Upp- och nedgångar

NOHAB-järnvägen

År 1893 anlade NOHAB en järnväg som skulle användas till att transportera gods till och från verkstaden. Den gick hela vägen från NOHAB utmed Drottninggatan till Bergslagarnas Järnvägstation (förkortat BJ, skötte dåtidens järnvägstrafik mellan Göteborg och Gävle). Varje morgon avgick två tågvagnar med plats för 200 personer från BJ:s station för vidare transport till NOHAB. Efter arbetsdagens slut tog arbetarna tåget tillbaka igen. 

Nya kvastar ska sopa rent

Den 1 december 1966 lämnade VD Nils Kylberg sin befattning på NOHAB. Kylbergs efterträdare blev S A Sandberg som närmast kom från AB Bofors i Karlskoga. Han tog genast itu med att effektivisera företaget. I informationsbladet NOHAB - aktuellt Nr 1 1967 skrev S A Sandberg följande: ”De problem företaget har beror på den låga produktiviteten och det höga löneläget.” Han presenterade en medicin enligt nedanstående punkter för att åstadkomma en ändring. 1. Informera personalen om svårigheterna. 2. Olämplig personal flyttas och ersätts av lämplig personal. 3. Skapa ordning och reda på arbetsplatsen, förbättre disciplinen. 4. Effektivare och bättre arbetsunderlag och metoder. 1967 påbörjade företaget en rationalisering i två steg, RAT 1 och RAT 2.

Karsten Fredriksson, radialborrare i avdelning 60: Tanken med rationaliseringen var att effektivisera arbetet i verkstaden och snabba på transporterna mellan avdelningarna. Det uppstod dock många problem på vägen. Det var inte ovanligt att man fick avbryta ett jobb för att utföra ett annat arbete som ansågs mer brådskande. När arbetet sedan var klart kunde det bli stående kvar på pallen invid maskinen i en till två veckor innan det transporterades vidare. Detta berodde på brister i samordningen mellan förmännen och transportörerna. Förmännen ansåg att deras ansvar sträckte sig till att göra klart avtalat arbete inom föreskriven tid. Hur materialet sedan skulle transporteras vidare var transportörens sak. Detta var givetvis mycket irriterande. Liknande exempel förekom på varje avdelning. För att komma tillrätta med problemet skulle den så kallade MTM-metoden (Metodisk Tid Mätning) införas. Det uppstod dock flera problem på vägen, exempelvis var lokalerna inte anpassade för metoden och det uppstod oenigheter mellan MTM-avdelningen och arbetarna. Till slut övergav NOHAB planerna på att införa metoden. Jag kan ge exempel på hur det var när ett arbete kom till borrmaskinen. En truck körde fram en pall med detaljer som skulle bearbetas. På pallen fanns detalj och OB-ritning över utförandet, arbetskort, materialrekvisitioner, beredningskort och alla de verktyg som skulle komma till användning under arbetets gång. Teoretiskt sett var systemet fulländat men i praktiken uppstod många problem.

RAT 2 inriktades i första hand på verkstadslokalerna. Transportgångar breddades och markerades med gulmålade linjer. Små torg iordningsställdes och målades svart och gulrandiga, områden kring de större maskinerna belades med betong för att underlätta framkomligheten för truckar och pallkärrorna. I verkstäderna byggdes det upp så kallade ”förmansburar”. Pelarna försågs med olika nummer efter ett särskilt system. En stor administrationsavdelning upprättades också. Där ingick beredningsmän och planeringsmän samt en grupp som kallades ”brevduvor”. Det lades ned mycket arbete och pengar på projektet men resultatet blev inte som företaget hoppats på och det hela rann ut i sanden. Kvar blev numren på pelarna som fungerade till allas belåtenhet, men borde man inte ha fått ut mer av de 15 miljoner kronor som projektet lär ha kostat?

