Stadsplanering

1900-talets början präglades dels av en stadsplanelag, som möjliggjorde kontroll av bebyggelsens utformning, placering, höjd volym med mera. Och dels av en internationell rörelse i anknytning till stadsförnyelse som var en reaktion på industrialismens effekter på städernas ohälsa och trångboddhet. Dessa blev kända som New Towns, Garden Cities eller Camillo Sittes idéer om städer som konstverk och bebyggda trädgårdar. Mycket av detta katalyserades till Göteborg genom stadsingenjören Albert Lilienberg och hans stadsplanering. På tidigare orörd mark anlades trädgårdsstäder som Landala, Änggården eller Johanneberg. Småningom kom dessa ideal att ersättas av en annan typ av planering med ett mer rationaliserat boende och moderna bostäder tillgängliga för alla. 

Boende

HSB är den av aktörerna som i såväl Masthugget som Johanneberg och Majorna under 1930-talet byggde ”solgårdarna” med ljusa och luftiga miljöer för småbarnsfamiljer. Fritid, lek och utbildning som allas rättighet återspeglar sig i samhällsplaneringen och Uno Åhrén som stadsplanechef formulerade dessa idéer i sin radikala planeringsverksamhet.

Liksom i många svenska städer var boendesituationen i början av 1900-talet dålig för stora grupper i Göteborg. Nödbostäder uppfördes som temporära lösningar. En markant skillnad mellan filantropiska och allmännyttiga initiativ var att filantropin var inriktad mot dem som var ”mindre bemedlade”. Allmännyttan däremot hade goda bostäder för alla som sitt främsta mål. Det var också en av utgångspunkterna i den bostadspolitik som kom att formuleras i början av 1900-talet. 

Arbete

Göteborg var paradoxalt nog en expansiv stad under tiden för den europeiska stagnationen under åren 1920-45. Befolkningen växte med fyrtio procent och staden blev en internationell hamn och en central exportplats. Bilindustrin fick ett embryo genom textilindustrimekanisering och SKF:s kullager. Den föds i form av Volvo med dess första fabriker i Lundby. Gamlestadens fabriker och den blandade industrin utmed Mölndalsån, i Gårda och Mölndal hade ännu en aktiv produktion i det tidiga 1900-talet. Många små varv och fiskerier likaså. Götaverken och Lindholmen växte trots kriserna under 1930-talet. Industrin lokaliserades till lediga platser, mestadels utanför stadens kärna.