Anställning och arbete
Så anställdes man
För många människor i bygden var det en stor lycka att få arbete på ”Verkstan”.
– Har du fått fast arbete där har du arbete till dödagar, sa man.
Till en början fanns ingen personalavdelning på NOHAB.
Det vanligaste sättet att få in foten på företaget var att bli rekommenderad av en släkting, far eller bror som redan arbetade där. Man ville liksom ha vetskap om vem som anställdes och att det var en rejäl människa. Betyg frågades det inte efter. Det har berättats om en man som kom in till överingenjör Karl Kjellman och sökte arbete. Han hade många betyg och fina vitsord från tidigare anställningar. Kjellman tittade lite förstrött på alla papperen varefter han sa:
– Det är ju gott och väl med allt det här men kan du arbeta också?
Det var liksom det som var det viktiga.
Våra äldre arbetskamrater har berättat hur det brukade samlas arbetslösa grabbar utanför porten i hopp om att få arbete. Avdelningsingenjören gick då och då ut studerade ledet för att sedan välja ut de personer han fattade tycke för. Resten fick vända hem igen och göra ett nytt försök nästa dag.
Den som var känd för att arbeta fackligt hade nästan ingen möjlighet att få anställning. Herman Andersson (Lelle-Herman) berättade hur han en gång sökte upp ingenjör Cederberg (chef i plåtslageriet) för att fråga om anställning. Cederberg tog då upp en anteckningsbok ur skrivbordslådan och sa:
– På den här verkstaden får herr Andersson aldrig anställning. Ni är här antecknad som socialistagitator och sådana herrar vill vi inte ha något samröre med.
Herman drog sig fram på tillfällighetsarbete av olika slag, han delade ut tidningar, klistrade upp affischer för olika evenemang på anslagstavlor i stan och knackade makadam på Spikön och mycket annat. Men han hade inte givit upp hoppet om en anställning på NOHAB.
Herman berättar följande:
– En dag hade en kamrat varit på ”Verkstan” och fått arbete (NOHAB hade fått en större beställning och behövde mer folk). Kamraten hade blivit tillfrågad om han visste någon mer som behövde arbete, i så fall skulle han ta med kamraten till ”Verkstan”. Nästa dag följde jag med till NOHAB och fick börja arbeta jag också. På så sätt kom jag in på ”Verkstan” liksom på en bakväg, de upptäckte vem jag var först när jag fått min anställning, säger Herman och myser lite illmarigt.
Herman Andersson hade sedan fackliga förtroendeuppdrag på ”Verkstan” ända fram till sin pensionering och hans insatser uppskattades av såväl arbetare som arbetsledning.
Herman berättade många episoder som utspelat sig under åren. 1948 varslade företaget om permittering av ett antal plåtslagare och svetsare. Herman var med i förhandlingskommittén. En dag var vi hos ingenjör Cederberg för förhandlingar och vi försökte få så många som möjligt att bli kvar i arbete.
Ingenjör Cederberg sa då:
– Om herrarna visste vad jag är orolig för att mina mannar ska bli arbetslösa, jag ligger vaken hela nätterna och oroas, min hustru är såå orolig för min hälsa.
Då tänkte jag på vad han svarat mig när jag sökte arbete hos honom en gång, men det var inget lämpligt tillfälle att påminna honom om den saken, men jag hade väldigt god lust därtill.
Senare upprättades en personalavdelning som fick hand om anställningarna och personalfrågorna. Den som först hade denna befattning var vad vi vet ingenjör Eric Biäre som även var bevaknings- och säkerhetschef under många år.
Hur Hjalmar Hermansson blev anställd
Historien berättad för mig av Holger Sjögren med Hjalmars medgivande.
Överingenjör Karl Kjellman var en man med bestämda vanor. Vid en viss tid varje dag gick han hem på lunch. Han gick då ned och över verkstadsbron (låg bron inte utfälld över kanalen rodde portvakten över honom i ekan).
