Stenindustrin

Allt sedan 1780-talet och fram till i början av 1900-talet har skifferbrytning bedrivits i Dalsland. Skiffer bröts och bearbetades till taktäckning och långt fram till idag har skiffertak varit vanliga i detta landskap. Fortfarande kan man finna spåren efter denna skifferbrytning i Dalsland, som skrotstenen som finns kvar vid Hällans skifferbrott vid Skiffertjärn, även kallad Långtjärn, i Kroppefjäll.  

Detta är historien om cementfabriken i Hällekis och hur ett brukssamhälle byggdes upp. Cementfabriken startade 1892 och verksamheten upphörde 1979, var detta slutet för samhället och dess invånare? Många stora krafterna var igång  för att få dit en ersättningsindustri och till slut flyttades Rockwools produktionsanläggning från Skövde till Hällekis. Många av de anställda på cementfabriken fick anställning i den nya industrin. Bruksandan från Cementa-epoken lever kvar bland de äldre Hällekisborna och bygde lever vidare. 

Detta är berättelsen om den så kallade Oljekoken i Gössäter och ägaren L.W Kylberg som på slutet av 1800-talet hade stora visioner om att utvinna olja.  Processen att ta fram olja vår mycket kostsam och kvalitén blev inte heller bra. Projektet resulterade i att verksamheten var endast igång några och upphörde innan 1900 startade.  Ett nytt beslut om en ny farbrik togs och år 1917 började statliga Svensk oljeindustri bygga en stor fabrik i Gössäter, men den blev aldrig klar. Den andra ”oljekoken” i Gössäter byggdes strax intill den första under åren 1917-20. Mycket folk anställdes, mest utifrån. Strejker utbröt och efter miljonförluster trädde företaget Svenska Emissionsbolaget i likvidation. Då hade någon egentlig oljeutvinning ännu inte kommit igång. Av anläggningen kvarstår nu endast ruiner. Källa: www.kinnekullehembygd.se, foton från hembygdsföreningen samt www.digitaltmuseum.se

Jan Gerdin berättar om fjällahacket i Kulpetorp i där hans släkt har bedrivit en kvarnstensgruva. Jan berättar i samtal med Lars Törnell. Jan och Lars står framför hacket som nu är igenrasat.

Kalkarbetare - ett yrke som funnits under lång tid men nu är borta sedan slutet av 1950-talet. Kalkarbetarna kallades limgobbar eller limbrännare och kalkugnarna limomma. Den släckta kalken kallades lim, därav namnet. Kanske är det så att även det engelska ordet för kalk som är "lime" ligger till grund för lim (kalk) i Sverige. I stadsdelen Limhamn i Malmö fanns tidigare cementtillverkning och kalkbrytning.  I denna berättelse beskrivs arbetet och livet som kalkarbetare främst under sekelskiftet 1800-1900-talet på Kinnekulle.  Källa: Folklivsforskning gjord av Märta Götlind-Tamm på 1940-talet. Boken Min hemsocken av John-Eric Andersson och boken Kalkbränning och kalkbrännare på Kinnekulle av Christer Westerdal. Foto: www.digitalmuseum.se samt privata bilder. 

Stenbearbetningens historia på Kinnekulle sträcker sig till tidig medeltid, då området var centrum för kyrklig stenhuggarkonst. Kalkstenen och sandstenen användes för olika andamål och var en viktig binäring för befolkningen. Den industriella epoken inleddes på 1800-talets senare del, då flera mekaniska stenhuggerier startade. År 1888 togs Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri i bruk och var i drift till 1970. Anläggningen var i stort sett oförändrad under tiden. Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri visar ett viktigt kapitel i stenbearbetningens historia på Kinnekulle och i landet för övrigt.  Stenhuggeribyggnaden har under åren rustats upp av en stiftelse med syfte att bevara och vårda anläggning, samt levandegöra arbetet och miljön vid stenhuggeriet för kommande generationer.  Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri drivs av en stiftelse och år 2018 utnämndes det till "Årets arbetslivsmuseum". Varje sommar anordnas kurser i stenhuggeri. Källa: Broschyr Byggnadsminnen i Skaraborgs av Länsstyrelsen/Länsmuseet i Skaraborgs län år 1986. Foto. www.digitaltmuseum.se. Privata bilder Freddie Wendin  

På den lilla orten Kinne-Kleva anlades ett oljeskifferverk år 1924 på prov, syftet var att utvinna olja ur alunskiffern. Denna berättelse beskriver hur anläggningen först byggdes som en provanläggning och senare kom etableras för en permanent drift. Då var syftet att försörja Flottan med olja under andra världskriget. För att få locka till sig arbetskraft, arbetare och tjänstemän byggdes ett nytt samhälle med namnet Sandtorp, med allt från enrumslägenheter till villor.  Källa: https://paleoarchive.com/literature/Bergh1943-Flottans Skifferoljeverk.pdf.Industriminnen i Götene Kommun, Erik Juhlin och Bengt Spade 1978. Bilder från www.digitaltmuseum.se och privata bilder Freddie Wendin. Husaby Hembygdsförening har medverkat med fotografier och information. Ur boken "Sten - en tidsresa", artikel av Erik Julih "Kinnekulleoljan och den svenska flottan".

