Arbetsmiljön

Arbetslokalerna

Att arbetarna var andra klassens anställda märktes på många sätt. Fönstren på verkstädernas ytterväggar blev sällan rengjorda och det var omöjlig att se vare sig ut eller in genom dem. Gick en ruta sönder ersattes den med en masonitskiva för att stoppa eventuellt drag. Pallställ fyllda med gods placerades ofta alldeles utanför verkstädernas fönster utan en tanke på att det hindrade dagsljuset från att komma in. Sådana pallställ placerades aldrig framför kontorsfönstren. Verkstadstaken var försedda med lanterninfönster för att man även den vägen skulle få in ljus. Fönstren blev med åren nedsmutsade och inte mycket ljus nådde ned till verkstadsgolvet. De blev med tiden även otäta vilket vållade stor irritation bland arbetarna. Då lades det fram ett förslag om att sätta igen takfönstren. På så sätt skulle man slippa problemet med drag och kyla men detta på bekostnad av dagsljuset.

Vid MBL- förhandlingarna som följde enades man om att lanterninfönstren skulle sättas igen. Verkstadsklubbens ordförande ringde upp den miljöansvarig på Metallförbundet, innan undertecknandet skulle ske, och förhörde sig i frågan. De svarade att detta fick absolut inte ske och att arbetarna skulle ha såväl ljus som värme. Naturligtvis ska det vara så. Efter fortsatta förhandlingar beslutades det att verkstaden skulle få nya fönster och vi fick behålla dagsljuset i lokalen. Denna händelse utspelade sig i avdelning 79.

Omklädningsrum och tvättmöjligheter

Det är svårt att veta hur det var ordnat med omklädningsrum och tvättmöjligheter för personalen under företagets tidiga år. När 61:an byggdes år 1918 ca 20 meter väster om avdelning 60 så byggdes det mellan dessa ett tvärskepp (numera Innovatums Science Centers entré) ett omklädningsrum på andra våningen. Det utrustades bland annat med betonggjutna tvättkar. År 1920 när ”ryssorden” krävde större verkstadslokaler byggdes även sanitära utrymmen, bland annat ett omklädningsrum i avdelning 81 med tvättmöjligheter för 600 personer. Arbetsstyrkan varierade kraftigt under åren. När det var som mest anställda så räckte inte omklädningsrummen till och många klädde om i verkstaden. På gamla foton ser man hur kavaj och huvudbonad hänger på en krok invid maskinen. 

Tvättningen ordnades på så sätt att man skaffade en plåthink som fylldes med vatten vari man tvättade sig, detta vatten byttes i regel varje lördag. Då spreds en ganska kraftig odör från hinken och från trasan som man torkat händerna på. Det var sedan de yngre pojkarnas uppgift att byta vatten i hinken. Att tvätta sig före rast eller före arbetstidens slut var strängeligen förbjudet. Att smyga sig upp i omklädningsrummet och påbörja omklädningen likaså. Den som ertappades med detta ”ofog” kunde räkna med någon form av straffåtgärd. På några få platser i verkstaden fanns det tvättställ utplacerade, bl.a. fanns ett vid genomgången mellan avdelning 60 och verktygsförrådet. Detta använde gubbarna ibland för att tvätta händerna före rast. Det irriterade arbetsledningen och en förmiddag fick en rörarbetare i uppdrag, av verkmästare Mattson, att demontera tvättstället. Detta utlöste en stor vrede bland arbetarna och även hos verkstadsklubbens ordförande Erik Carlsson (Vomma). Erik stegade in till verkmästare Mattson och påtalade den otroliga dumheten. – Är inte tvättstället uppmonterat igen innan slutsignalen går ikväll så ska jag ta upp detta med direktör Odelberg i morgon, sa Erik. Under eftermiddagen monterades tvättstället tillbaka igen. En gång, strax före arbetsdagens slut, stod några gubbar vid ett tvättställ och diskuterade. Då gick en förman förbi och påpekade att en av dem verkade ha misstänkt rentvättade händer. Förmannen sa: – Har du arbetat med dem hela dan? – Ja, de är dom enda jag har, svarade han och tittade på sina händer.

Det var också vanligt med kontroller i tvättrummen. Dessa gjordes strax efter klockan sju på morgonen för att se om alla gått ner till sina arbeten. En morgon kom överingenjör Karl Kjellman in för en kontroll. De gubbar som var kvar fick bråttom ut. En av gubbarna hette Hjalmar. Han var liten till växten och hade av bara farten hoppat in i klädskåpet och stängt dörren för att undkomma kontrollen. Medan Kjellman gick runt och kollade stod Hjalmar och tryckte i skåpet.