Hjalmar Hermansson var arbetslös efter att varit ute på AK-arbete en tid. Han cyklade ner till ”Verkstan” där han väntade utanför porten tills ingenjör Kjellman gick på lunch. När porten äntligen slogs upp ställde han sig så rak i ryggen som han kunde, bockade och frågade:
– Finns det något arbete ledigt, ingenjör Kjellman?
Kjellman blev irriterad och sa:
– Nej det finns inget arbete.
Nästa dag stod Hjalmar åter på plats och bugade artigt och lyfte på mössan när Kjellman var på väg på sin lunchrunda. Han ställde samma fråga och fick samma svar tillbaka som dagen innan. Detta pågick under flera dagar och till slut gav Hjalmars ihärdighet resultat. När Kjellman åter fick syn på Hjalmar vände han sig om till en av arbetsledarna och utbrast:
– Se till och skaffa den där mannen ett arbete snarast för han gör mig galen!
På så vis fick Hjalmar arbete som radialborrare på ”Verkstan” och där blev han kvar i över fyrtio år.
Arbetstiden
Arbetstiden har ändrats ganska mycket under åren. Vid 1900-talets första år började arbetet klockan 07.00 på morgonen och pågick till 18.30 med en rast mellan 12.00 till 13.15. På lördagarna slutade man klockan 17.00. Någon frukostrast förekom inte men man tog sig ändå några minuter för att äta en smörgås. Övertidsarbete förekom ganska ofta.
Lagen om åtta timmars arbetsdag infördes 1919. På 1940-talet började arbetet kl 07.00 och slutade kl 16.00 med en rast emellan 11.00 till 11.30. På lördagar arbetades det till 12.45 med rast emellan 9.00- 9.15 och arbetsveckan blev då 48 timmar lång.
Tjänstemännen dvs den månadsavlönade personalen räknades av företaget som en klass bättre än oss arbetare. De hade med företagets goda vilja kunnat förhandla sig till 40- timmars arbetsvecka, bättre sjukförmåner och ingen närvarokontroll i form av stämpelklockor.
In- och utbricka
Närvarokontrollen för de kollektivanställda före stämpelklockornas tid utgjordes av två trätavlor, på den ena stod det In på den andra Ut. Tavlorna var försedda med ett antal små krokar som var till för att hänga upp arbetarens personliga anställningsbricka. Anställningsbrickan var gjord i mässing och var försedd med ett arbetsnummer. När arbetaren kom på morgonen hängde han upp sin bricka på intavlan och när han gick hem hängde han tillbaka brickan på uttavlan. När klockan var sju och arbetet hade börjat kom tidskrivaren och samlade ihop alla brickor som inte hade flyttats till intavlan. Den som kom för sent fick sedan hämta sin bricka hos tidsskrivaren och ankomsttiden noterades. I mitten av 1930-talet slopades systemet med trätavlor och istället monterades stämpelur upp på de olika avdelningarna. Där fick vi stämpla in ett närvarokort när vi kom och gick och detta inkluderade även frukostrasten.
Någon gång på 1960-talet kontrollerade kamrer Gösta Månsson tjänstemännens ankomsttid. Han upptäckte då att även tjänstemännen behövde närvarokontrolleras så därefter monterades stämpelur upp även på kontoren.
Arbetsveckans 48 timmar levde kvar under många år. Först år 1960 ändrades den till 45 timmar per vecka. 1966 var det dags för 42,5 timmars vecka och 1973 var man nere i 40 timmars arbetsvecka som fördelades på fem dagar åtta timmar per dag.
Arbetslönen
Arbetslönerna för de som var kollektivanställda baserades på ackord. Avsynare, reparatörer, elektriker och en del andra yrkesgrupper vars arbete det var svårt att ackordsätta fick lön efter timpeng och tillägg.
