Berättelser (6 st)

Bärsöndagarna på Kinnekulle var en gammal tradition, hur långt tillbaka dessa bärsöndagar existerat är oklart, men det är inte otroligt att historien sträcker sig ändra ner till 1500-talet.  Denna berättelse beskriver hur bärsöndagarna utvecklades under sekler och lockade många besökare långväga ifrån. Tillresande besökare reste först med häst och vagn, det var inte ovanligt att man vandrade flera mil för att kunna delta i festligheterna. Båtresor ersattes av järnvägen och då eskalerade antalet besökare, många kom ända från Göteborg.  Källa: Boken "Lustresande och bärsöndagar - när turisterna kom till Kinnekulle" av Anna och Anders Lokrantz

Att Skara länge varit känd för att vara en liten stad känner de flesta till. Men att staden en gång i tiden hade en av de största läroverken i landet är av många okänt. Förklaringen var troligtvis att Skara som var en stiftstad och det var glest mellan läroverksstäderna i västra Sverige.  När Skara blev känd som lärdomstad, ställdes krav på den sociala servicen för att kunna ta emot elever som inte bodde i staden. Att järnvägen etablerade sig i Skara vara också en tillgång för läroverket och den inpendling som skedde till staden.  Detta är berättelsen om Skara som lärostad, traditioner och stadens utveckling från stort lärosäte till dagens stad. Källa: Böckerna Skara II 1700-1900 Staden i länet, Skara III efter 1900

En mjölnare eller möllare var en person som malde säd till mjöl i en kvarn. Det var vanligt att det fanns en eller flera mindre kvarnar i varje socken. När kraven på större och effektivare kvarnar kom blev det glesare mellan dessa. Mjölnaryrket är gammalt och fanns redan när människan var jägar-samlare. Ursprungligen var verktyget en manuellt driven rörlig handkvarnsten. Handkvarnsstenen snurrade över en fast sten som bas och liknade en stor mortel. Konstruktionen av den manuellt drivna handkvarnen kom att utvecklas för att bli effektivare. Det kopplades till olika energislag som drivkälla, som djur, vatten (vattenkvarnar)och vind (väderkvarnar). Från mitten av 1800-talet förekom även ångdrivna kvarnar och i böjaan av 1900-talet eldrivna. I denna berättelsen beskrivs yrket mjölnare och väderkvarnen Kvarnåsen i Västerplana samt Sågersta kvarn i Råbäck. Källor: www.wikipedia.se dat 20-04-27, privat dokumentation och bilder från Freddie Wendin och Lena Brodin. Boken Industriminnen i Götene av Erik Jhlin och Bengt Spade 1978.

Stenbearbetningens historia på Kinnekulle sträcker sig till tidig medeltid, då området var centrum för kyrklig stenhuggarkonst. Kalkstenen och sandstenen användes för olika andamål och var en viktig binäring för befolkningen. Den industriella epoken inleddes på 1800-talets senare del, då flera mekaniska stenhuggerier startade. År 1888 togs Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri i bruk och var i drift till 1970. Anläggningen var i stort sett oförändrad under tiden. Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri visar ett viktigt kapitel i stenbearbetningens historia på Kinnekulle och i landet för övrigt.  Stenhuggeribyggnaden har under åren rustats upp av en stiftelse med syfte att bevara och vårda anläggning, samt levandegöra arbetet och miljön vid stenhuggeriet för kommande generationer.  Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri drivs av en stiftelse och år 2018 utnämndes det till "Årets arbetslivsmuseum". Varje sommar anordnas kurser i stenhuggeri. Källa: Broschyr Byggnadsminnen i Skaraborgs av Länsstyrelsen/Länsmuseet i Skaraborgs län år 1986. Foto. www.digitaltmuseum.se. Privata bilder Freddie Wendin  

Kalkarbetare - ett yrke som funnits under lång tid men nu är borta sedan slutet av 1950-talet. Kalkarbetarna kallades limgobbar eller limbrännare och kalkugnarna limomma. Den släckta kalken kallades lim, därav namnet. Kanske är det så att även det engelska ordet för kalk som är "lime" ligger till grund för lim (kalk) i Sverige. I stadsdelen Limhamn i Malmö fanns tidigare cementtillverkning och kalkbrytning.  I denna berättelse beskrivs arbetet och livet som kalkarbetare främst under sekelskiftet 1800-1900-talet på Kinnekulle.  Källa: Folklivsforskning gjord av Märta Götlind-Tamm på 1940-talet. Boken Min hemsocken av John-Eric Andersson och boken Kalkbränning och kalkbrännare på Kinnekulle av Christer Westerdal. Foto: www.digitalmuseum.se samt privata bilder. 

Skara vara tidigt en av Sveriges lärostäder. När den allmänna skolplikten infördes i landet 1842 fick det konsekvenser för hela utbildningsväsendet i landet. I folkskolestadgan beslöts att utbildning av folkskolelärare skulle anordas i stiftstäderna. Skara var en av dessa städer och utbildningen startade redan i februari 1843. I denna dokumentation kan man redan på 1800-talet och fram till idag se ett liknande mönster. Planering av utbildning för att täcka arbetsmarknadens behov har alltid varit en svår fråga för våra politiker.  Källa: Boken "Skara II mellan 1700-1970", boken "Skara efter 1900". Boken "Skara Folkskoleseminarium 1842-1935" av LA Cederbom Fotografier från www.digitalmuseum.se samt privata av Freddie Wendin, sidan om Tina Kjellman information och foton från Kristina Albinsson.  Flertalet bilder från digigalmuseum tagna av Emil Almqvist.