I Skara var järnvägen en gång stadens största arbetsplats. Utvecklingen av järnvägarna krävde olika former av arbetskraft, som rekryterades från den omgivande bygden. Samtidigt som det byggdes nya järnvägar överallt i Sverige under senare delen av 1800-talet fick man en överbefolkning på landsbygden. Jordbruket kunde inte längre försörja alla barnkullar som växte upp. Många emigrerade därför till Amerika eller flyttade till industriorterna. På de ställen där järnvägarna anlades fick man istället en folkökning.

Järnvägarnas tillkomst innebar en mängd nya yrken. Först var det rallarna, som anlade banorna, sedan behövde det folk till tågen och stallarna och verkstäder vid stationerna.

Rekrytering av personal skedde i ett jordbruksområde som Skara oftast från människor inom jordbruket. Man börjande som banvakt och barnarbetare och sedan arbeta sig upp. Det hade högt anseende att komma in vid järnvägen. Någon formell kompetens krävdes som regel inte. I tågtjänsten börjad många i de slitiga arbetet som bromsare för att sedan i olika former gå vidare till att vara konduktörer. Stationspersonalen hade en liknande utveckling. Man börjande som elev och avancerade ibland med olika kurser till stationsskrivare. Stationsinspektorerna på de större stationerna kunde komma från olika militära befattningar och enstaka kunde ha realexamen eller liknande skolor. Stationsinspektorn var chef för alla som hörde till stationens personal. På mindre stationer kunde det hända att de underställda kunder beordras att utföra arbeten åt stinsarna.

Inom industrin blev det mer och mer specialisering och den anställde kanske inte alltid hade grepp om helheten. På järnvägen blev det lite annorlunda. Här börjande man från en låg tjänst och klättrade uppåt. Under sitt arbetsliv fick järnvägaren kontakt med och kunder överblicka en större helhet. Man blev ”järnvägsman”, som kände sig anställd på en enda stor arbetsplats. Man upplevde också en stor trygghet. Som ”ordinarie” kunde man bli omplacerad men fick ha kvar sitt arbete på annan ort vid banan.

I järnvägarfamiljerna gick sönerna ofta i faderns fotspår. Det kunde förekomma ända till fyra generationer järnvägare inom samma familj. Detta blev mindre vanligt i mitten av 1900-talet, när skolan förändrades och gav fler utbildningsmöjligheter. I Skara kunde man se att järnvägsanställda bodde i vissa delar av staden. Många bodde söder om staden utmed Härlundagatan eller Döbelnsgatan, där det fanns tre lokförare, tre konduktörer, en banmästare, en kontorist och en verkstadsarbetare. Ett annat område var utmed Stenumsvägen, där det bodde många verkstadsarbetare.

Liksom andra statliga verk byggdes järnvägen upp med militär struktur. Det var ett starkt hierarkiskt system, där varje yrkesgrupp hade noggrant utformade föreskrifter.

Arbetet vid järnvägen med många former av risker och rädslan för olyckor präglade hela systemet och krävde stor säkerhet. Säkerhet och plikt i förhållande till föreskrifter utvecklades till en yrkesstolthet, som kännetecknade järnvägaren. Järnvägarens arbete på alla nivåer innebar passning av tid. I instruktionen för de flesta tjänsterna stod att järnvägsmannen skulle ha ett rättvisande fickur. Det gällde alla från banvakten till stationsföreståndaren. Det berättades att det var lönande att vara urmakare på stora järnvägsorter. Kanske gällde det också för Skara?

Lokförarna var en yrkesgrupp som hade stor status. Också här fanns det en karriärstege, som ledde till lokförartjänsten. Man började som aspirant och passerade arbetet som lokeldare till förare. Skolningen skedde på loket. Lokförare var högavlönade och kunde i slutet av 1800-talet ha tre gånger så hög lön som en industriarbetare.