Så här kunde arbetsgången för ett beställningsarbete se ut. Beställningen togs emot och skickades till konstruktionskontoret. Där färdigställdes ritningarna till de beställda produkterna. Därefter planerades hur arbetet skulle fördelas mellan plåtslageri- och montageavdelning och vilka maskiner som skulle användas för de olika arbetsmomenten. När detta var gjort började det praktiska arbetet. För exempelvis en borrarbetare innebar detta att han först skulle få bearbetningsmaterialet levererat till sig. Arbetsledaren (förmannen) delade därefter ut ett arbetskort där det stod angivet beställningsnummer, ritningsnummer och antal bitar som skulle bearbetas. Det stod också vad som skulle utföras, exempelvis borrning och gängning. Borrarbetaren hämtade sedan ut ritningen från ritningscentralen där det stod angivet var hålen skulle borras, storleken på hålen samt vilka av dem som skulle gängas. På kortet stod även priset per bit som skulle bearbetas, det stod också ett ställpris som var en ersättning för den tid som gått åt för att hämta ut nödvändiga verktyg från verktygsförrådet. I varje avdelning fanns även en inställare som hjälpte till att lösa de problem som kunde uppstå.
Ackordarbete
Ackordspriset var beräknat efter tidigare liknande arbeten och kom man inte överens om priset fanns en tidstudieavdelning som hade ett sista avgörande. Det gick till så att en person från tidstudieavdelningen kom ut till arbetaren för att ta tid på arbetsuppgiften och på så sätt räkna fram ett ackordspris. Han tog fram ett stoppur och ställde sig och tittade på när arbetet utfördes. Varje arbetsmoment tidsattes omsorgsfullt. Den tid som tidsstudiemannen ansåg vara överarbete drogs av och endast den effektiva arbetstiden togs med vid prisets beräkning. Arbetaren hade ingen fördel av att arbeta för snabbt när arbetet skulle tids- och ackordprissättas. Den beräkningsgrund som tidtagaren använde när ackordspriset skulle räknas fram var förhållandevis låg så det gällde för arbetaren att dra ut på tiden under de olika arbetsmomenten. När priset sedan var fastställt fanns det förhoppningsvis marginal att höja ackordsförtjänsten när arbetet skulle utföras nästa gång. Ett ackord ansågs bra när man kunde tjäna 90 % på timpenningen eller mer. Om priset var bra fanns det inga skäl att lämna in en för hög förtjänst, då kom tidtagaren och sänkte priset till nästa gång. Hade man lyckats få ett bra ackordspris så anpassades istället arbetstakten så förtjänsten inte blev för hög. På så vis slapp man kontroverser med tidsstudieavdelningen. Vissa arbeten hade ett så lågt pris att de var omöjliga att jobba ihop och trots envisa påtryckningar på tidstudieavdelningen höjdes inte priset. Det här fick till följd att om man hade ett arbete som var så bra att det blev tid över då användes den tiden till att arbeta på det sämre betalda arbetet. På så sätt fick man upp förtjänsten även där. Men detta förfaringssätt var inte att rekommendera som en lösning på dåliga ackord. Varje ackord borde givetvis bära sig själv men så var detinte alltid.
Under åren har det berättats om olika knep som användes för att lura tidtagaren för att få ett så högt ackordspris som möjligt. Arbeten som kom tillbaka år efter år blev på grund av den löneglidning som förekom allt svårare att arbeta ihop. Slutligen var det helt omöjligt och då ville det till att ha stor finurlighet för att hålla uppe förtjänsten Det fanns också så kallade eftersatt ackord. Då kunde arbetaren göra jobbet färdigt och sedan lämna ackordskortet till förmannen somdå skrev på ett pris som han ansåg vara en skälig förtjänst. Stod man på god fot med förmannen kunde det bli en ganska bra förtjänst, men gjorde man inte det så märktes det i avlöningspåsen. Man var helt utlämnad till förmannens godtycke. Elektriker på reparationsarbete fick 80 % på timpengen, det höjdes senare till 86 %. På installationsarbete såsom lok mm arbetades det på ackord. Priset gjordes i regel upp med arbetsledaren, men någon gång var tidstudieavdelningen inkopplad. Maskinreparatörerna arbetade i huvudsak på eftersatta ackord (ibland tillämpades även rakt ackord).
Det tillämpade lönesystemet gjorde att skillnaderna mellan de olika lönegrupperna på verkstadsgolvet kunde variera ganska kraftigt. De bästa förtjänsterna hade plåtslagarna och svetsarna medan andra grupper i samma avdelning hade betydligt lägre förtjänst. De större maskinerna hade lättare att hålla uppe sin förtjänst medan småmaskiner som revolversvarvar och mindre borrmaskiner släpade efter. Lönesystemet vållade emellanåt stor irritation på verkstadsgolvet och speciellt tidtagningarna var påfrestande.