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri startades av friherren Carl Klingspor på Råbäcks Egendom. Denna berättelse handlar om Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri som startade 1888. Verksamheten fortsatte till 1970. Därefter kom stenhuggeriet att ligga i dvala fram till början av 1980-talet då några energiska/initiativrika personer tog tag i stenhuggeriet och dess framtid. Stiftelsen Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri och Stenhuggeriets Vänner bildades och byggnaden blev ett kulturminne och ett levande arbetslivsmuseum.  Källa: Boken Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri - Ett industriminne på Kinnekulle, utgivare Stiftelsen Råbäcks Mekansika Stenhuggeri 2018

Stenhuggerinäringen på Kinnekulle har 1000-åriga anor. Som mest har det funnits nio stenhuggerier, Thorsbergs Stenhuggeri är det enda som finns kvar. Anläggningen ligger i Skagen  ca en kilometer söder om Gössäter, mellan de båda vägarna mot Österplana.  Företaget startade på 1890-talet och har gått i arv inom släkten Thor. Femte generationen Thor jobbar nu i företaget där bryts sten i det egna stenbrottet och tillverkas specialbeställda produkter av sten. Det importeras även marmor och granit från Italien. Stenprodukter och andra naturmaterial som inredningsmaterial och i utemiljöer har blivit självklara val för kunderna. Produkter från en bransch där miljötänket hos kunderna slagit igenom.Denna berättelse handlar om stenhuggeriet och dess utveckling från slutet av 1800-talet och fram till idag. Källa: Industriminnen i Götene kommun, Erik Juhlin och Bengt Spade 1978. Thorsbergs hemsida www.thorsbergs.se samt Instagram. Artikel ur tidningen Äntligen sept. 2019 av Jenny Sundmark och foto Jenny & Martin Frick

På Hallebergs östsida och runt Hunneberg, utom nordsidan, vittnar mängden av sprängda grottor, ugnar av diabas, högar av bränd alunskiffer (rödfyr) om en betydelsefull verksamhet i gångna tider. Här bröts kalk för användning i jordbruket, men även till slussbyggen i Trollhättan. Det var ett tungt och riskfyllt arbete. Berättelsen är nedtecknad av Göran Söderström, som var en eldsjäl inom historien om Västra Tunhem och bergen. Han skänkte alla sina berättelser om bergen, bygden och folket till Västra Tunhems hembygdsförening, som nu tillgängliggör delar av materialet i Prisma.

Han backar upp mot grillplatsen nere vid kajen i Krokstrand, lättar på mössan och öppnar bakdörrarna. Detta är Christer Olsson. För två veckor sedan kunde vi inte tro att det var möjligt men nu är han här med sin last: en så kallad berättarbänk, helt färsk och huggen av honom själv. Jag lärde känna Christer i somras vid Lahälla knottfabrik, där bilden härintill togs. Han demonstrerade då huggning av knott och jag skrev ett reportage. Sedan dess tycks Christer ha adopterats som Lahällas ”egen” stenhuggare. Jag tror att det är där begreppet ”berättarbänk” myntades – en bänk där berättelser spirar– och det var förstås Christer som högg den första. För mig blev det kärlek vid första ögonkastet: en sådan skulle vi ha i Krokstrand! Jag frågade senare Christer om det var möjligt. Och yes! Han kunde tänka sig att hugga en till Krokstrand också.

De stiger upp på blocket av granit – lutar sina pannor mot varandra och börjar dansa till ljudet av en slägga. Klick klick klick. Vi befinner oss i ”stenhuvudstaden vid Idefjorden”, två mil öster om Strömstad. Tangofestivalen i Krokstrand, år 2000, är invigd.

Västergötlands kalkrika mark har genom århundraden varit till stor nytta för jordbruket. Åtminstone sedan 1800-talet har man bränt kalk för att använda som näring på åkrarna. Denna berättelse beskriver Tomtens kalkbruk i Gudhemsbygden utanför Falköping. 

Kvinnornas historia är en viktig del i granitindustriepokens historia, men oftast utan fysiska spår. Få kvinnor är omnämnda överlag, bevarade varken i arkiv eller upptagna i historieskrivningen. Inom historieskrivningen är namngivna personer och företeelser viktiga tidsdokument. Inte minst kvinnor eftersom de annars har svårt att synas i en tid och en industri som var tydligt mansdominerad.

Inom Billingen-Falköpingsomradet rådde det under 1800-talet stor brist på skog. Därför behövde man hitta annat lämpligt material för att ersätta trä som byggmaterial. I området fanns rikligt förekommande, lättillgänglig och lättbearbetad kalksten. Stenhuggeriverksamheten går tillbaka till förhistorisk tid, men i mitten på 1800-talet påbörjades mekaniserad stenbearbetning i större skala. I denna berättelse från Skarke-Varnhems hembygdsförening får vi stifta bekantskap med Ulunda kalkbruk, som låg strax utanför Varnhem.