Kinnekullebanan

Här berättar unga om historiska händelser som utspelat sig längs med Kinnekullebanan och nutida iaktagelser och tankar om framtiden.  Berättelserna är genom många olika uttryksätt

Lyrestad är en liten tätort i norra delen av Mariestads Kommun.

När banan mellan Gårdsjö och Mariestad planerades 1908, beslutades att en liten anhaltsstation skulle byggas vid Tjos. Den lilla stationen var kombinerad med banvaktsstuga.

Centralt i Hasslerör byggdes också en järnvägsstation när järnvägen Gårdsjö-Mariestad byggdes 1910. Idag är stationen nedlagd huset är privatbostad. En hållplats på Kinnekullebanan är dock i drift fortfarande.

Hassle-Säby är en av de större egendomarna i Mariestads Kommun, trots att egendomen styckades upp och bl a de stora skogarna köptes upp av Katrinefors Bruk i samband med ett arvsskifte 1907.

Leksberg är en liten ort precis söder om Mariestad.

Prästkvarn är en liten by sydväst om Mariestad.

Lugnås är en mindre ort några kilometer sydväst om Mariestad. Tidigare var orten en egen administrativ och kyrklig enhet, men ingår numera i Mariestads kommun.

Svaneberg blev stationsplats när Mariestad – Kinnekulle Järnväg byggdes, sannolikt beroende på att på gården Svaneberg bodde släkten Wallenius som var intimt sammankopplade med järnvägsbyggandet i Västergötland och banan förbi Svaneberg i synnerhet.

Äskekärr ligger mitt emellan Lugnås och Forshem efter Kinnekullebanan.

Kvarntorp (nerlagd hållplats) Kvarntorp fanns som hållplats några få decennier i början av smalspårstiden. Platsen har fått sitt namn efter kvarnen som sedan mycket länge är nedlagd, men vars ruin finns kvar.

Österäng är ytterligare ett litet samhälle efter den gamla landsvägen mellan Stockholm och Göteborg. Österäng ligger i östra delen av Forshems socken. I Österäng ansluter också vägen från Årnäs till landsvägen och en järnvägsstation anlades 1889 som gjorde samhället till en knutpunkt i liten skala.

Forshem är en liten kyrkby samlad runt den fina medeltida kyrkan. Tidigare också centralort för Forshems Socken. Ortens betydelse ökade i slutet av 1800-talet när byn fick en station efter Mariestad-Kinnekulle Järnväg.

Hällekis är en mindre bruksort vid norra foten av Kinnekulle.

Det som numera heter Hellekis Säteri har anor från medeltiden. Hållplatsen som fanns vid egendomen lades ner 1961

Stationen i Trolmen uppfördes i samband med att järnvägen byggdes 1897. Stationshuset är numera privatbostad, men Kinnekulletågen stannar fortfarande här.

Järnvägsstationen uppfördes 1897 efter samma ritningar som många andra stationshus efter nuvarande Kinnekullebanan mellan Lidköping och Hällekis. Huset är idag privatbostad och tågen stannar inte längre i Trolmen.

Stationshuset i tegel byggdes 1897 när järnvägen byggdes förbi Blomberg.

Det ursprungliga Källbys centrala del, var kyrkbyn som idag ligger ett par kilometer väster om centrala Källby. Samhället byggdes ut efter Mariedalsån (kallad Råmeån i Källby) där några stora kvarnar byggdes. När järnvägen kom till orten 1897 förlades banan och stationshuset ett par kilometer väster om kyrkbyn och Källby centrum byggdes upp kring stationen. Stationshuset är rivet, men Kinnekulletåget har en hållplats i Källby. Den stora och dominerande industrin i Källby är Dafgårds, som grundades av Gunnar Dafgård 1937.

Truve är numera mest känt för sin fina golfbana där Lidköpings Golfklubb håller till, samt badet vid Vänern. Badet kan möjligtvis vara en särskild attraktion mot bakgrund av att det är nudistbad.

Filsbäck ligger granne med Truve efter Vänerns strand och har fått sitt namn efter Filsbäcken som flyter genom området. Filsbäcks gård har anor tillbaka till medeltiden och är närmare 600 år gammal. På 1870-talet fanns ungefär tjugo torp och backstugor runt gården. I början av 1900-talet började sommarstugor att byggas i Filsbäck. Golfbanan som nämns under avsnittet om Truve omger även Filsbäck. Nere vid vattnet finns ett fint bad och en campingplats.

Hållplats som låg vid vägövergången där kraftlinjen idag korsar väg 187 och Kinnekullebanan, mellan Risa och Lovene. Nedlagd sedan 1941.