Tidtagare kastas ut
År 1941 inträffade en händelse som det talades om länge. Holger Mårtensson som då var maskinarbetare i avdelning 60 berättar följande: På ”Verkstan” var det fullt upp att göra och vi arbetade i 2- och 3- skift för att hinna med arbetet. Tidtagning förekom ofta och det gav anledning till irritation bland gubbarna. Fräsaren Gösta Johansson hade stått under tidtagning en längre av tidsstudiemannen Andersson. En dag efter frukostrasten stannade några gubbar och pratade lågmält med varandra medan de betraktade tidtagningen.
Det hade antytts tidigare man o man emellan att tidtagare Andersson borde kastas ut, men inget hade skett. Nu kom det fler arbetare och stannade till. Andersson blev nervös, åskådarskaran växte till och det hördes spridda rop om att han borde kastas ut. Anderssons blev rädd och han begav sig springande till tidburen i avdelning 60. Under tiden hade verkmästare Johan Persson (skåningen) kommit och han ropade med hög röst: – Mina mannar återgår till arbetet! Bakom Persson stod hyvlare Albrektsson. Han tog tag i Perssons hattbrätte och drog ner hatten över ögonen på Persson. Överingenjör Karl Kjellman som fått höra om upploppet sprang in i tidburen och uppmanade Andersson att gå upp på sitt kontor (våning 2 avd 81). Gubbarna följde efter honom in på kontoret. – Ni kan väl lugna ner er så vi får pratas vid, sa Andersson. – Vi har pratat färdigt med dig din djävul, nu ska du ut, svarade gubbarna. De föste Andersson framför sig nerför trapporna och ut på gården. Där rådde det upprorsstämning och det hördes röster om att ännu en förman skulle kastas ut.
En arbetarskara på över hundra personer jagade Andersson ner mot avdelning 31-ans port. Där slutade jakten men Andersson fortsatte att springa Drottninggatan norrut iförd kavajkostym i snögloppet medan arbetarna ropade efter honom: – Visa dig inte här inne mer din djävul, här har du inget att göra! I det rättarting som följde, suspenderades två av arbetarna på två veckor. Ledningen ansåg att de varit anstiftare av händelsen. Tidtagaren Andersson sågs inte mer i verkstaden och han slutade sin anställning efter en tid.
En annan händelse inträffade någon gång på 1950-talet. Det kom till arbetarnas kännedom att chefen för tidstudieavdelningen hade blivit tagen av polisen för rattfylleri. Det infann sig en viss munterhet bland gubbarna på verkstadsgolvet. De samlade in pengar och köpte en blomsterbukett med tillhörande tackkort till polisen. Där tackade de för ett gott och väl utfört arbete.
Månadslön infördes
I mitten av 1970-talet arbetade verkstadsklubben och företaget på att få fram ett bättre och rättvisare lönesystem. Det gamla ackordsystemet ledde till skevheter i löneutvecklingen och det uppstod problem när folk flyttades mellan olika avdelningar. Problem uppstod exempelvis när någon flyttades till en avdelning med sämre förtjänstläge än där han varit tidigare. I sådana lägen ville han naturligtvis behålla sin gamla förtjänstnivå. Problemen gjorde att företaget inledde ett arbete med att ändra betalningssystem.
Den 23 september 1977 är ett minnesvärt datum. Då presenterade företaget tillsammans med verkstadsklubben ett förslag till månadslön som båda parter ställde sig bakom. Månadslönens storlek grundades på ett arbetsvärderingssystem som tidigare gjorts på företaget. Den byggdes upp som en trappa i fem steg där varje steg representerade en lönegrupp. Det var flera faktorer som avgjorde var i lönetrappan man hamnade, såsom arbetets svårighetsgrad, hur tungt det var, hur smutsigt det var mm. Därmed försvann ackordssystemet och personalen fick fast månadslön istället. Mycket blev bättre med det nya lönesystemet men det fanns fortfarande problem, exempelvis fanns diskussionerna med tidstudieavdelningen kvar. Diskussionerna handlade inte längre om ackordspriser utan om hur lång tid ett visst arbetsmoment skulle få ta.
