Berättelser (8 st)

Utsiktstornet på Kinnekulle är stort turistmål och så har det varit i många år. Redan år 1892 stod det första tornet klart. Intiativtagare till detta var friherre Carl Klingspor på Råbäcks Egendom. Klingspor var en man med många järn i elden, han brann för att locka turister till platåberget Kinnekulle. Denna berättelse beskriver utvecklingen på Högkullen, dit många vallfärdat under åren. En fantastisk utsikt erbjuds dem som tar sig högst upp i tornet och blickar ut över landsbygden.  Källor: www.kinnekullehembygd.se, fotografier från Kinnekulle Hembygdsförening samt nytagna foton Freddie Wendin. Boken "Lustresande och bärsöndagar  - när turisterna kom till Kinnekulle" av Anna och Anders Lokrantz. Samt information från https://www.vastsverige.com/lackokinnekulle/produkter/i-andrees-spar/

Lasse i berget, är fantastisk och sann berättelse. Grottan utanför Husaby finns kvar och berättelsen lever vidare. I denna grotta levde Lasse Eriksson med sin fru Inga i ca 30 år.  Myten om Lasse i berget började redan under hans livstid. Han var fruktad av många men beundrad av andra. Berättelsen om honom och hans Inga skulle kunna vara en skröna men så är inte fallet.  Både Lasse och Inga  fanns i verkligheten för inte särskilt länge sedan, och deras dotterdotters dotter Lilly Maria dog så sent som 2008 i en ålder av 98 år. Källa: Ur boken ”Lasse i Berget historien om den märklige jägaren och grottmänniskan i Husaby” av Einar Björe samt artikel av —Agneta Tjäder den 1 februari 2020 i tidskriften Släkthistoria. Foton från www.digitaltmuseum.se samt privata foton av Freddie Wendin. 

I Sverige växte friluftslivet stort i popularitet under första halvan av 1900-talet. Ett enkelt och stärkande uteliv i den fria naturen sågs som en nyttig motpol till det moderna stadslivet. Även om idrott och friluftsliv länge främst varit något för samhällets övre skikt så jobbade intresseorganisationer som exempelvis Friluftsfrämjandet (ursprungligen Skid- och friluftsfrämjandet) och Svenska Turistföreningen för att även den breda allmänheten skulle få möjlighet till en aktiv fritid. Man skänkte gratis skidor till skolelever, byggde fjällstugor och så småningom vandrarhem, samt ordnade kurser i allt från orientering till fjällvandring och bivackbygge för en relativt billig penning. När lagen om två veckors betald semester för alla trädde i kraft 1938 blev det ytterligare ett uppsving för att semestra i naturen, med camping, cykling, vandring och ett friskt och frejdigt friluftsliv. Många handböcker poängterade att utrustning och kläder bör vara praktiska och ändamålsenliga. Att slänga ut en massa pengar på ”det senaste” ansågs enligt dessa onödigt och näst intill förkastligt, men samtidigt presenterade de ofta även långa listor på det man bör ha med sig. Om man nu inte hade någon lämplig utrustning sedan tidigare och hade planer på att ge sig ut på campingsemester en sommar i början av 1940-talet, hur kunde packningen då se ut? Låt oss ta en titt i diverse sportkataloger, postorderkataloger och reklamannonser från när det begav sig!

Sommargården Planteringen stod klar 1948. Denna berättelse handlar om hur Sommargården Planteringen uppstod och hur den blivit något av skarabornas gröna oas och mötesplats.  Det var ungdomarna inom Skara Missionsförsamling som initierade tanken om en egen möteslokal utanför kyrkolokalen och så föddes Sommargården Planteringen. Än idag erbjuds sommarservering och aktivieter vid Sommargården Planteringen. Målet är att nå alla oavsett ålder och om man tillhör församlingen eller inte.  Allt för en trivsam gemenskap och möte mitt i naturen.  Källor: Information och bilder från pastor Annica Lindahl, Hans-Erik Karlsson, Jonatan Bjelkengren sammankallande i Planteringskommittén. Wikipedia 20210115, www.facebook.com/planteringen samt www.equmeniakyrkan.se/skara.  Sammanställt av Freddie Wendin och Lena Brodin, Skara Gille 20210307

Bärsöndagarna på Kinnekulle var en gammal tradition, hur långt tillbaka dessa bärsöndagar existerat är oklart, men det är inte otroligt att historien sträcker sig ändra ner till 1500-talet.  Denna berättelse beskriver hur bärsöndagarna utvecklades under sekler och lockade många besökare långväga ifrån. Tillresande besökare reste först med häst och vagn, det var inte ovanligt att man vandrade flera mil för att kunna delta i festligheterna. Båtresor ersattes av järnvägen och då eskalerade antalet besökare, många kom ända från Göteborg.  Källa: Boken "Lustresande och bärsöndagar - när turisterna kom till Kinnekulle" av Anna och Anders Lokrantz

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri startades av friherren Carl Klingspor på Råbäcks Egendom. Denna berättelse handlar om Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri som startade 1888. Verksamheten fortsatte till 1970. Därefter kom stenhuggeriet att ligga i dvala fram till början av 1980-talet då några energiska/initiativrika personer tog tag i stenhuggeriet och dess framtid. Stiftelsen Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri och Stenhuggeriets Vänner bildades och byggnaden blev ett kulturminne och ett levande arbetslivsmuseum.  Källa: Boken Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri - Ett industriminne på Kinnekulle, utgivare Stiftelsen Råbäcks Mekansika Stenhuggeri 2018

Friherre Carl Klingspor på Råbäcks Egendom ville att Kinnekulle skulle bli ett stort besöksmål redan på 1800-talet. Carl var en person som hade många idéer och grundade bland annat Hotell Kinnekulle, "Turisthotellet" vid Råbäck. Han var också mycket aktiv och lobbade för att få järnvägen till västra sidan av Kinnekulle. Järnvägen med Råbäcks station var viktig för att få besökarna till Turisthotellet. Det berömda utsiktstornet på Högkulle var också ett av hans verk. Att locka turister till Kinnekulle innebar att tre ingredienser måste kunna erbjudas besökarna och detta insåg Carl. Detta var attraktion, kommunikation och god mat och boende.  Källa: Boken "Lustresande och bärsöndagar" av Anna och Anders Lokrantz.www.wikipedia.se 20200317. Fotografier från www.digitalmuseum.se och privata bilder av Freddie Wendin. 

Hanverksbyn, som lockar många turister årligen är en idyll, men så har det inte alltid varit. I slutet av 1800- talet var Cementa, brukssamhällets stora arbetsgivaren i stort behov av personal, bostäder behövdes och därför byggdes arbetarbostäderna.  I början av 1980-talet var husen på väg att förfalla, Götene kommun försökte sälja dem för en krona styck - dock utan framgång. Rivningshotet hängde över Falkängen, dåvarande landshövding Frithiofsson räddade husen med statliga pengar och renoveringen påbörjades. Hantverksbyn invigdes 1984.  På gatan med de åtta arbetarbostäderna har en gång i tiden ca 500 personer bott. Varje hus var utrustat med åtta lägenheter, på bottenvåningen fyra lägenheter med ett rum och kök, på övervåningen fyra lägenheter med ett rum och kokvrå.