Rast och fritid
Tobaksrökning och toalettbesök
Tobaksrökning var allmänt förekommande bland verkstadens arbetare. Att röka i verkstadslokalerna var strängeligen förbjudet vid 1940-talets början. På toaletterna fick man röka vid utförande av andra behov. Det var inte tillåtet att gå dit endast för att avnjuta en cigarett eller en pipa rök. Toaletterna var utförda som ett rektangulärt rum med toalettstolarna monterade i en rad utefter den ena sidan. En urinoarränna fanns utefter den andra sidan, några väggar mellan toalettstolarna fanns inte. I dörren in från verkstaden fanns en stor glasruta där den förbipasserande kunde stanna upp och beskåda de som satt där inne. En dag kom överingenjör Karl Kjellman förbi ett toalettrum. Han stannade upp och tittade in. Där såg han hur en yngre man satt på en toalettstol och rökte utan att ha byxorna nerdragna. Kjellman rusade då in på toaletten och tog tag i den unge mannen och släpade honom raskt till förmannen. Samtidigt ropade han: – Den här mannen har suttit och gjort i byxorna, skicka hem honom på en vecka omedelbart. – Han har inte varit borta mer än någon minut, svarade förmannen. Kjellman svarade: – Hade inte jag kommit så hade han suttit kvar i flera timmar, och du ska inte försvara sådana dumheter!
Bakom modellsnickarverkstaden fanns en annorlunda WC-byggnad den hade av gubbarna döpts till Domarringen. Den var en liten byggnad med gjutet golv. I mitten av byggnaden fanns ett avlopp och runt det stod sex stycken WC-stolar placerade i en ring. Där satt vi med ryggarna mot varandra och därav namnet Domarringen. Där fanns inte några tvättmöjligheter. I januari månad år 1950 fick alla NOHAB-anställda en skrift med rubriken ”Ordningsföreskrifter vid tobaksrökning inom Nydqvist & Holm Aktiebolag”. Skriften innehöll nio olika paragrafer om vad man måste iakttaga vid rökning, bl.a. fick man inte röka den första eller sista halvtimman på arbetsdagen. Timmarna däremellan fick man röka såvida det inte fanns ett förbud emot rökning p.g.a. brandfara. Askkoppar tillverkades i plåtslageriet. De bestod av rör som var 100 mm i diameter och ca 600 mm långa. Man svetsade fast en botten och monterade ett lock och de fick även ett namn (Ask-Olle). Annars hade man hade tänkt sig namnet Askman men det var upptaget av en tidtagare som var anställd på företaget. Senare under åren försvann alla restriktioner angående rökning i verkstäderna.
”Markan” och kafferasterna
Under många år fanns ett marketenteri på NOHAB. Där kunde vi köpa kaffe, mjölk, läskedrycker, smörgås och tobak mm. Vi fick bara handla före arbetets början eller på rasten. I verkstäderna gick yngre pojkar runt med vagnar och sålde varor som var efterfrågade. Ibland smög vi oss in på ”Markan” för att handla något. Då gällde det att inte bli ertappad av någon förman för då var det ovett att vänta. Frukostrasten varade emellan 11.00 och 11.30. Någon restaurang fanns inte förrän år 1955 så vi tog ofta med oss mat hemifrån, kaffe på termos, mjölk i en halvlitersbutelj, ett paket smörgåsar var det vanliga. En del hade med sig hemlagad mat i en plåtburk. Den kunde värmas i något av de värmeskåp som fanns utplacerade i lokalerna.
Att börja äta frukost före rastsignalen ljudit var strängeligen förbjudet. Det har berättats om en ingenjör i avdelning 79 som var så nitisk att han tittade i en arbetares smörgåspaket för att se om han ätit av maten. I avdelning 61 arbetade lokmontören Algot Blomstervall. Han stod en dag och åt på en smörgås när avdelningsingenjören kom och frågade om han hade rast.
– Nej, jag är lite krasslig i magen så jag har blivit ordinerad att äta lite oftare, svarade Algot. Med det beskedet gick ingenjören vidare men kom tillbaka en stund senare: – Jag har talat med verkmästare Kraft och han säger sig inte känna till Blomstervalls dåliga mage. – Nej, jag har konsulterat doktor Wedin, svarade Algot.
På många ställen i verkstaden kokades det kaffe i smyg. Kaffet kokades antingen över en gaslåga eller med en medhavd kokplatta som annars förvarades väl gömd i något skåp eller i en låda. Kaffekopp tog man med sig hemifrån. Man använde alltid sin egen kopp och därför diskades de inte så ofta och efter en tid blev kopparna ganska ingrodda. Även kontorspersonalen smög med sitt kaffedrickande. För att få vara ifred smög sig kontorsflickorna in på damtoaletten för att avnjuta sitt kaffe. De manliga cheferna vågade aldrig undersöka vad som egentligen pågick på damtoaletten utan såg mellan fingrarna på de kaffesugna damernas toalettaktiviteter. Senare blev kaffedrickandet mer accepterat och personalen behövde inte smyga med sin kaffetår längre. Under 1980-talet byggdes flera pausrum där vi kunde tillbringa rasten. Där fanns även en kaffebryggare placerad. En tid senare lät företaget installera en kaffeautomat med olika sorters drycker där den anställde kostnadsfritt kunde hämta det som passade. På cirka 40 års tid hade det hänt ganska mycket. Från det att vi fick smyga med vårt kaffedrickande till att företaget istället bjöd oss på kaffe i ett särskilt inrättat pausrum.