Lönens utbetalande
Utbetalning av lönen skedde till en början varje fredag. Då kom en person från kontoret ut i verkstaden bärandes på en svart plåtlåda. I lådan fanns föregående veckas avlöningspåsar där gubbarnas arbetsnummer stod angivet. När slutsignalen för fredagens arbetspass ljudit klart samlades de för löneutbetalning. Dit kom även en förman som kontrollerade det hela. Mannen från kontoret öppnade lådan, tog upp en påse och gav den till förmannen. Han ropade sedan upp arbetsnumret och kollade att det var rätt man som hämtade påsen. Banken hade tidigare under veckan levererat pengarna (såväl sedlar som mynt) till kassakontoret där kontorpersonalen sedan färdigställt avlöningspåsarna till lönedagen. 1963 kom en uppgörelse om checklön till stånd mellan företaget och verkstadsklubben. Det innebar att lönen sattes in på ett checkkonto varje månad. Verkstadsklubbens krav var att Trollhättans Sparbank skulle anlitas vid transaktionen och att ränta skulle utgå på det belopp som stod kvar på kontot. För de medlemmar som ville ha ut sin lön i kontanter ordnade banken ett tillfälligt bankkontor på restaurang Gullriset en gång i månaden.
Helgdagslön
Under ett år infaller ganska många helgdagar men någon helgdagsersättning förekom inte för kollektivanställda. En julhelg som inföll mitt i veckan betydde tre dagar utan ekonomisk ersättning. Det var en stor förlust för den kollektivanställde och sedan kom nyårshelgen och trettondagshelgen och gjorde det än värre. Tjänstemännen som hade lön per månad berördes inte av helgdagarnas mängd och de fick sin lön oavkortad. Detta förhållande gav anledning till stor irritation bland arbetarna Någon gång på 1950-talet fick de kollektivanställda genom avtal rätt att erhålla helglön, den räknades fram på samma sätt som semesterersättningen, men det fanns en regel som måste uppfyllas. Dag före och dag efter helgdag var karensdagar, då var man tvungen att ha arbetat full tid annars uteblev hela ersättningen. Om man kom för sent någon minut på en av karensdagarna så gick man miste om hela ersättningen. För permission krävdes mycket starka skäl. Många arbetare vågade inte somna natten före och efter helg eftersom de var så rädda att försova sig och då gå miste om hela ersättningen. År 1963 inträffade följande händelse: En arbetares fru hade fött barn i slutet av april på Vänersborgs BB-klinik. På valborgsmässoafton fick hon komma hem med den nyfödde och maken skulle åka in till lasarettet för att hjälpa dem hem. Problemet var att den dagen var karensdag för första maj som var helgdag. När mannen frågade avdelningsingenjören om han kunde få permission halva dagen med bibehållen helglön fick han till svar: – Att föda barn är ingen sjukdom så det går inte. Han fick ledighet för att hämta hem sin fru, dock utan helglön. Några år senare luckrades bestämmelsen upp så att liknande händelser inte skulle upprepas.
Pensioneringen
Ålderspensioneringen som inträdde vid 67 års ålder var det långt ifrån alla som utnyttjade. De flesta gick som man sa ”över” till 70 – 75 år och några till över 80 år. De var från tidig ungdom vana vid att tillbringa den vakna tiden på dygnet i ”Verkstan”. De vaknade tidigt, de åt och drack sitt kaffe och sedan bar det av till NOHAB dit de kunde komma både en och två, ja ibland tre timmar innan arbetet började. De satt i grupper och kokade kaffe över gaslågan och pratade om de senaste händelserna och samlade sig inför dagen. Många av dem hade arbetet i 50, ja ibland 60 år på ”Verkstan”. När de pensionerades och dagsrutinen bröts blev det en alltför stor omställning för många. Det var inte ovanligt att de lämnade jordelivet några månader eller något år efter pensioneringen.
