Under 1800-talet vid tillkomsten av järnvägarna uniformerades de anställda vid civila myndigheter och organisationer som televerket, posten och tullen. När järnvägarna sedan kom igång, så uniformerades också de. De anställda skulle bära kläder av fastställd modell, som till en början bekostades av järnvägen. De som utarbetade nära allmänheten tilldelades färdiga uniformer. När uniformen var utsliten fick den behållas. Däremot fanns det redovisningsskyldighet för uniformsknapparna. Några grupper fick beklädnadsersättning.

Det blev en mängd knappar, märken och galoner alltifrån högsta chefen till enklaste budet. De enskilda järnvägarna följde samma modell, men deras uniformsdetaljer saknade den kungliga kronan både på vinghjul och knappar. Rangordningen i tjänsten markerades med galoner på ärmarna och band i mössan av olika dimensioner och kombinationer. Lokförarna hade tre band i guld runt mössan, konduktörerna hade två och eldaren ett band. Högre stationspersonal hade bredare band runt mössan. Till detta fanns det tillfälliga band som angav bärarens tjänst. Genomgående mössmärke för de flesta tjänster var en blågul kokard. Lokförarna hade dock en knapp i blå emalj med ett ånglok på och banpersonalen en knapp med en stiliserad rälsprofil.

Tågklareraren, som tog emot och vinkade av tågen, hade i tjänst ett brett rött band. Konduktören, som var tågbefälhavare, hade ett blått band under tjänstgöringen på tåget. Järnvägen med sina många anställda innebar en ny form av tillhörighet. Även om man inte kände alla arbetskamrater så hade man det gemensamma att vara järnvägare. Sedan fick man förstås inse sin plats i systemet genom den rangordning, som uniform och gradbeteckningar utgjorde. När västgötabanorna förstatligades gällde SJ:s uniformsbestämmelser, men under järnvägstiden i Skara var förändringarna inte stora.