Som den spelevink han var började Hjalmar ropa Kjellmans namn med förställd röst inifrån skåpet. Kjellman gick runt en lång stund och letade men kunde inte förstå var ropen kom ifrån. År 1950 trädde en ny lag i kraft som sade att alla företag med fem arbetare och däröver skall hålla de anställda med tvål, handduk och tvättställ med rinnande vatten. (Lagen var välkommen eftersom förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare inte lett till någon lösning i frågan). Rinnande vatten hade tidigare funnits i tvättrummen men ingen tvål eller handduk. Om man hade ett riktigt smutsigt arbete kunde man få en rekvisition av förmannen för att hämta ut en burk tvättmedel (pur-o-lit) från förrådet. Ett annat problem som då uppstod var att de som åkte buss hem inte hann tvätta sig och byta kläder innan bussarna avgick. Efter förhandlingar och en del stridigheter försköts avgångstiden till bussåkarnas fördel.

Förbättringar tillkomna genom fackligt arbete

Det var dyrt för arbetarna att bekosta arbetskläder, skor och skyddsglasögon själva. Arbetskläderna bestod till en början av blåblus och byxor. På 1920-talet kom overallen och hängslebyxan. Den som ville vara någorlunda ren tvingades byta överdragskläder ganska ofta och det kunde bli mycket att ta hem och tvätta. En del gick i samma kläder tills de blänkte av sot och olja och de köpte nya först när de gamla var totalt utslitna. En förman bedömde hur smutsigt ett arbete var och ansågs arbetet riktigt smutsigt kunde företaget låna ut en overall så länge arbetet pågick. Från och med 1976 fick vi kostnadsfritt hämta ut överdragskläder från företaget. De skötte därefter även tvätten av kläderna.

Skor var också dyrt. De som utförde bänkarbete eller vid stod vid en maskin använde sig ofta av träskor. Andra använde lågskor men dessa höll inte länge i en verkstad bland spån och oljor. Skosulorna lossnade och sömmarna gick sönder efter en ganska kort tid. Vid mitten av 1960-talet såg företaget till att vi kunde köpa arbetsskor till ett subventionerat pris. Facket var pådrivande i denna fråga och ett tiotal år senare fick vi arbetsskor kostnadsfritt av företaget. Glasögon är något som varje människa behöver förr eller senare. Men att köpa nya dyra glasögon och sedan använda dem i verkstadsarbetet var nog ingen arbetare beredd att göra. Hade man införskaffat ett par nya glasögon så tog man med sig de gamla till arbetet, om man hade några, annars övertog man fars eller farfars. När skalmarna gick av gick man till el-verkstaden och bad någon löda fast dem igen. Många försökte klara sig utan glasögon och de använde sig av förstorningsglas när det blev alltför besvärligt. På 1970-talet fick vi skyddsglasögon som företaget betalade. Det var mycket tack vare verkstadsklubbens energiska arbete som arbetarna till slut fick dessa förmåner.

Materielförrådet

En välbesökt avdelning var det så kallade ”mellanförrådet”. Förrådet låg mellan avdelningarna 80b och 80c i skepp nr 6. Där fanns all slags materiel som behövdes i en mekanisk verkstad. Arbetaren behövde en rekvisition, där det stod angivet vilket material som behövdes, innan något kunde hämtas ut. Systemet var ganska omständligt eftersom det krävdes en rekvisition på varje sak. Behövdes det en skruv, mutter, planbricka och en fjäderbricka gick det alltså åt fyra rekvisitioner. Expediten hette Verner Andersson och hade smeknamnet ”Lille Verner på förrådet”. Han arbetade där från 1930-talet och framåt och till sin hjälp hade han Berglund och Borg. Det kunde samlas ganska många personer i väntan på att bli expedierade och då diskuterades allehanda händelser som fotboll, politik och fackliga problem. Berglund var hängiven IFK- supporter och brukade utförligt rapportera om den senaste matchens händelser och ha planer för hur nästa motståndare skulle övervinnas.

Verktygsförrådet (avdelning 61)