Hur restaurang Gullriset kom till
Lille Herman Andersson berättar:
Verkstadsklubben hade under en lång följd av år försökt få företaget att upplåta
en lokal som kunde inhysa en lunchrestaurang till personalen. Företagsledningen beslutade till slut att upplåta en av ”Gula villorna” vid Åkerssjövägen för detta ändamål. Verkstadsklubben fick i uppdrag att ordna med det praktiska såsom anskaffande av bord och stolar, köksutrustning och söka kökspersonal. Jag valdes till ordförande i den kommité som skulle ordna detta. Vi hittade snart två damer från Skoftebyn som var intresserade av att driva restaurangen.
Medan förberedelserna pågick blev företagsnämnden inkallad till ett möte. Ordförande direktör Per Odelberg meddelade då att vi skulle avbryta arbetet med restaurangen eftersom planerna hade ändrats. Företagsledningen hade beslutat att bygga en helt ny restaurang i kvarteret Gullriset vid Skoftebyporten. Detta besked mottog vi med största förtjusning! Ny restaurang och nytt kök, det överträffade våra tidigare förväntningar. Men innan mötet avslutades begärde jag ordet och sa: – Nu har vi anlitat två damer för att sköta restaurangen och de har redan haft en del ekonomiska utlägg. Är det inte skäligt att företaget ersätter damerna för detta? Odelberg anlade en förvånad min och sa bestämt: – Nej, så kan man inte gå till väga. Hur många gånger får vi inte räkna på turbin och lokbeställningar som sedan går till andra tillverkare, sådana förluster måste man räkna med. – Jag trodde att det var skillnad på företaget NOHAB och två fruntimmer från Skoftebyn, sa jag. Någon vecka senare kom kamrer Gösta Månsson som varit med på mötet ner till mig och sa: – Jag har talat med direktör Odelberg. Han är positiv till att ersätta damerna så ni kan gå in till kassan och hämta pengar för damernas utlägg. – Ni kan hälsa herr Odelberg att damerna redan fått sin ersättning ur min kassa, sa jag. Att verkstadsklubben senare ersatte mig berättade jag aldrig.
Semesterhemmet Ulvön
När lagen om två veckors betald semester infördes 1938 uppstod frågan hur arbetarnas familjer skulle få möjlighet att uppleva en semestervistelse till rimligt pris. Den 19 maj 1941 framförde verkstadsklubben genom sin ordförande Oskar Wallin och sekreterare Harry Edén till styrelsen en begäran om 40 000 kr samt ett driftkapital på 3000 kronor per år. Deras avsikt var att köpa Sjölanda pensionat som då var till salu. Frågan bordlades. En dag i slutet av 1940-talet berättade Oskar Wallin hur det gick till när NOHAB: s arbetare fick Ulvön som semesterhem. Oskar berättar: "Hösten 1941 kom det bud från kontoret (Oskar var verkstadsklubbens ordförande) att jag skulle ta med mig någon från klubbstyrelsen och komma in till direktör Manfred Kellander efter lunchrasten. Jag tänkte ”va är det nu för djävulskap dom hittat på, det är ju inte annat när en ska dit”.
Lille- Herman Andersson följde med upp, väl inkomna blev vi bjudna att sitta i soffan vilket inte var så vanligt. Direktör Kjellander tog sedan till orda: – Vår styrelseordförande Sven Wingqvist som fyller 65 år i dagarna har beslutat att skänka en summa pengar ( 85000 kr ) till företagets arbetare. Beloppet skall användas till inköp av Ulvesund:s ö med stugor och restaurang som ligger i Ljungskileviken. Herman och jag blev både överraskade och förvånade. Fortsättningen på sammankomsten minns jag inte (ej heller om vi kom oss för att tacka). Vi fick brått ner till ”Verkstan” för att leta upp en karta och se var Ulvesund låg. Badorten Ljungskile kände vi till, men våra badresor företog vi med cykel till Gardesanna eller Öresjö. När söndagen kom tog några gubbar och jag bussen till Uddevalla samt vidare till Ljungskile. Vi bad bussföraren att släppa av oss vid Ulvesund och det vi såg där överträffade alla våra förväntningar, där fanns stugor, restaurang, badvikar mm. Vi satte oss vid en kioskbyggnad och drack vårt medhavda kaffe och åt våra smörgåsar och njöt av det vi sett. På måndag berättade vi för våra arbetskamrater vad vi fått att förvalta, ett riktigt paradis. Så långt Oskars berättelse. En stiftelse bildades, (Ulvöstiftelsen) och styrelsen bestod av medlemmar från verkstadsklubben. Från de första årens styre minns vi bland annat Johan Nilsson, Gösta Ekerot, Bertil Persson som sedan följdes av många fler.
