Mellan hav och land

Den nationella historieskrivningen har nedtecknats med ryggen vänd mot havet. Alltsedan vetenskapsdisciplinerna arkeologi och historia etablerades under 1800-talet har ämnena präglats av en stark fokusering på landbaserade förhållanden och utvecklingslinjer. Forskningen kan därför karaktäriseras som havsfrånvänd. Historiografiskt sett är Bohuslän ett område, som från forskarhåll tolkats som en periferi, trots den stora rumsliga rörelsen västerut över haven. Förklaringsmodeller baserade på rent agrar praktik har använts som mall för att försöka förklara områdets historia (Lönnroth 1963). Bohusläns maritima historia kännetecknas av att klara av stora konjunktursvängningar genom att snabbt kunna anpassa sig till rådande förhållanden (Hasslöf 1949). Havet i sig självt är också svårt att greppa. Det är samtidigt gränslöst, tidlöst,evigt, alltid i rörelse, aktivt och dynamiskt och uppfattas ofta som något oförutsägbart och farligt men samtidigt bidrar det till försörjning, liv och en omfattande berättartradition.

Denna dubbelhet kommer klart fram i den bohuslänska kustkulturen som ständigt varit anpassningsbar till rådande förhållanden. Det har varit avgörande att snabbt kunna ställa om sig i sin verksamhet. Den materiella kulturen i form av båtar och redskap vittnar tydligt om detta. Det bohuslänska livet på och invid havet har även präglats av en social samhällsorganisation som är väsensskild mot inlandets. Här råder andra perspektiv på ägande och utnyttjandet av resurser. Spår av detta finner vi i berättelserna, i språket och i den materiella kulturen (Hasslöf 1949).