På landsbygden fanns arbetskraft, naturresurser och vattenkraft. Det sistnämnda var förstås helt nödvändigt före ångmaskinerna tog över, vilket tvingade kvarnar, sågverk, väverier, med mera, att förläggas till platser där fallande vatten kunde bidra med kraft.

Som exempel kan nämnas kvarndriften i Mölndals Kvarnby eller textilindustrin längs Viskan, t ex väveriet Rydboholm (1834) och spinneriet Rydal (1853).

Landsbygdens industri hade förgåtts av stor förekomst av bisysslor till jordbruket och välutvecklat hantverk, t ex möbelsnickeri i Lindome eller hemvävning i Sjuhäradsbygden.

Ofta växte ett helt samhälle fram kring en industri.

Den mer direkta drivkraften för städernas tidiga befolkningsutveckling var istället arbete inom handel och service, hantverk och alla de vardagliga sysslor som på denna tid byggde på människors muskelkraft.  

Vid 1800-talets mitt, exempelvis i Göteborg, förekom därför yrkestitlar som järnbärare, eldare, bryggardräng, stationskarl, piga, tvätterska, åkaredräng och otaliga arbetskarlar.

Vissa historiker hävdar att den tidiga stadsutvecklingen var en nödvändig förutsättning för att industrialiseringen sedan skulle kunna få fäste i städerna: på plats fanns ju redan arbetskraft, infrastruktur (till exempel) vägnät, järnväg och bostäder) och köpkraft – stadsbefolkningen behövde köpa både mat och annat, medan de på landet var mer självförsörjande.

När städerna var ”redo”, i slutet av 1800-talet, kunde alltså landsbygdens industri flytta in i städerna och en bit in på 1900-talet blev industrin huvudorsaken till städernas tillväxt.

Vilken skillnad det kunde medföra blir tydligt i exemplet med grannorterna Trollhättan och Vänersborg. De var jämnstora år 1890, men 1930 hade Trollhättan blivit mer än dubbelt så stort.