Vid övertagandet fanns fem stycken stugor med tio rum, fem rum på varje sida delade med en mittgång. I rummen fanns två sängar och i mitten av rummet ett fönster med ett bord framför, en extra säng fanns också att tillgå vid behov. Där fanns också ett tvättställ men endast med saltvatten, sötvatten fick hämtas från en kran vid en av stugorna. Efter övertagandet byggdes ytterligare två stugor i samma stil. Det var mycket viktigt med städningen både i och utanför stugorna. Hyresgästerna skötte städningen efter en viss turordning. Till ordningen hörde att dagligen sopa mittgången och kratta gången framför stugorna. Uppe på ön:s högsta punkt låg en restaurang där det serverades frukost, lunch och middag. En helpension för vuxen kostade 3:25 per person och dag år 1947. En bit upp i skogen fanns en dansbana där det arrangerades danskvällar med levande musik vid veckosluten, ibland även mitt i veckan. Nere vid sjön låg roddbåtar som gick att låna för fisketurer. Varje vecka var det fisketävling och segraren förärades med diplom och hyllningsovationer.
På tennisbanan kunde man såväl värma upp sig som trötta ut sig innan ett härligt salt bad väntade. Regnade det ordnades inomhusaktiviteter för barnen på dansbanan och poängpromenader för vuxna. Varje sensommar bjöds företagets pensionärer och långtidssjuka på en gratisvecka till Ulvön. De hämtades med buss på Drottningstorget i Trollhättan och färdades ner till Ulvön. Där lastades bagaget på en traktor med släp för vidare transport till respektive stuga där gästerna inkvarterades för sex dagars vistelse. Att detta var mycket uppskattat gav rörarbetaren Bertil Hägg uttryck för en månskenskväll när jag pratade med honom vid kiosken, han sa: – Det här måste vara unikt i landet, tänk att få vistas här en hel vecka utan att det kostar någonting. Allt vi behöver göra är att ta oss till torget och sedan är allt ordnat tills vi reser tillbaka om sex dagar.
År 1962 någon vecka före midsommar inträffade en bekymmersam händelse för Ulvöstiftelsen, restaurangen brann ner till grunden och sommarens gäster var redan inbokade. Men tack vare en rådig styrelse med Holger Mårtensson som ordförande och hjälp av många entusiaster klarades situationen upp. Maten tillagades istället vid barnbespisningen i Ljungskile och maten serverades sedan under ett inlånat militärtält som placerades på tennisbanan. Under hösten lyckades man köpa en fullt utrustad restaurangbyggnad från Skånska Cement. Sommaren 1963 stod en ny större restaurang med all modern utrustning på samma plats som den nedbrunna stått ett år tidigare. Allt efter som åren gick fick vi andra krav, stugorna med sina rum ansågs inte vara tidsenliga, och de ändrades om. Det byggdes till en veranda utefter varje långsida med ingång därifrån till varje rum. När NOHAB:s verksamhetsgrenar såldes ut till andra företag på 1980-talet avvecklades även verkstadsklubben. Ulvön togs då över av Metall:s avdelning 112 i Trollhättan som använde den till konferens och kursgård i några år. De gamla stugorna revs och ersattes med tio modernt inrättade småstugor med plats för två familjer i vardera stuga.
Den 19 september 2006 annonserades Ulvön med stugor och restaurang ut till försäljning under rubriken, ”Egen ö på västkusten”. Ulvön köptes upp av Marininvest Göteborg som betalade runt 20 miljoner kr enligt tidningsuppgift. Pengarna ska bland annat användas till semesterstipendier enligt Hasse Bergstedt, kassör i Ulvöstiftelsen
Så har det gått 65 år sedan Oskar och Herman besökte direktör Kjellander och de fick veta att arbetarna på NOHAB skulle få tillgång till ett semesterhem på Ulvön. Många är de NOHAB-familjer och även andra trollhättebor som firat semester eller förlagt dagsutflykten dit. Vad som kommer att hända med Ulvön i framtiden kan vi blott sia om men många glada minnen från soliga sommardagar har vi kvar, kanske även någon regndag tränger sig på. Vi minns danserna, fisketurerna, baden, och mycket annat. Vi minns även musikanterna Erik ”Kremo” Hemlin, Gustav ”Kulturellen” Johansson och många fler. Aldrig var de ”långbedda” när det fodrades musik till något barnkalas eller annan sammankomst. Vi tackar alla de NOHAB-iter som under åren deltagit i Ulvöstiftelsens styrelse och gjort semesterhemmet till den trevliga rekreationsanläggning det var.