Martin Engström, borrare i avdelning 79 berättar om MTM-epoken: En dag höll jag på med ett ordinärt borrarbete i ”Verkstan”. Plötsligt kom en metodstudieman fram till mig och berättade att han skulle upprätta ett arbetsschema som jag skulle följa Han mätte upp borrens längd och grovlek, hylsor och planstål, mitt arbetssätt ja allt noterades. Det gick några dagar innan han återvände med mitt arbetsschema. Jag studerade hans förslag och upptäckte att det var samma arbetssätt som jag använt mig av i åratal. När jag påpekade detta blev han irriterad och tyckte att jag inte var samarbetsvillig. Vid maskinen målades det två rektangulära rutor, en för det gods som skulle bearbetas, och en för det färdigbearbetade. Mellan dessa två rutor och maskinen skulle jag röra mig och jag behövde inte göra några utflykter i verkstaden för att hämta verktyg, allt som behövdes fanns på pallen. Det här arbetssättet kanske fungerar i teorin men inte i praktiken. Pallarna med gods kom inte fram, det var trångt mellan maskinerna och verktygen var inte alltid de rätta. De arbetsscheman som upprättades av metodpersonalen var ofta ofullständiga och gick inte att arbeta efter. För att visa att MTM-metoden var en bra metod bestämde sig två personer från MTM-avdelningen att gå ner till ”Verkstan” en helg och bearbeta ett parti. Det handlade om borrning, gängning, planing, mm. När partiet på måndag sändes till avsyningen för kontroll kasserade arbetsledaren Sten Pettersson hela partiet (det blev som man sa ”varg”) och allt kastades i skrotlådan. Därefter tonade hela MTM-satsningen bort.

Turbintillverkningens kamp för överlevnad

Den 12 mars 1980 meddelas i ett NOHAB-aktuellt extra undertecknat Harald Hugosson:

”Styrelserna för AB BOFORS-NOHAB och finska Oy Tampella AB i Tammerfors har i dag tecknat avtal om att ett gemensamt svenskt aktiebolag ska överta och fortsätta parternas vattenturbinverksamhet avseende marknadsföring, konstruktion, utveckling och service Det nya företaget, som startar sin verksamhet omgående, får namnet NOHAB-Tampella AB och ägs till 50 % vardera av BOFORS-NOHAB och Tampella. I Trollhättan överförs i första skedet all personal på nuvarande turbinavdelningen, d v s totalt ca 75 personer till det nya företaget, som småningom kommer att kompletteras med personal med administrativa uppdrag”

Att detta var slutet på NOHAB:s turbintillverkning var det många som anade men att det nybildade företaget skulle bli så kortlivat hade vi inte tänkt oss. Den 15 april 1981 utsändes återigen ett NOHAB- aktuellt extra. ”På grund av oförutsedda svårigheter avseende bland annat orderingång och högre igångsättningskostnader än beräknat har styrelsen för NOHAB-Tampella AB insett, för att driva rörelsen långsiktigt vidare, måste betydande kapitaltillskott ske från ägarna. Även med en kraftig ökning av redan insatt kapital bedömer ägarna det högst osannolikt att kunna säkra verksamheten under nuvarande former. Mot denna bakgrund har AB BOFORS respektive Oy Tampella AB uttalat sig för att upplösa samarbetet. Åtgärden innebär att verksamheterna återgår till moderbolagen. Trollhättan 1981-04-15 AB BOFORS-NOHAB”

I oktober 1981 stod att läsa i tidningen Göteborgs Posten att Norska Kvaerner Brug tar över Bofors-Nohabs turbinkonstruktionsavdelning i Trollhättan. Därmed räddas ett 40-tal tjänstemannajobb vid företaget. Avsikten är att konstruera och marknadsföra vattenturbiner, någon egen produktion skall det nya företaget inte ha. Ovissheten är därför stor om vad som skall hända med anställda i verkstaden Våren 1982 kom besked från Boforsledningen i Karlskoga: BOFORS-NOHAB:s turbinavdelning i Trollhättan skulle läggas ned, uppemot 400 arbetstillfällen berördes. Beslutet möttes av kritik, kort därefter fick chefstjänsteman Bror Lindroth uppdraget att utreda turbintillverkningens framtid, målet var att skaffa nya intressenter som ville ta över.

