En käring mitt i havet

Skiftningarna i ljuset och de hastiga omslagen i väderleken på Soten bidrar till att iscensätta ett särpräglat kargt stenlandskap med stråk av ljusröd granit. Denna delvis örika skärgård har befolkats av sjöfarare, fiskare, sillpatroner, lotsar, tullare, schartauaner, krogägare, badgäster, kändisar och smugglare. Ur dessa möten har det skapats en rik berättartradition. Här har även äldre föreställningar, kunskaper och praktiker som är kopplade till havsbruk överlevt långt in i modern tid. Den muntliga traditionen är fortfarande levande i bygden och innefattar en tradition med föreställningar om övernaturliga väsen och tabun inom fiske och sjöfart. Genom berättelserna sökte människorna skapa en förståelseram och ett förhållningssätt till sitt många gånger utsatta liv. I äldre tider fanns ett rituellt landskap till sjöss, som bland annat namnlandskapet och berättelserna vittnar om. Ofta får motsatserna mellan hav och land en framträdande roll i berättelserna. Ombord på båtar och skepp talas ett annat språk, där många landbundna ord är tabu och ersätts av noaord.

Vad händer med berättartraditionen och kunskapen om den maritima materialiteten när kustbygderna förändrats från fiskelägen till rekreationsområden? Töms landskapet sakta på berättelser och kunskap? Sjöfarten som en gång gick förbi Saltskär, har idag hittat andra leder längre ut till havs. Sjömärken, men också stora angöringsfyrar, har idag spelat ut sin betydelse i navigationshänseende.Om de äldre sjömärkenas och fyrarnas spelat ut sin roll för sjöfarten så har dessa istället fått en ny kulturarvsstatus. Därmed ingår fyrar och sjömärken i nya sammanhang och förståelseramar.

Arkivhandlingar skvallrar om att institutioner, som idag värnar om fyrar och sjömärkens bevarande, bara för ett par decennier sedan ville skrota dessa. Lokalsamhällets strävan att bevara och berätta om personer och materialitet har varit avgörande för att fyrar och sjömärken inte har förvandlats till stumma monument i landskapet. Försörjningen längs med Bohuskusten vilade länge på fiske, sjöfart och vraktagning, vilket medförde att många kustbor dagligen levde i en farofylld, men också fri tillvaro.

Havet gav och havet tog. De stora vindskeppen seglade. Nära och kära försvann till sjöss, skeppslaster och drunknade människor flöt iland. Det är därför inte särskilt svårt att föreställa sig hur berättelser från denna utsatta kuststräcka kommit att prägla föreställningar om att de drunknade en gång ska återvända från havet. Spökskepp med trasiga segel, gastar, havsfolk, sjöjungfrur och Vita frun bildar tillsammans delar i en omfattande lokal berättartradition, där varsel om dåligt väder och ond bråd död är framträdande (Arill 1923, Schön 1983, Borgström u.å.). ¹

I detta utpräglade maritima område utgör Saltskärs båk en central gestalt. Sjömärket fäster minnen och berättelser vid sig vilket bidrar till att skapa ett starkt laddad objekt. Den svårforcerade Soten och den laddade Saltskärs båk framträder tydligt i Einar Olssons dikt ”Flygande Holländaren på Sotefjord”: ²

Det finns ett skepp som irrar kring

bland skär på Sotefjord.

Från Bådefly till Saltskärs båk

till Håskär längst i nord.

Till Klövskäs fyr längst ner i syd

mer sällan färden går.

Blott då han väntar full orkan

En lov ditåt han slår.

Varför berättelserna är koncentrerade till just Saltskär har sin förklaring i sjömärkets placering och utseende. Saltskär utgör en del av ett utpräglat gränsområde och en för väder, vindar och strömmar utsatt plats på kusten. Här möts yttre och inre farleder, skärgård och ändlöst öppet hav. I ett sådant gränsområde blir namnlandskapet, den materiella kulturen och berättelserna särskilt laddade. Saltskärs båk utgjorde ett viktigt angörings- och orienteringsmärke för den som kom västerifrån, på resa in från öppet hav, och som där mötte den tämligen flacka Bohuskusten. Rummet utgjorde därmed ett tydligt möte mellan borta och hemma, manligt (fiskare, sjöman) och kvinnligt (sjömärke), oroligt vatten och inre lugnare farleder.

En konstruktion med franskt ursprung

Det var en särpräglad konstruktion som placerades på Saltskär, intill en redan befintlig vitmålad stenkummel (Söderlund 2007: 106). Ansvaret för underhållet hamnade till en början under lotsstationen på Dyngö. Saltskärs båk räknades till de större sjömärkena i Sverige, och hade till syfte att markera angöring från öppet hav till en hamn eller en inomskärsled (Söderlund 2007: 40).

