar när de blivit lite större. Maken dog endast 45 år gammal och Soffi stod ensam med sina två döttrar.