På 1920-talet började landsvägsbussarna konkurrera med järnvägarna i synnerhet på kortare sträckor. Landsvägsbussarna var billigare i drift. VGJ var tidigt ute och började 1923 provdrift med en bensinmotorvagn byggd i Kalmar med en motor på 75 hkr. Den kom att användas på linjen Nossebro-Trollhättan. Eftersom provdriften visade gynnsamma resultat inköptes 1924 ytterligare två motorvagnar från Deutsche Werke i Kiel. Dessa levererades 1925. De hade ett karakteristiskt utseende och blev en vanlig syn i Skara på de kortare sträckorna för mindre trafikvolym.

Så småningom blev det möjligt att få statslån för inköp av motorvagnar och VGJ anmälde sig till detta. Det var de enskilda järnvägarna i landet, som tog initiativet till motoriseringen av trafiken. Driftkostnaderna kunde minska beroende på lägre personalkostnader. Ett mindre ångtåg krävde förare och eldare på loket och en konduktör i vagnarna. Dessutom skulle stallpersonalen många timmar i förväg elda på loket och efter körningen skulle samma stallpersonal ta bort slagg och aska och spola pannan. Problemet med de ganska primitiva motorvagnarna var att de till en början hade dålig driftsäkerhet. Motorvagnarna skilde sig från rälsbussarna genom at de hade koppel som passade till vanliga vagnar. När rälsbussarna sedan kom hade de speciella koppel, som tillät att flera enheter kunde köras från förarplatsen.

VGJ ville ytterligare utöka motortrafiken, men så kom kriget 1939 och planerna kunde inte genomföras. Svårigheten med drivmedel och olja gjorde att många banor byggde om motorvagnarna till gengasdrift, vilket inte skedde på Västgötabanan. Efter kriget blev det mer och mer motorvagnsdrift i synnerhet på de kortare sträckorna och på Skara station stod det rälsbussar och motorvagnar i större utsträckning än ångtåg.

Ånglokens saga var snart över. Den sista leveransen till SJ skedde 1950 då fyra godstågslok levererades från Motala. De levde dock inte länge utan skrotades 1965-71. 1950-talet var den stora skrotdöden för många trotjänare i Skara. I väntan på transport till skrotplatsen stod de i Skara i långa rader vid lokstallet.

Dieselloken tar över

Redan 1954 köpte SJ ett antal motorlok av typen Tp. Dessa karakteristiska diesellok blev en vanlig syn på bangården i Skara. I växlingsarbetet användes också mindre diesellok.