I april månad 1964 arbetade jag övertid en natt då utrustningen för diesels motorprovning gått sönder. Jag var i plåtslageriet och sågade en del detaljer då en av traversförarna kom vandrande genom verkstaden fullt arbetsklädd. Klockan var kvart över tre på natten, en tidig skiftare tänkte jag. Senare fick jag reda på att han var dagtidare och skulle börja klockan sju.
Den fackliga verksamheten
Den fackliga rörelsen gjorde ett sent intåg på industrierna i Trollhättan. Vad detta berodde på kan man så här efteråt endast spekulera. I mars 1868 inträffade en händelse som säkert hade en viss bromsande inverkan. Det var det så kallade Önan-upproret. Upproret ägde rum på Önans träsliperi och hade sin grund i att disponenten på Önan, herr Franke, ville sänka lönen för arbetarna med 15 öre per dag. Följden blev upplopp och handgemäng. 12 stycken arbetare åtalades och dömdes till böter och frihetsstraff i 2-3 år. Händelsen finns utförligt redogjord i Oskar Hörmanders bok Sågarbyn och Magnus Åberg. Kanske var det erfarenheterna från denna händelse som gjorde att arbetarna blev försiktigare med sitt agerande mot överhetens vilja?
År 1882 besökte socialistagitatorn August Palm Trollhättan. Han nekades att hyra lokal för sitt möte med förklaringen ”arbetarna behöva icke höra herrn:s föredrag” Händelsen är utförligt redogjord i Metall:s jubileumsskrift från 1952. År 1899 bildades Svenska arbetareförbundet, ledare var Josef Nilsson (gule Josef ). Förbundet hade arbetsgivarnas välsignelse och dess uppgift var att avleda arbetarna från att bilda fackföreningar som verkade i socialistisk anda. De arbetare som valde att ställa sig utanför fackföreningsrörelsen kallades ”Gulingar” då de ansågs vara en sentida rest från Gule Josef. Den 4 nov 1901 lyckades agitatorerna G Aronsson och C F Thelander bilda en sektion av Järn- och metallarbetarförbund avdelning 60 i Göteborg och 87 personer sökte sitt inträde. Den 2 feb 1902 bildades en egen avdelning i Trollhättan som fick nr 112. Vid årsskiftet hade avdelningen 29 medlemmar. Efter hand steg antalet till ett 80-tal men när man efter 1903 års verkstadslockout var tvungen att höja avgiften till 2:- pr vecka sjönk antalet igen till ett 20-tal. Trollhättesektionens första styrelse bestod av ordförande Simon Gustavsson, sekreterare Karl Rolander och kassör Konrad Bengtsson. År 1908 beslutade styrelsen att 112:an skulle delas upp i verkstadsklubbar och i samband med detta bildades ”Järnarbetarnes klubb vid Nydqvist & Holm”. Den 4 april 1908 samlas arbetarna till ett möte och valde en styrelse. Den beslutade att klubben skulle hålla ett medlemsmöte i kvartalet. Styrelsen behandlade också frågan om ledighet från 13.00 på 1 maj. Frågan skulle tas upp med företagsledningen.
Av verkstadsklubbens protokollsböcker framgår det att det funnits många problem under årens lopp. Företaget var inte alltid så vänligt inställd mot verkstadsklubbens företrädare och fann de en anledning att avskeda någon som ansågs obekväm så gjorde de ofta det. Dessa personer råkade ut för så kallad svartlistning vilket innebar att de inte fick anställning på något annat företag i närheten. För att hitta arbete var de ibland tvungna att flytta till andra orter och en del valde att flytta ända till Amerika (läs mer i Metall 112:ans jubileumsskrift från år 1952).