Norska Kvaerner Brug som har en anläggning i Oslo för produktion av vattenturbiner med 1800 anställda nappade. Förhandlingsarbetet är nu avslutat Kvaerner tar från årsskiftet (1982) över konstruktionsavdelningen vid BOFORS-NOHAB:s vattenturbinavdelning. Tillverkningen i verkstaden ansåg man sig inte kunna ta över. Så bildades Bofors Turbinteknik AB med säte i Trollhättan, företaget får ett 40-tal anställda samtliga tjänstemän. Bolagets uppgift blir att konstruera och marknadsföra vattenturbiner. Någon egen produktion kommer man inte att ha. Verkstadsklubbens ordförande Sven Norlin var kritisk till denna lösning, genom att göra oss av med tekniken riskerar vi att produktionen flyttar utomlands. Målsättningen var från början att hitta en totallösning men Kvaerner ansåg sig inte ha råd att ta över produktionsdelen. Inom verkstadsklubben är man inte överdrivet optimistisk trots order för 60 miljoner kr kommit in, det återstår många frågetecken att räta ut säger Sven Norlin, och under inga omständigheter kan vi inte bli något annat än legotillverkare. Den andra augusti 1982 kom det ut ett nytt meddelande till personalen inom turbintillverkningen. ”Mellan AB Bofors-NOHAB och Nico International har överenskommelse träffats om att bilda ett nytt bolag, NOHAB Verkstads AB ( NVAB ). Ägare i det nya bolaget, utöver Nico International, blir NOHAB Turbinteknik, Trollhättans Kommun och AB Bofors. Företaget kommer att etableras fr.o.m 1982 -09-01. Nico International har visat intresse av att dels fullfölja tillverkningen av Bofors- NOHAB:s turbinorderstock och dels nytillverkning av turbiner och tillhandahållande av service för NOHAB Turbinteknik, samt därutöver tillverkning av egna produkter i NOHAB:s nuvarande verkstäder, företrädesvis inom offshore och service inom kärnkraft och petrokemisk industri. För att ovanstående överenskommelse skall gälla krävs godkännande från NOHAB Turbintekniks styrelse och Trollhättans kommun samt från företagets fackliga organisationer. Slutliga kontraktsförhandlingar mellan ägarna och MBL-förhandlingar kommer att inledas V 232. Trollhättan 1982-08-02 AB BOFORS-NOHAB Turbinproduktion. Bror-Erik Lindroth”

Genom bildande av NVAB räddades sysselsättningen för de som arbetade på verkstadsgolvet och inneliggande beställningar färdigställdes. Men nya problem väntade. I november 1983 kom beskedet att NICO-International AB var försatt i konkurs. Konkursförvaltaren erbjöd Trollhättans kommun att överta aktierna för 1:-. Fullmäktige beslöt förvärva 51 % av aktiekapitalet i NVAB, samtidigt beslutade man att sälja 20 % till AB Bofors och 20 % till NOHAB-Turbinteknik. Motivet var att bolaget behövde överleva för att trygga sysselsättningen vid NOHAB:s turbinverkstad. Såväl moderater som folkpartister sa nej men det fanns ändå en betydande majoritet för förslaget, 45 ja röster mot 16 nej. Under 1986 avvecklades det kommunala engagemanget i företaget. Under de sista åren av 1980-talet tog Kvaerner Brug även över tillverkningen i verkstaden och drev den till år 1991 då den flyttades till Kristinehamn dit även en del NOHAB- personal följde med. Den speciella maskinparken som bestod av arborrverk, golvsvarv och karusellsvarv mm såldes vidare till Asien. Därmed var en 140-årig tradition av turbintillverkning i Trollhättan till ända.

