Tonfiskare

Kvateret Tonfisken

Kungladugårdsskolan

I Gamlestaden har alla kvarteren fisknamn. Man bodde i Koljan, Vittlingen, Rödspottan eller Tonfisken. De som bodde i andra kvarter hade namn efter gatuadressen. Det var Göteborgs stad som ägde Tonfisken. Huset var en fyrkantsbyggnad och byggdes som nödbostäder 1924. I kvarteret bodde till att börja med 185 familjer men byggdes om efter sex- sju år. Spisrummen slogs då ihop till enrumslägenheter.  94 familjer fick då flytta.

Tonfisken byggdes för att råda bot på Göteborgs bostadsslum. De familjer som kommunen tillfälligt hyst in i till exempel Exercishuset fick för första gången en dräglig bostad. Tonfisken blev snart inte bara ett namn på en byggnad utan även ett begrepp. Tonfiskare var fattigt folk.

Per-Olof och Åke Nyblom berättar i boken ”Djävla Tonfiskare!” att när de flyttade in 1925 fick de för första gången dagsljus in i rummen, rinnande vatten, gasspis och toalett i källaren. ”Det innebar ett stort socialt framsteg.”[1]

Familjen Nyblom flyttade till Kungsladugård i början av 1930-talet. Där fick de en modern lägenhet på 27 kvadratmeter. Men med flytten följde även identiteten som tonfiskare.

”Men på eftermiddagarna var jag ute och lekte. Mina bästa kompisar hette Olle och Lennart. De var bröder och hade också en äldre bror, Åke, som jobbade på gjuteriet på Götaverken.

[…]

En dag råkade jag i slagsmål på gården. Vi rullade runt och bankade och skrek och fönstrena slogs upp. Så hörde jag den andre grabbens mamma ropa: ’Bry dig inte om det där djävla Tonfisken-packet!’ Det tog. Ryktet hade alltså löpt före oss. Folk visste var vi var komna ifrån och vi var klassificerade som trasproletärer. Jag fick ofta höra detta: Djävla Tonfiskare!”[2]

Tonfiskare var en identitet som inte hade med plats att göra.