Verkstadsklubben blev med tiden alltmer accepterad av såväl företag som arbetare. På NOHAB blev medlemsanslutningen nära nog 100 procentig men det fanns alltid några som av olika anledningar valde att stå utanför den fackliga gemenskapen. Styrelsemedlemmarna utgjordes mestadels av socialdemokrater och kommunister, men de drog inte alltid jämt, debatterna på klubbmötena kunde vara både långa och hätska. Under de första åren höll verkstadsklubben sina styrelsemöten i någons hem eller på något café, en vrå i ”Verkstan” kunde också utnyttjas i nödfall. Klubbmöten hölls i arbetarföreningens lokal, men där fick endast fackliga frågor dryftas. Någon politisk information fick inte förekomma. Efter år 1910 började man utnyttja NTO:s lokaler i Sveahuset. Tidigare hade två borgenärer Herman Nydqvist och Eduard Albert motsatt sig att sådan verksamhet skulle förekomma i huset, men detta år ändrades lånet så att man slapp borgenärerna och fritt kunde utnyttja lokalerna. År 1936 byggdes Folkets Hus och då utnyttjade man dessa lokaler. Klubbmöten hölls ofta på söndagsförmiddagarna. Av protokollen framgår det att mötena inte alltid var så välbesöka som man önskade. Det krävdes att det var någon angelägen fråga på dagordningen för att lokalen skulle fyllas till sista bänk. Carl Frendberg berättar om rörelsens första tid: Det gick trögt för verkstadsklubben till en början. Arbetare med stora familjer hade svårt att få ekonomin att gå ihop och medlemsavgiften till verkstadsklubben var en extra börda. Verkstadsklubben kunde heller inte lova att medlemmarna skulle få valuta för de veckoavgifter som erlades. Medlemmarna frågade sig nog till en början vad de skulle tjäna på att erlägga denna veckoavgift till en förening som står i ett mindre gott förhållande till arbetsgivaren. Dessa frågor var berättigade. Det gällde därför att visa god vilja att göra något för det fåtal medlemmar man hade. Det var slumpen som kom till arbetarsidans hjälp. Vid ett tillfälle hamnade 16 smågrabbar (som med ett undantag stod utanför fackföreningen) i konflikt med verkmästaren efter att han gjort avdrag på några av pojkarnas ackord. Trots förmaningar från arbetsgivare och fack vägrade pojkarna att återgå till arbetet förrän avdraget var återställt.
Det inleddes till slut en förhandling mellan NOHAB och verkstadsklubben i ärendet. NOHAB:s representant överingenjör John Setterberg inledde sammanträdet med ”läsa lusen av pojkarna” med sin kommandostämma och propagerade för att pojkarna skulle avskedas. Verkstadsklubben hade dock funnit ett avsnitt i avtalet mellan huvudorganisationerna som föreskrev att ”ändring av ackordspriset inte fick ske efter att arbetet hade påbörjats”. Såväl ingenjör Setterberg som vi i verkstadsklubben var nya i förhandlingsrollen men när avtalet lades på bordet insåg Setterberg avsnittets betydelse och tvisten bordlades. Resultatet blev att pojkarna återgick till arbetet och det ursprungliga priset fastställdes. Nu såg många fördelen med att tillhöra en fackförening och detta blev upptakten till en massanslutning till verkstadsklubben. Efter händelsen med pojkarna möttes de fackliga representanterna med förståelse och respekt från företaget. År 1909 inträffade det stora strejkåret som blev en besvikelse för arbetarrörelsen. Det blev några svåra år för arbetarna där många familjer for illa. Det dröjde till 1912-13 innan den fackliga verksamheten på Nydqvist & Holm åter ökade. Hösten 1922 och våren 1923 var en orolig tid för NOHAB:s arbetare. Några år tidigare hade NOHAB fått en gigantisk beställning, i folkmun kallad ”ryssorden”, på 1000 lok till Ryssland. Nu hade företaget fått besked om att orden skulle halveras från ursprungligen 1000 lok till 500. Följden blev att företaget ville sänka arbetarnas löner och förmåner med 25 %. Verkstadsklubben kallade till möte i NTO:s A-sal med över 1000 medlemmar närvarade. Resultatet blev att 967 röstade för strejk och 36 emot. Strejk utbröt och den varade i två månader. Strejken blev dock inte någon större framgång och verkstadsklubben fick i stort sett acceptera företagets villkor. Under andra världskriget och åren därefter fick verkstadsindustrin mycket att göra. Verkstadsklubben fick förbättrade villkor och vi fick exempelvis tillgång till klubbrum med telefon och annan kontorsutrustning. Det bestämdes också att styrelsemötena fick äga rum på betald arbetstid. Även flera skyddsombud tillsattes. Varje förbättring var oftast en följd av påtryckning från arbetarsidan. Att räkna upp alla de arbetskamrater som utfört ett ofantligt arbete för att få bättre arbetsförhållanden är en omöjlighet.