Samhället ligger i Kållands-Åsaka socken en knapp mil sydväst om Lidköping. Den lilla byn byggdes kring järnvägen och stationen som uppfördes 1877. Orten har börjat öka sin folkmängd igen efter en nedgång i många år. Den i särklass största arbetsgivaren på orten är Moelven List AB med ett 60-tal anställda.

Risa hållplats med kombinerad banvaktsstuga låg vid korsningen mellan järnvägen och nuvarande Riksväg 44 väster om Lidköping. Hållplatsen lades ner p g a lågt antal trafikanter år 1941. Stugan, som låg precis söder om plankorsningen, är tyvärr riven.

1583 ordnade Hertig Karl så att en ny stad vid Tidans utlopp i Vänern fick stads­privilegier, Mariestad. privilegier, Mariestad. Han uppkallade staden efter sin ge­mål Maria och eftersom han ärvt den sedan tidigare etable­rade sätesgården Tunaholm som på den tiden låg lite väster om Tidan, kunde han även bosätta sig där tidvis. Tunaholm döpte han om till Marieholm och byggde en ny sätesgård på holmen i ån, där det nuvarande Residenset ligger. Staden bildades rent administrativt som en utbrytning från Leksbergs Socken och övertog efterhand Ullervads roll som lokal tätort.

Råbäcks Säteri har över 1000 år gamla anor. Den nuvarande gården med dessa byggnader är dock i huvudsak från senare delen 1600-talet. År 1879 kom godset i släkten Klingspors ägo, då Carl Klingspor gift med Louise Silfverschiöld ärvde egendomen. Carl Klingspor var en driftig man, som ville ha en järnväg på ”sin” sida av Kinnekulle, då man på östra sidan byggde Skara – Kinnekulle – Vänerns järnväg 1887.  

Lidköping är från början två olika städer och har också haft två stycken järnvägsstationer. Lidan rinner mitt igenom nuvarande Lidköping och delar staden i den ursprungliga gamla staden på östra sidan och den nya staden på västra sidan. Under de två första hundra åren i stadens historia fanns alltså bara den gamla staden. Den västra stranden av Lidan var i stort sett obebyggd. Magnus Gabriel de la Gardie på Läckö bytte dock till sig mark vid Lidan och 1672 började nya staden att byggas väster om Lidan. Städerna hade under några decennier två var sin borgmästare, var sitt rådhus etc.

När en bor på landet är skolskjuts av största vikt

Hur man knöt samman gymnasieskolorna i Mariestad, Lidköping och Vara med Kinnekullebanan - och andra insatser.

Hasslerörs station på Kinnekullebanan.

Tjos järnvägsstation på Kinnekullebanan.

Gårdsjö station på Kinnekullebanan.

En järnväg längs högst varierande natur och miljö!

Det går en gammal väg där mången människa trampat, där hästar dragit kalksten och lastbilar rullat med tunga laster ner mot hamn. Nu ses den som smal och snirklig och inga fina bilar vågar åka där och inga stora bussar. Så barnen som kommer från Hällekis skola, barnen som tjoar och ropar de kommer till fots uppför backen i värmen 3 juni 2021. De är på väg tillbaka i tiden en stund, upp för backen dit vägen tar slut. Vi börjar med ett besök hos familjen Andersson 1940.

Stenhuggerinäringen på Kinnekulle har 1000-åriga anor. Som mest har det funnits nio stenhuggerier, Thorsbergs Stenhuggeri är det enda som finns kvar. Anläggningen ligger i Skagen  ca en kilometer söder om Gössäter, mellan de båda vägarna mot Österplana.  Företaget startade på 1890-talet och har gått i arv inom släkten Thor. Femte generationen Thor jobbar nu i företaget där bryts sten i det egna stenbrottet och tillverkas specialbeställda produkter av sten. Det importeras även marmor och granit från Italien. Stenprodukter och andra naturmaterial som inredningsmaterial och i utemiljöer har blivit självklara val för kunderna. Produkter från en bransch där miljötänket hos kunderna slagit igenom.Denna berättelse handlar om stenhuggeriet och dess utveckling från slutet av 1800-talet och fram till idag. Källa: Industriminnen i Götene kommun, Erik Juhlin och Bengt Spade 1978. Thorsbergs hemsida www.thorsbergs.se samt Instagram. Artikel ur tidningen Äntligen sept. 2019 av Jenny Sundmark och foto Jenny & Martin Frick

Bärsöndagarna på Kinnekulle var en gammal tradition, hur långt tillbaka dessa bärsöndagar existerat är oklart, men det är inte otroligt att historien sträcker sig ändra ner till 1500-talet.  Denna berättelse beskriver hur bärsöndagarna utvecklades under sekler och lockade många besökare långväga ifrån. Tillresande besökare reste först med häst och vagn, det var inte ovanligt att man vandrade flera mil för att kunna delta i festligheterna. Båtresor ersattes av järnvägen och då eskalerade antalet besökare, många kom ända från Göteborg.  Källa: Boken "Lustresande och bärsöndagar - när turisterna kom till Kinnekulle" av Anna och Anders Lokrantz

