Berättelser (11 st)

Sortering
Vy över kalkbrottet.jpg

Ulunda kalkbruk

Inom Billingen-Falköpingsomradet rådde det under 1800-talet stor brist på skog. Därför behövde man hitta annat lämpligt material för att ersätta trä som byggmaterial. I området fanns rikligt förekommande, lättillgänglig och lättbearbetad kalksten. Stenhuggeriverksamheten går tillbaka till förhistorisk tid, men i mitten på 1800-talet påbörjades mekaniserad stenbearbetning i större skala. I denna berättelse från Skarke-Varnhems hembygdsförening får vi stifta bekantskap med Ulunda kalkbruk, som låg strax utanför Varnhem.
Albin M stenbrott.png

Stenhuggeri i Mölnlycke

I Mölnlycke i Härryda kommun finns många spår av stenindustrin som var en viktig näring under 1800-talet och 1900-talets första hälft. Här bröts framför allt gnejs, som användes som kantsten och trädgårdssten. Många av dessa stenar syns fortfarande längs gatorna i Göteborg. 
Lahälla 2012 Knottfabrik.jpg

Den bohuslänska granitindustrin

I Bohuslän går ett stort bälte av granit från Stångehuvud i Lysekil upp till Dynekilen i Strömstads kommun. Hur långt tillbaka stenbrytning skett är svårt att säga. Människan har alltid varit driftig och kommit på sätt att använda naturliga resurser runt omkring sig. I den här berättelsen skildras utvecklingen av granitindustrin i Bohuslän.
Ljus 2.JPG

Ljuset på orten - kvinnorna i stenhuggarsamhällen

Kvinnornas historia är en viktig del i granitindustriepokens historia, men oftast utan fysiska spår. Få kvinnor är omnämnda överlag, bevarade varken i arkiv eller upptagna i historieskrivningen. Inom historieskrivningen är namngivna personer och företeelser viktiga tidsdokument. Inte minst kvinnor eftersom de annars har svårt att synas i en tid och en industri som var tydligt mansdominerad.
Rörsberga 038.JPG

Kalkbruk i Gudhemsbygden

Västergötlands kalkrika mark har genom århundraden varit till stor nytta för jordbruket. Åtminstone sedan 1800-talet har man bränt kalk för att använda som näring på åkrarna. Denna berättelse beskriver Tomtens kalkbruk i Gudhemsbygden utanför Falköping. 
grupp 2.jpg

Barn från Hällekisskola i möte med gångna tider på Kinnekulle

Det går en gammal väg där mången människa trampat, där hästar dragit kalksten och lastbilar rullat med tunga laster ner mot hamn. Nu ses den som smal och snirklig och inga fina bilar vågar åka där och inga stora bussar. Så barnen som kommer från Hällekis skola, barnen som tjoar och ropar de kommer till fots uppför backen i värmen 3 juni 2021. De är på väg tillbaka i tiden en stund, upp för backen dit vägen tar slut. Vi börjar med ett besök hos familjen Andersson 1940.
IMG_0091.jpg

Gatsten och tango

De stiger upp på blocket av granit – lutar sina pannor mot varandra och börjar dansa till ljudet av en slägga. Klick klick klick. Vi befinner oss i ”stenhuvudstaden vid Idefjorden”, två mil öster om Strömstad. Tangofestivalen i Krokstrand, år 2000, är invigd.
VMVTUN176.jpg

Kalkbrytningen på Halle-Hunneberg gav arbete och bröd, men krävde liv

På Hallebergs östsida och runt Hunneberg, utom nordsidan, vittnar mängden av sprängda grottor, ugnar av diabas, högar av bränd alunskiffer (rödfyr) om en betydelsefull verksamhet i gångna tider. Här bröts kalk för användning i jordbruket, men även till slussbyggen i Trollhättan. Det var ett tungt och riskfyllt arbete. Berättelsen är nedtecknad av Göran Söderström, som var en eldsjäl inom historien om Västra Tunhem och bergen. Han skänkte alla sina berättelser om bergen, bygden och folket till Västra Tunhems hembygdsförening, som nu tillgängliggör delar av materialet i Prisma.
Råbäcks stenhuggeri

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri startades av friherren Carl Klingspor på Råbäcks Egendom. Denna berättelse handlar om Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri som startade 1888. Verksamheten fortsatte till 1970. Därefter kom stenhuggeriet att ligga i dvala fram till början av 1980-talet då några energiska/initiativrika personer tog tag i stenhuggeriet och dess framtid. Stiftelsen Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri och Stenhuggeriets Vänner bildades och byggnaden blev ett kulturminne och ett levande arbetslivsmuseum.  Källa: Boken Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri - Ett industriminne på Kinnekulle, utgivare Stiftelsen Råbäcks Mekansika Stenhuggeri 2018
Bild 2076.tif

Stenhuggare på Kinnekulle

Stenbearbetningens historia på Kinnekulle sträcker sig till tidig medeltid, då området var centrum för kyrklig stenhuggarkonst. Kalkstenen och sandstenen användes för olika andamål och var en viktig binäring för befolkningen. Den industriella epoken inleddes på 1800-talets senare del, då flera mekaniska stenhuggerier startade. År 1888 togs Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri i bruk och var i drift till 1970. Anläggningen var i stort sett oförändrad under tiden. Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri visar ett viktigt kapitel i stenbearbetningens historia på Kinnekulle och i landet för övrigt.  Stenhuggeribyggnaden har under åren rustats upp av en stiftelse med syfte att bevara och vårda anläggning, samt levandegöra arbetet och miljön vid stenhuggeriet för kommande generationer.  Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri drivs av en stiftelse och år 2018 utnämndes det till "Årets arbetslivsmuseum". Varje sommar anordnas kurser i stenhuggeri. Källa: Broschyr Byggnadsminnen i Skaraborgs av Länsstyrelsen/Länsmuseet i Skaraborgs län år 1986. Foto. www.digitaltmuseum.se. Privata bilder Freddie Wendin  
flygfoto.jpg

Cementfabriken och brukssamhället Hällekis

Detta är historien om cementfabriken i Hällekis och hur ett brukssamhälle byggdes upp. Cementfabriken startade 1892 och verksamheten upphörde 1979, var detta slutet för samhället och dess invånare? Många stora krafterna var igång  för att få dit en ersättningsindustri och till slut flyttades Rockwools produktionsanläggning från Skövde till Hällekis. Många av de anställda på cementfabriken fick anställning i den nya industrin. Bruksandan från Cementa-epoken lever kvar bland de äldre Hällekisborna och bygde lever vidare.