I mitten av 1800-talet etablerades Skeppsbron intill det tidigare Residenstorget (vid länsresidenset) och Strandgatan. Den är hamnens äldsta kaj mot älven som fullbordades 1840. Kring 1900 var Skeppsbron centralhamn i Göteborg och här samlades rederier, företag och koncerner som hanterade transporter till sjöss. Platsen förblev ett nav för sjöfart fram till mitten av 50-talet då nya stadsplaner innebar att man ville utveckla Göteborgs stadskärna till ett mer renodlat cityområde. Gradvis flyttades hamnverksamheten bort från Stenpiren. 

De stora industrierna som Keillers och rederierna som Broströms vid Skeppsbron var betydelsefulla för industrialiseringen av staden. Stora förändringar i samband med industrialiseringen gjorde att Göteborg i mitten av 1800-talet ändrade karaktär från handels- till industristad. Staden bytte form genom utbredningen, men behöll sin inre kärna och många industrier fanns intill denna kärna. Den tidiga industrin var förutom sjöfarten och mekaniska verkstäder även textil, tegel och sockerbruk. De tre storvarven som lade grunden för Göteborg som varvsstad var Götaverken, Lindholmen och Eriksberg.

På Hisingen skedde en stor del av Göteborgs framtidsutbyggnad som skapade det för oss kända stadslandskapet, till exempel Frihamnen och Lindholmen. Lindholmen blev i sin urbana gryning delvis en verkstads- och verkstadsarbetarnas stadsdel och med skeppsvarven blev Hisingen ett betydande industriområde. Sedan 1800-talets början har Hisingen fått ta emot det som inte rymts inom normalt stadsplanerat område, men ändå varit nödvändigt för näringslivets och stadens utveckling: de växande skeppsvarven, kolhamnen, raffinaderierna samt komplementverksamheter: lager och mindre process- och transportverksamheter, ingenjörernas ritkontor, verkstäder och andra lokaler.