Sjömärket och människan

Vad kan vi egentligen säga om ett sjömärkes biografi och dess betydelse för oss människor? Vad är det som blir kvar i rummet, i minnet, och vad försvinner och blir bortglömt? Hur blandas fiktion med fakta? Saltskärs båk är mer än en isolerad punkt i landskapet eller en markering i ett sjökort. Sjömärket härbärgerar färgstarka föreställningar som får en framträdande position i vår förståelse av Bohusläns maritima historia. Detta i en tid då fritidsbåtssektorn och turistnäringen verkar ha tolkningsföreträde om vad som är genuint bohuslänskt. Genomgången belyser hur komplexa relationerna mellan människa och artefakt är. Den visar hur gränsen mellan människa och ting suddas ut, och även på hur den muntliga traditionens dynamik och komplexitet får bränsle i relationen med ett enskilt ting. Människan utgör därmed inte längre normen.

Ting och människa kan i stället ses som likvärdiga aktörer i upprepade möten. Etnologen Kerstin Gunnemark menar att: ”vad föremålen berättar är minnen som sällan ligger stilla, de omprövas, ordnas och redigeras fortlöpande. Det finns ett behov av att fästa sina minnen vid något. Tingen hjälper oss att komma ihåg, samtidigt som vi betraktar det förgångna utifrån dagens perspektiv.” (Gunnemark 2004: 12).

Analysen av berättelserna om Saltskärs båk visar på ett tydligt sätt att ett föremål aldrig har en enda betydelse. Betydelser om sjömärket skapas där det står mitt emellan hav och land, mellan den manliga domänen och den kvinnliga. Det äldre sjömanslivet är av tradition en manlig domän och den traditionella bilden är den väntande fiskar- eller sjömanshustrun är ett återkommande tema i konsten och litteraturen. I kustsamhällena fick dock kvinnor ta hand om hushållets ekonomi, barnuppfostran, hemarbete och kustnära fiske. Ibland fungerade även kvinnorna som sjökrögare.

Det finns i undersökningsområdet en utpräglad bild av den starka skärgårdskvinnan som reder sig själv. De kvinnliga krogägarna, Dordi på lilla Hamburgö och Abela på Florö är fortfarande viktiga personligheter i den lokala berättartraditionen. Sjömärket kan sägas stå i gränslandet mellan det kvinnliga och det manliga. Denna artikel har handlat om att ringa in tidsbundna och kulturella betydelser som gestaltats av flera aktörer över tid: den som skapade och förvaltade sjömärket (staten) samt brukarna (fiskare, lotsar, sjöfarare, fritidsbåtssektorn m. fl.).

Exemplet Saltskärs båk visar med tydlighet att tingen i ett forskningssammanhang måste mötas med en större öppenhet, eftersom tolkningarna och betydelserna kan vara många och kan skifta innebörd över tid. Saltskärs båk ingår i en större maritim rumslig kontext med föremål, döda och levande människor och en fysisk miljö som ligger till grund för en lokal berättartradition. Det finns idag ett behov av att i forskningssammanhang ifrågasätta invanda generella och tillrättalagda tolkningar av vad vi ska uppfatta som person och gränsen mellan människa och ting. Ett tings betydelse är aldrig given på förhand. Det kan leva parallella liv samtidigt. När det gäller Saltskärs båk så skiljer sig berättelserna på lokalplanet markant från de officiella tekniska uppgifter som finns i det statliga officiella arkivmaterialet. Ett material som till stora delar använts för att bygga upp en nations historia. I de lokalt förankrade berättelserna får sjömärket liv och förvandlas till en kvinna. Men i dessa berättelser vävs även de officiella uppgifterna in i förklaringarna och bildar tillsammans en biografisk helhet. Sakta men säkert vävs fragment av berättelser till en särpräglad personlighet. Saltskärs båk kan därmed sägas ha ”en betydelsebredd” eller polysemi, vilket medför att ett ord eller ett ting kan ha olika betydelser i skilda sammanhang (Arwill-Nordbladh 1998:73).

Tingets betydelse har därmed sträckts ut och förskjutits, från att till en början ha syftat till att ha ett ensidigt funktionellt användningsområde (navigation) till att bli en utpräglad subjektiv personlighet som blivit en aktör i samhällsdebatten.

Det finns ofta en tendens att generalisera och förenkla ett enskilts objekts betydelse och användning och därmed ge detta en enda giltig förklaring. Saltskärs båk visar på motsatsen. Sjömärket fungerar som en vidhäftningspunkt för minnen och berättelser och länkar på ett intressant och tydligt sätt samman människa och föremål. I mötet mellan stat och lokalsamhälle finns många gånger en tydlig kamp om hur platser, människor och föremål ska tolkas, definieras och bevaras. I kampen mellan stat och lokalsamhälle om Saltskärs båks vara eller icke-vara aktiverades och aktualiserades berättelser om sjömärkets egenskaper, ålder och förlaga. Dessa flyter samman till en helhet – en tydlig person träder fram på scenen. Traditionen och tingenbidrar till att invånarna i en bygd känner gemenskap i sina strävanden. Den biografiska skissen visar tydligt hur Saltskärs båk ständigt är i förändring. Sjömärket blir aldrig riktigt färdigt, på samma sätt som en människa aldrig blir riktigt färdig. Placeringen i det liminala läget bidrar till att ge platsen och objektet ytterligare laddning. Vidgas perspektivet ytterliggare till fiktionens värld, så har två svartklädda kvinnor en betydelsefull roll som dörrvakter i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta (Conrad 2006). Romanens huvudperson Marlow möter dessa i ett liminalt läge mellan hemma och borta i samband med att ett kontrakt skall upprättas om dennes tjänstgöring som sjökapten på Kongofloden.

Saltskärs kärings liv tog inte slut vid nedmonteringen av originalet. Berättelserna och minnena fördes över och lever nu vidare i den nyuppsatta kopian. Med en stark berättartradition som ryggrad, och väl förankrad i ljusröd granit, står käringen fortfarande ute på Saltskär. Hela världen i form av vinddrivna segelskepp och sjöfarare leddes under stormar och stark strömsättning in mot Soten från Nordsjön. Den lilla historien blir därmed en del av en större helhet.

Men ingen har någonsin gått säker över Soten. Här lurar fortfarande många okända faror, för i ”Sode Bonne, där bor ’Den vonne’ [onde]”.¹⁹ Med den här artikeln vill jag bidra till nya perspektiv på objektbiografins möjligheter att belysa hur en materialitet kan ersätta en annan och överta dess betydelseinnehåll. Processen speglar också den problematik som arkeologin möter i analysen av lämningar liksom frågor som berör bruk och återbruk, kopia och original. De är viktiga frågeställningar i en tid då det materiella och immateriella kulturavet står högt upp på arkeologins och etnologins dagordning. Vilka verktyg har vi att bedöma forskningen av stumma monument? Är de spekulativa eller välgrundade?

19. Sote Bonde är ett naturligt landsmärke som syns tydligt från havet. Beläget vid Fykan på Ramsvik, Sotenäs kommun.