För att ett angöringsmärke ska fungera fullt ut måste det vara unikt och särskilja sig från andra märken. På fyringeniörskontoret i Stockholm lyckades konstruktörerna under Nils Gustaf von Heidenstams ledning att sätta samman ett sådant sjömärke. Båkens design visar inte bara prov på en känsla för konstnärlig frihet och talang utan även fantasi.

von Heidenstam var den person som senare skulle komma att få all ära för konstruktionen. Men vid en närmare granskning av originalritningen, som numera finns i Sjöfartsverkets arkiv, var det Emil Karlson som ritade Saltskärs båk 1882. von Heidenstam har godkänt ritningen med sin namnteckning. I Kungl. Lotsstyrelsens arkiv på Riksarkivet i Stockholm kan man läsa följande om Saltskärs båk: 5

"Stommen är af jern förfärdigad i Frankrike och avsedd att användas på fyrfartyg. Foten är med 9 st bultar fästad vid berget och hela båken stagad med 4 midjestag. Är inklädd blott på en sida och tafla samt kula hvitmålat."

Om stommen var avsedd att placeras på ett svenskt fyrskepp eller om den redan hade använts ombord på ett sådant i Frankrike har inte kunnat fastställas. Konstruktionen liknar von Heidenstams övriga fackverkskonstruktioner, vilka blev vanliga från 1860-talet. Att franska influenser ingick är inte så konstigt med tanke på att svenska fyringenjörer rest runt i Europa för att studera den senaste fyrtekniken. Heidenstam skisserade, i en handskriven rapport 1857, ett omfattande program för utbyggandet av det svenska fyrsystemet. 6  I de svenska fyrarna kom det att placeras franska linser och linsapparater vilka beställdes direkt från tillverkaren i Paris. Den franska järnkonstruktionen, som utgjorde stommen i Saltskärs båk, pekar på ett nära släktskap mellan sjömärket, Eiffeltornet (1887–1889) och Frihetsgudinnan (1886), eftersom alla tre var byggda i en liknande fackverkskonstruktion. Lokala röster i Hamburgsundstrakten lyfter gärna fram Saltskärs käring som fransyska, en föregångare till Eiffeltornet och Frihetsgudinnan. Tolkningen är faktiskt passande, inte bara konstruktionsmässigt utan även vad det gäller namnet. Eiffeltornet kallas ”den gamla damen" av parisarna. 7

Vid en granskning av sjömärkets design och konstruktion visar det sig att bara den ena sidan av båken, den som vetter ut mot öppna havet, är försedd med brädklädsel. På toppen placerades en kula tillverkad av järnplåt. Den ovanliga konstruktionen måste, på grund av sin höjd, stöttas med stag för att klara påfrestningarna från hav och vind. Följer man sedan båkens vidare öden utifrån det skriftliga källmaterialet i Sjöfartsverkets och Lotsstyrelsens arkiv finns det uppgifter om när båken målades om och reparerades samt hur mycket dessa arbeten kostade. I Dyngölotsarnas anteckningar kan en underhållets kronologi utläsas fram tills 1937, då lotsstationen lades ned. I liggaren har någon även gjort en hastig skiss som föreställer båken: 8

Stommen är af järn. Foten är med 9 st. bultar fästna vid berget och hela båken så stagad med 4 rundjärnstag.

Mörk med kula till topptecken.

1882 Nybyggnad och reparationer

1912 Målning

1923 Målning

1928 Rostbankning och målning

1932 Rostbankning och målning

1937 Rostbankning och målning 2 ggr. Ny tavla av bräder, ny toppkula av jernplåt. Bottenplanet sammangjutet.

1. Folkminnesuppteckningar IFGH 4863: 25. VFF 2221:1. VFF 1626 :77. VFF 1595: 10; 70. IFGH 6052: 8. Institutet för språk och folkminnen, Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg (DAG).
2. Dikten publicerad i Rudberg 2012: 784.
3. Bidrag till Sveriges officiella statistik 1883: 21. Underrättelser för sjöfarande. Häfte 29 1881, Stockholm 1882: 10.
4. Underrättelser för sjöfarande, Stockholm 1883: 33 ff. Ledfyrarna: Mågholmen, Långholmen, Skarvesätt och Holländarberget. Även en större fyr togs i bruk på ön Klövskär 1883.
5. Liggare i Kungliga lotsstyrelsens arkiv. Serie D, IV. Riksarkivet, Stockholm.
6. Rapport i Amiralitetskollegiets arkiv. Förvaltningen av sjöärendena. Lotsdirektören E II c. Krigsarkivet.
7. Dagens Nyheter 2013-02-18
8. Liggare i Västra lotsdistriktens arkiv. DIV:8. Landsarkivet i Göteborg.