Kraftutvinning ur vind och vatten är inget nytt under industrialismen men skalan är annorlunda och tekniken gjorde det möjligt att öka uttaget.
Både vind- och vattenkraften krävde länge att produktionen skedde i anslutning till ett vattendrag med fallhöjd. Även små vattenflöden nyttjades – ibland bara delar av året. Genom att dämma upp vattnet kunde man få vattenreservoarer som ökade kraften och förlängde nyttjandetiden. Eftersom dammarna påverkade andra markägare och näringar reglerades dessa rättigheter noggrant.

När det inte fanns tillgång till vattenkraft kunde man använda vinden som drivkälla. Väderkvarnar användes både för malning, sågning och andra ändamål men någon industriell skala var det inte tal om. Tillverkning av kvarnar och kvarnmaskineri var ett specialiserat hantverk som krävde ett för denna tid ganska avancerat teknisk kunnande. Flera äldre väderkvarnar, somliga med intakt maskineri finns bevarade i Västra Götaland. 

Vattenturbinen utvecklades under 1800-talets första hälft men fick sitt genomslag i mitten av 1800-talet. Detta gjorde att man kunde utvinna betydligt mer kraft ur vattnet än med tidigare över- och underfallshjul. Produktion av turbiner i Sverige kommer igång kring 1850, bland annat vid Nydqvist & Holm i Trollhättan. Många turbiner fungerar fortfarande efter ibland 100 års användning och producerar fortfarande el. Fortfarande var man begränsad till att lägga produktionen vid vattendraget.