En annan välbesökt avdelning var verktygsförrådet i 61:an. Där förvarades alla verktyg som behövdes i det dagliga arbetet. Varje arbetare hade en egen verktygsbok där förmannen skrev in de verktyg som arbetaren behövde. Han fick även ut ett antal trekantiga verktygsbrickor i mässing där hans personliga arbetsnummer fanns instämplat. När arbetaren skulle låna ett verktyg lämnade han in brickan till verktygsförrådet och fick ut sina verktyg. När verktygen återlämnades fick han tillbaka verktygsbrickan. Verktygsbrickorna användes inte bara till att låna verktyg. Vid veckosluten användes de som lotteripoletter. De gubbar som ville vara med satsade ett antal brickor och betalade då 1:- per bricka. När arbetsdagen led mot sitt slut var det dags för dragning. Den som hade rätt bricka tog hem hela penningsumman men den verklige vinnaren var nog i längden lotteriarrangören som tog 10 % på vinstsumman. Vid något tillfälle kom arbetsledningen på denna illegala verksamhet. Brickorna konfiskerades av vaktstyrkan och lämnades in till säkerhetschefen Eric Biäre. Ägarna fick sedan hämta sina brickor och Biäre passade då på att ge dem en åthutning för ofoget. Chef och förrådsmästare på verktygsförrådet var från 1930-talet John Börjesson. Han var lätt att samarbeta med. Bland övrig personal fanns den alltid glade spelmannen Stig Abrahamsson. Han hade en stor portion humor, ett lättsamt humör och kunde det mesta om verktyg. Det förekom flitigt med skoj och spektakel i ”Verkstan” under årens lopp och oftast var de nyanställda mest utsatta. En man berättade att han hade blivit skickad till smedjan med en kärra tennsläggor som han skulle be smedförman att härda (tennsläggor kan inte härdas). Väl där fick han veta att han blivit lurad. Ett annat upptåg var att skicka någon till verktygsförrådet för att hämta ett ögonmått eller en synvinkel eller något annat fantasiverktyg. På förrådet förstod man att någon blivit lurad och deltog gärna i spektaklet. (Verktygsförråd fanns även i dieselverkstaden avdelning 79 och i verktygsavdelningen avdelning 67, idag byggnad 31).

Arbetsmiljön

Industriarbetarna har under årens lopp utsatts för många hälsovådliga ämnen. Ibland har arbetsledningen inte känt till hälsoriskerna men det finns också exempel på där hälsoriskerna inte tagits på allvar. Som rostskyddsmedel användes blymönja. Vi förstod att medlet inte var bra för hälsan men det var inte mycket att välja på. Jag kommer ihåg när vi skulle rostskydda långa cylindrar invändigt. Då fick en person i lämplig storlek krypa in med en pensel och en burk blymönja. För säkerhet skull band vi fast honom med ett rep runt vristen så att någon arbetskamrat kunde dra ut honom om något gick snett. Han fick även med sig en hammare som han kunde banka med för att väcka uppmärksamhet.

Planeringsmannen Ragnar Karlsson (Ninen) berättade vid ett tillfälle om hur han som ung grabb fick krypa in i ånglokens tendrar och rostskydda skvalpplåtarna med blymönja. Plåtarna satt fastnitade, den ena från överkant och ner till en bit från botten, nästa nerifrån till en bit från taket. Han kröp under den första och över den andra plåten och det kunde finnas upp till fyra plåtar i de större tendrarna. Så hur han skulle kunna dras ut om något hade inträffat är svårt att förstå. Blymönja blev senare förbjudet att använda. Trikoloretylen (Tri) var ett lösningsmedel som främst användes vid rengörning av oljiga och smutsiga maskindelar. Det var mycket effektivt men efter att ha använt det en stund blev man illamående med kräkningar, det gick över om man gick ut i friska luften. Medlet fick senare endast användas i lokaler med speciell ventilation och med skyddsutrustning.

Asbest

Asbest var ett flitigt använt isoleringsmaterial inom industrin under många år. På NOHAB användes det vid isolering i ånglok, avgasrör till dieselmotorer, brandskydd vid svetsning och mycket mera. Redan på 1920-30-talet kom larmrapporter som varnade för riskerna med asbest. På 1950-talet kom rapporter om att asbest kunde orsaka cancer (exempelvis av asbestspecialisten Gunnar Ahlborg). Av skyddsombudens protokoll från 1961 framgår det att man var orolig för riskerna vid asbestarbeten. Trots alla rapporter vidtogs inga åtgärder. Den 9 september 1975 stod följande på tidningen Aftonbladets förstasida, ”Katastrofrapport från Metall, 600 arbetare har avlidit av asbest i Sverige.” Nya studier visade att det fanns en tydlig koppling mellan dödsfallen och deras arbetsförhållanden. I Trollhättan hade åtta personer avlidit i den asbestrelaterade cancern under den närmaste tiden före avslöjandet. Samtliga hade arbetat med asbestarbete på NOHAB. Hur många som avlidit tidigare under åren är okänt. Efter avslöjande började det hända saker och arbetare iklädda skyddsutrustning började sanera företagslokalerna från asbest. Alla anställda fick undersöka sina lungor hos dispensären i Vänersborg. Visade det sig att någon var drabbad kunde han få ekonomisk ersättning för detta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (LAS). På NOHAB fick några arbetare ut tiotusen kronor men pengar kan aldrig ersätta en förlorad hälsa. Det hände också att arbetskamraterna hjälpte till. Vid ett tillfälle samlade arbetskamraterna in pengar till en kollega som drabbats, för pengarna kunde han sedan åka till Teneriffa för att kurera sig.