Det fjärde benet - Tryckpressar

Företaget hade tre stora produkter, lok, turbin och diesel. År 1959 erhöll NOHAB tillverkningsrätten till det amerikanska företaget Ampress tryckpressar och fick då vad man kallade ”det fjärde benet”. 1960 kom produktionen igång och under åren som följde levererade företaget tidningspressar till flera av Europas större tidningsdrakar, exempelvis ”Dagens Nyheter”, ”Expressen”, ”Aftonbladet” samt till ”Aftenposten” i Oslo, ”Politiken” i Köpenhamn”, ”De Telegraaf ” i Amsterdam och ”NRC” i Rotterdam med flera. År 1972 köpte NOHAB Svenska Flygmotors presstillverkning GMA och ökade på så vis ut produktsortimentet. Under 1973 var det god orderingång och det genomfördes flera affärer med bl.a. Ryssland, Frankrike och England. En tid senare meddelade VD Henrik de Verdier att företaget skulle öka satsningen på utlandet. I februari 1981 fick personalen på tryckpresstillverkningen ett brev från AB BOFORS-NOHAB med följande lydelse: ”Som du känner till har vi med Nord-Grama och Wärtsilä bildat ett nytt tryckpressbolag, GMA-NOHAB Printing System AB. Det nya bolaget börjar sin verksamhet 1981- 03-01. I samråd med personalorganisationerna har vi beslutat om bemanningen för det nya företaget, och det innebär för Din del att Du fr.o.m 1981-03- 01 överföres till GMANOHAB med de anställningsvillkor Du har 1981-02-28 vid AB BOFORS- NOHAB.”

Verksamheten blev dock inte så långvarig och företaget försattes i konkurs 1983. Den 8 april 1983 kom ett brev som var undertecknat av Claes-Göran Petre och Lennart Hult med följande innehåll: ”Konkursförvaltaren för GMA PRINTING SYSTEMS AB:s konkurs sitter i slutförhandlingar om försäljning av verksamheten till Miller- Johannisberg i Tyskland. Miller-Johannisberg har för avsikt att fortsätta bedriva verksamhet i Trollhättan. På uppdrag av de nya ägarna har MBL-förhandlingar förts mellan respektive personalorganisationer och representanter för konkursboet. Under förutsättning att affären slutföres som planerat, kommer Du att erbjudas anställning i det nya bolaget som skall starta 1 maj 1983.”

Tyvärr gick inte affären att slutföra eftersom västtyska staten plötsligt sa nej. Mycket tid hade gått förlorad men nu gällde det att hitta en annan köpare. Den 27 aug 1983 stod det att läsa i Trollhättans Tidning att Kalmar-Kockum tar över tillverkningen och att ett 70-tal anställda fick jobba kvar. Man menade vidare att tryckpresstillverkningen framtid i Trollhättan berodde på om det gick att hitta köpare till pressarna. Den 30 augusti 1983 kom följande skrivelse till de anställda: ”Som du känner till har GMA:s produktion övertagits av Kalmar-NOHAB AB ett beslut som innebär att på legobasis tillverka tidningsmaskiner. Försäljning - service - konstruktion sker genom Miller- NOHAB AB ett nystartat bolag i Trollhättan ägt av Miller-Johannisberg i Tyskland till 90 % och av Kalmar-NOHAB AB till 10 %. I samråd med personalorganisationerna har vi beslutat om bemanningen för det nya företaget och det innebär att DU innan utgången av 1983 erbjuds anställning i Kalmar-NOHAB AB. Tidpunkten är beroende av arbetstillgången. Din tidigare totala anställningstid medräknas i din anställning vid Kalmar- NOHAB AB enligt lagen om anställningsskydd.”

Den 25 januari 1986 stod följande rubrik att läsa i Trollhättans Tidning: ”Stororder till Miller-NOHAB”. Företaget hade fått en order värd 90-miljoner från Frankrikes största dagstidning Ouest-France av ordern ska cirka 50-miljoner hamna hos Kalmar-NOHAB i Trollhättan och sysselsättningen var säkrad i 2,5 år framåt. 1989 ombildades företaget till att heta NOHAB Industri AB. Företaget arbetade vidare men det var svårt att uppnå lönsamhet och nedläggningshotet hängde som en mörk skugga över de anställda. Den 7 november 1990 stod följande att läsa i Trollhättans Tidning: ”NOHAB Industri kommer att räddas, det nedläggningshotade företaget kommer att ingå i en helt ny koncern tillsammans med Aronssons Mekaniska i Trollhättan och Wikhedens Mekaniska i Bäckefors Västra löntagarfonden kommer även att ingå och blir 25 % delägare, NOHAB Industris ägare Mercurius 25 % och Harald Hugosson 50 %.”

