Först 1879 infördes en enhetlig tid i Sverige. För att kontrollera tiden sändes det varje måndagsmorgon mellan 08.18 och 08.20 ut elektriska signaler på ledningarna till telegrafstationerna. Tidssignalen sändes ut i tre omgångar. De första två användes för att kontrollera hur mycket telegrafstationens ur hade dragit sig. Den tredje och sista satte via en elektromagnet igång pendeln som strax innan hade stannats för hand.

I Sverige var man först avvaktande inför järnvägens introducering. Byggandet skulle innebära stora kostnader, och det fanns ångbåtslinjer som man ansåg fyllde behovet. Därför valde man att bygga de första stambanorna i inlandet och inte nära kusten där ångbåtar redan fanns. Här var de också mer skyddade från militära angrepp. Utvecklingen gick fort: 1866 omfattade den svenska järnvägen 130 mil, men redan 1916 var sträckan 1500 mil. Drygt 20 år senare, 1938, är järnvägsnätet som störst och omfattar 16 886 kilometer.

Järnvägens framgång blev ett faktum. Vid byggandet av järnvägen mellan Göteborg och Stockholm (Västra stambanan) planlades sträckan så att järnvägen skulle passeras orter som saknade hamn eller tillgång till vattenleder. Fördelarna för de orter som fick tillgång till järnväg blev därför stora; stationerna innebar arbetstillfällen, dessutom knöts orten ihop med industrier på andra orter. Innan järnvägen hade varje ort sin egen tid vilket skapade stora problem i tågens tidtabeller, järnvägen hjälpte därmed till att pådriva en nationell standardtid i Sverige, vilket infördes 1879. Genom järnvägen distribuerades inte bara livsmedel utan också tidningar vilket gav befolkningen en gemensam referensram. Enhetliga standardsystem blev nu nödvändiga, vilket enade Sverige som nation.