Bullerproblemet

På en mekanisk industri förekommer det ofta oljud. I plåtslageriet på NOHAB var ljudnivån ofta öronbedövande hög, exempelvis i samband med nitningsarbete. Även i maskinverkstäderna var ljudnivån hög med gnissel från olika skärverktyg. Dieselmotorerna provkördes i samma lokal som de monterades i och vid en provkörning uppmättes en ljudnivå på 126 decibel cirka 10 meter från motorn.

När vi pojkar börjat på ”Verkstan” och såg de äldre gubbarna prata med varann genom att ropa i varandras öron trodde vi att det var normalt, så blir det väl när man blir äldre, tänkte vi. Att det gick att förhindra hörselnedsättning genom att använda hörselskydd var det ingen som tänkte på. Kom någon på iden att fråga efter bomull att stoppa i öronen blev svaret ”tål du inte lite oljud har du inte på verkstan att göra”. Tinnitus hade ingen hört talas om. Att det tjöt och pep i öronen ansågs vara normalt. Det hände att arbetare som drabbades av kraftigt nedsatt hörsel blev förflyttade till en avdelning med mindre buller, det var ju gott och väl men då var ju hörseln redan nedsatt.

I början av 1960-talet uppmärksammades problemet av skyddsombud och läkare. Då monterades automater där man kunde hämta hörselproppar av bomull, senare fick vi ut skyddskåpor som efter hand blev allt mer förfinade och effektiva. De första åren på 1970-talet klagade montörerna i dieselverkstaden på den höga ljudnivån när motorerna provkördes. Ledningen förstod att något måste göras för att minska oljudet och man beslutade att köpa in så kallade ”bafflar” (liknade det isoleringsmateriel som användes i byggnadsindustrin). Dessa monterades upp mellan takstolarna strax ovanför där maskinerna provkördes. De efterföljande ljudproven visade att nivån sjönk från tidigare 126 decibel ner till 118 decibel, den minskningen var så liten att den var försumbar. 1974 beslutade företaget att anslå 3,5 miljoner kronor till en ny provhall som skulle ligga avskilt från monteringen. På våren 1975 invigdes den nya provhallen i närvaro av landshövdingen. Hallen hade sex provbås skilda från varandra där motorerna riggades upp. Personalen som provkörde satt i ett rum avskilt från motorerna. Det var en förnämlig provhall som tillkommit i NOHAB:s motortillverknings elfte timme, några år inpå 2000-talet flyttades tillverkningen till Göteborg. I nästan 50 år provkördes motorerna i samma lokal som de monterades i.

Många är de NOHAB-arbetare som på äldre dar fått finna sig i att leva med tinnitus och hörselproblem.

Tjänster arbetskamrater mellan

Många är de tjänster man kunde få utfört före arbetets början eller på frukostrasten.

I avdelning 60, i plåtslageriet och i 79:an, fanns det personer som mot en liten ersättning bedrev frisersalong. Men man var tvungen att beställa tid för kön kunde vara lång. I en traverskorg satt en man och lagade radioapparater mellan körningarna, i en annan korg satt Gustav ”Greken” och skar ut ”Trollhätteoriginal” (gubbar i trä över utmärkande personer i staden) som han sedan sålde, i en tredje satt en man som halvsulade skor. Den fotointresserade kunde köpa fotoutrustning och få sina filmrullar framkallade, det gick också att köpa läderportföljer och skinnjackor, ja listan kan göras oändligt lång.

Yngve Kronstrand, arbetsledare på Nohab, berättade att han som ung grabb var ägare till en motorcykel. Till denna inköpte han en sidvagn, detta för att han och frun skulle få med mer bagage vid sina resor. För att få motorcykeln starkare beslöt han att nerväxla densamma. Han arbetade då som svarvare. En dag när tiden tillät svarvade han ett hjul av gott boforsmaterial samt borrade ett hål för axeln. Han gick sedan till Olle Olsson i stickmaskinen som hjälpte honom att sticka ett kilspår. När detta var klart skulle kuggar fräsas, för att få det utfört tog han hjulet invirat i en trasa och gick ner till Hartvig Jonsson som var kuggfräsare i 80:b (för mått på kuggarna hade han inköpt en kedja). Hartvig lovade att vid lämpligt tillfälle utföra ”beställningen”. När detta blev klart gick Yngve ut till härdmästare Gunnar Modig och fick hjulet härdat. Kugghjulet monterades sedan på motorcykeln där det sitter kvar ännu idag efter över 40 år och har fungerat utmärkt på många semesterresor och andra utflykter.

På Nohab fanns möjlighet att få hjälp med allehanda problem, ovanstående historia borde väl vara preskriberad nu.