Men även denna företagskonstellation arbetade i hård motvind, den 5 april 1993 stod följande att läsa i Trollhättans Tidning: ”I oktober 1992 gick NOHAB Industri i konkurs vilet ledde till en ny företagsbildning. Inventarier och rörelse inköptes av förre VD:n Richard Ekblad, metallklubbens ordf. Lennart Backelin samt Ulf Holm från Norrköping. Detta var det sjunde ägarbytet sedan NOHAB började splittras upp. De ”nya” företagsledarna övertog maskiner och inventarier, lokalytan minskades, så även personaltätheten, detta för att bättre anpassas till behovet samt för att minska utgifterna. Någon egen tillverkning hade man inte utan det satsades på legoarbeten, detta har visat sig vara ett lyckosamt drag.” Fortfarande i januari år 2008 lever företaget kvar i högsta välmåga som en sista rest från NOHAB. Den som idag gör ett besök hos NIAB känner igen lukten, slamret och miljön så som det var en gång på den gamla NOHAB-tiden.

Stridsvagn S

Karsten Fredriksson med flera berättar:

I mitten av 1960-talet tillverkade NOHAB en stridsvagn på uppdrag av Svenska staten och armén som fick namnet S. NOHAB:s uppgift blev att tillverka chassit och arbetet omgärdades av sträng sekretess. Alla som skulle arbeta med uppgiften kontrollerades mycket noga. I ettans långskepp byggdes en specialanpassad verkstad upp med höga väggar som skulle skydda från insyn. Det fanns bara en dörr och den var bevakad av en portvakt som endast släppte in behöriga tjänstemän och arbetare.

Det praktiska arbetet började i avdelning 95 där alla plåtdetaljer skars ut, därefter transporterades den utskurna plåten till andra avdelningar för borrning, gängning fräsning, bockning mm. Alla detaljer som låg på golvet i väntan på bearbetning eller transport täcktes noga över med svart plast för att skydda från obehörig insyn. Svetsarbetarna som arbetade med S- vagnen hade ett svårt, besvärligt och krävande arbete. Kvalitetskraven var mycket höga och fogarna kontrollerades med röntgen och ultraljud. Upptäcktes minsta por eller sår i svetsen fick arbetet göras om på nytt tills det blev godkänt.

Plåtslagarna som häftade samman detaljerna till större enheter hade lika stora krav på sig och det var mycket noga att minsta detalj överensstämde exakt med ritningen. Arbetet övervakades av kontrollanter från såväl svenska armén som staten. De var mycket noggranna i sitt arbete och bemöttes med stor respekt från NOHAB:s personal (det lyftes artigt på hatten bland verkmästare och ingenjörer när kontrollanterna visade sig). När detaljarbetena var utförda så började slutmonteringen i den specialanpassade verkstaden. När vagnen var färdig för vår del gick den vidare till glödgugnen för avspänning, därefter till sandblästring och målning. Dessa transporter företogs alltid nattetid för att minimera risken för industrispionage eller fientlig insyn. När chassit var färdigt sändes det vidare till Västerås för el-montage och till Bofors för vapenmontage. De höga kvalitetskraven gjorde att arbetet med S-stridsvagnen överlag var mycket krävande för personalen. Arbetet med S-vagnen pågick i ett tiotal år, hur många stridsvagnar som tillverkades är inte känt men säkert över 300 st. Hur stora insatser vagnen gjort för Sveriges försvar är heller inte bekant, men en sak är klar, den skapade många arbetstillfällen i svensk industri såväl på kontor som i verkstäder, det kanske var det som var S-vagnens egentliga uppgift.