Yrkesutbildning i yrkesskolan
I början var det mycket svårt för företaget att skaffa yrkesarbetare. I Trollhättan fanns ingen tradition av mekanisk industri utan det var kvarnar, sågar och timmerflottning som dominerade. Det var stor brist på svarvare, hyvlare, kärnmakare och gjutare. För att locka yrkeskunnigt folk erbjöd företaget bostäder och god förtjänst. Bostaden ingick som en del i förtjänsten, för ungkarlar erbjöds ett enkelt rum, för arbetare med familj erbjöds ett rum med del i kök. Första verksamhetsåret 1848 var 7 stycken pojkar under 15 år anställda. Efter att de lärt sig arbetet från de äldre gubbarna kunde de efter ett tag kalla sig för färdiga yrkesarbetare. När yrkesskolan fick en mer ordnad undervisning är okänt, men år 1921 fick Valter Gustavsson ett färggrant diplom där det stod: ”Att Valter Gustavsson född 2/7 1903 vid våra verkstäder inom svarvarefacket genomgått sina läroår enligt kontrakt intygas härmed. Trollhättan den 6 juli 1921 Antenor Nydqvist, Nydqvist & Holm AB. På grund av ovanstående intyg förklaras härmed Valter Gustavsson vara yrkesarbetare inom nämnda fack: Stockholm den 17 aug 1921 Sveriges verkstadsförening.” År 1928 startade en lärlingsskola som gjordes mer omfattande och allsidig än den tidigare interna utbildningen. Kurser som matematik ägde rum i lokaler på stan medan det praktiskt arbetet med maskiner och montage ägde rum i ”Verkstan”. Många söner har gått i sina fäders fotspår när det handlar om att välja yrke och arbetsplats. Detta var särskilt utmärkande på NOHAB. Arbetade far på ”Verkstan” så följde sönerna efter, så hade det varit och så skulle det vara.
Bänk och filningsarbeten lärdes under 1930-talet ut i den lokal som senare blev kopparslageri. När NOHAB flygmotorfabriker AB år 1939-40 flyttade upp till Älvstad blev det en ledig lokal i 67:an. Dit flyttade verktygsavdelningen med verkmästaren Emil Larsson (Verktygs-Lasse) som tidigare haft sina lokaler i nordöstra hörnet av avdelning 60. I detta lediga hörn placerades lärlingsskolan med bänkar och maskiner och lärarna Karl Örn och Henry Gustavsson (Yenken). Där var skolan kvar hela 1940-talet. År 1945 anställde företaget en rektor för skolan Göte Sahlberg. Undervisningen utökades efterhand till 4 år och varje höst antogs ett 20-tal elever. Från 1946 var all undervisning förlagd till företagets lokaler. Skolverksamheten flyttade till 79:an år 1950 och reparationsavdelningen övertog skolans gamla utrymme i avdelning 60. De nya fina skollokalerna låg på tredje våningen och där placerades maskiner och filbänkar, där fanns också teorilokaler och omklädningsrum. När Karl Örn pensionerades flyttade plåtslagaren Mauritz Karlsson till skolan som lärare. Göte Sahlberg ledde under alla år teoriutbildningen och var skolans överhuvud. Mauritz Karlsson och Henry Gustavsson svarade för den praktiska delen. Under 1970-talet ändrades yrkesutbildningen och andra aktörer tog över. NOHAB:s yrkesskola som utbildat många fina yrkesarbetare i 100-talet år lades ner. Skollokalerna byggdes därefter om till omklädningsrum.
Upptäck mer
Sigurd Larsson berättar om hur han anställdes på NOHAB
Välkommen att ta del av Innovatums bildarkivs material