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri startades av friherren Carl Klingspor på Råbäcks Egendom. Denna berättelse handlar om Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri som startade 1888. Verksamheten fortsatte till 1970. Därefter kom stenhuggeriet att ligga i dvala fram till början av 1980-talet då några energiska/initiativrika personer tog tag i stenhuggeriet och dess framtid. Stiftelsen Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri och Stenhuggeriets Vänner bildades och byggnaden blev ett kulturminne och ett levande arbetslivsmuseum.  Källa: Boken Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri - Ett industriminne på Kinnekulle, utgivare Stiftelsen Råbäcks Mekansika Stenhuggeri 2018

Stenbearbetningens historia på Kinnekulle sträcker sig till tidig medeltid, då området var centrum för kyrklig stenhuggarkonst. Kalkstenen och sandstenen användes för olika andamål och var en viktig binäring för befolkningen. Den industriella epoken inleddes på 1800-talets senare del, då flera mekaniska stenhuggerier startade. År 1888 togs Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri i bruk och var i drift till 1970. Anläggningen var i stort sett oförändrad under tiden. Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri visar ett viktigt kapitel i stenbearbetningens historia på Kinnekulle och i landet för övrigt.  Stenhuggeribyggnaden har under åren rustats upp av en stiftelse med syfte att bevara och vårda anläggning, samt levandegöra arbetet och miljön vid stenhuggeriet för kommande generationer.  Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri drivs av en stiftelse och år 2018 utnämndes det till "Årets arbetslivsmuseum". Varje sommar anordnas kurser i stenhuggeri. Källa: Broschyr Byggnadsminnen i Skaraborgs av Länsstyrelsen/Länsmuseet i Skaraborgs län år 1986. Foto. www.digitaltmuseum.se. Privata bilder Freddie Wendin  

Friherre Carl Klingspor på Råbäcks Egendom ville att Kinnekulle skulle bli ett stort besöksmål redan på 1800-talet. Carl var en person som hade många idéer och grundade bland annat Hotell Kinnekulle, "Turisthotellet" vid Råbäck. Han var också mycket aktiv och lobbade för att få järnvägen till västra sidan av Kinnekulle. Järnvägen med Råbäcks station var viktig för att få besökarna till Turisthotellet. Det berömda utsiktstornet på Högkulle var också ett av hans verk. Att locka turister till Kinnekulle innebar att tre ingredienser måste kunna erbjudas besökarna och detta insåg Carl. Detta var attraktion, kommunikation och god mat och boende.  Källa: Boken "Lustresande och bärsöndagar" av Anna och Anders Lokrantz.www.wikipedia.se 20200317. Fotografier från www.digitalmuseum.se och privata bilder av Freddie Wendin. 

I takt med den ökade religionsfriheten växte under 1800-talet en stark svensk frikyrkorörelse fram. Missionshusen, bönehusen och frikyrkorna kom att bli ett utmärkande inslag både på landsbygden som i städerna. Svenska Kyrkans kyrkobyggnader omfattas av kulturmiljölagen, men frikyrkorna har inte getts någon uppmärksamhet i lagstiftningen. Många missionshus och missionskyrkor har därför rivits eller sålts. Det kulturarv som frikyrkan lämnat efter sig är viktig samhällshistoria, om hur väckelserörelsens folk levde, arbetade och bad samt firade sin gudtjänst.   Denna berättelse handlar om Västerplana Missionsförsamling eller som den hette "Kinnekulle Kristna Missionsförsamling" som upphörde 1976 efter nästan 100 år.  Källa: Boken "Mín Hemsocken" av J-E Eriksson samt skrifter från Svenska Missionsförbundet, div privata bilder samt www.digitalamuseum.se

Hanverksbyn, som lockar många turister årligen är en idyll, men så har det inte alltid varit. I slutet av 1800- talet var Cementa, brukssamhällets stora arbetsgivaren i stort behov av personal, bostäder behövdes och därför byggdes arbetarbostäderna.  I början av 1980-talet var husen på väg att förfalla, Götene kommun försökte sälja dem för en krona styck - dock utan framgång. Rivningshotet hängde över Falkängen, dåvarande landshövding Frithiofsson räddade husen med statliga pengar och renoveringen påbörjades. Hantverksbyn invigdes 1984.  På gatan med de åtta arbetarbostäderna har en gång i tiden ca 500 personer bott. Varje hus var utrustat med åtta lägenheter, på bottenvåningen fyra lägenheter med ett rum och kök, på övervåningen fyra lägenheter med ett rum och kokvrå.