Berättelser (33 st)

Sortering
Torpare

Torpare

Torpare var lantarbetare/jordbrukare som arrenderade mindre jordbruk, så kallade torp. Denna benämning användes förr även på jordbrukare som ägde sitt eget jordbruk och fastighet om det var mindre, under 1/4 mantal. Mantal var ett mått på en gårds avkastingsförmåga, alltså inget med den jordyta som tillhörde gården. En mindre gård med bra jordmån och bördiga åkrar en annan till yta stor men med magra åkrar. Tillgången till skog, fiskevatten inkluderas när man beräknade mantalet. Mantal var en måttenhet som i första hand användes vid beskattning.  När industrialiseringen och emigrationen till Amerika skedde i slutet på 1800-talet minskade torparrendena, många övergick till kontantarrende och friköp av torp. Minskningen var från ca 100 000 år 1850 till en halvering år 1910.  1943 försvann torpinstitutionen från Sverige, då förbjöds dagsverken som betalning. Kronotorpen fanns dock kvar långt senare.  Källa: www.wikipedia.se 20200503, www.kinnekullehembygd.se, privata bilder Freddie Wendin, Boken "Min hemsocken" John-Erik Andersson, Märta Tamm-Götlinds uppteckingar gjord 1940-50-talet. 
råbäck7.jpg

Mjölnare - ett yrke med rent mjöl i påsen

En mjölnare eller möllare var en person som malde säd till mjöl i en kvarn. Det var vanligt att det fanns en eller flera mindre kvarnar i varje socken. När kraven på större och effektivare kvarnar kom blev det glesare mellan dessa. Mjölnaryrket är gammalt och fanns redan när människan var jägar-samlare. Ursprungligen var verktyget en manuellt driven rörlig handkvarnsten. Handkvarnsstenen snurrade över en fast sten som bas och liknade en stor mortel. Konstruktionen av den manuellt drivna handkvarnen kom att utvecklas för att bli effektivare. Det kopplades till olika energislag som drivkälla, som djur, vatten (vattenkvarnar)och vind (väderkvarnar). Från mitten av 1800-talet förekom även ångdrivna kvarnar och i böjaan av 1900-talet eldrivna. I denna berättelsen beskrivs yrket mjölnare och väderkvarnen Kvarnåsen i Västerplana samt Sågersta kvarn i Råbäck. Källor: www.wikipedia.se dat 20-04-27, privat dokumentation och bilder från Freddie Wendin och Lena Brodin. Boken Industriminnen i Götene av Erik Jhlin och Bengt Spade 1978.
1M16-B145046_3671.jpg

Indelte soldat - dåtidens yrkesmilitär

Denna berättelse är en beskrivning av Indelningsverket som skapades av Karl XI år 1682 och villkoren för de indelta soldater som var anslutna till verket. Indelningsverkets uppgift var bland annat att se till att en eller flera gårdar gick samman och bildade så kallade rusthot och rotar som hade ansvar för en ryttare, soldat eller båtsman. De avlönades och gavs ett soldattorp och lite jord att odla på. I den lilla byn Västerplana fanns under 1700- och 1800-talet fem soldattorp. Något är borta sedan lång tid och några har byggts om till sommartorp och permanent boende. Ett av torpen har haft många namn, men  Åtorp 399 är det rätta namnet. Namn som Garbotorpet eller Sextustorpet finns fortfarande. Namnen beror på torpets historia och de som bott där. Detta lilla torp finns fortfarande kvar i sitt nästan ursprungliga skick och sköts av Kinnekulle Hembygdsförening men ägs av Skattegården.  I denna berättelse beskrivs historien om Indelningsverket, soldaternas levnadsförhållanden och om den sista soldaten Sixtus som bodde i Västerplana.  Källa: www.wikipedia.se (dat. 20200416), boken "Min Hemsocken" av John-Erik Andersson. www.soldatreg.se. Bilder Freddie Wendin och texter av Lena Brodin
Bild 2076.tif

Stenhuggare på Kinnekulle

Stenbearbetningens historia på Kinnekulle sträcker sig till tidig medeltid, då området var centrum för kyrklig stenhuggarkonst. Kalkstenen och sandstenen användes för olika andamål och var en viktig binäring för befolkningen. Den industriella epoken inleddes på 1800-talets senare del, då flera mekaniska stenhuggerier startade. År 1888 togs Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri i bruk och var i drift till 1970. Anläggningen var i stort sett oförändrad under tiden. Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri visar ett viktigt kapitel i stenbearbetningens historia på Kinnekulle och i landet för övrigt.  Stenhuggeribyggnaden har under åren rustats upp av en stiftelse med syfte att bevara och vårda anläggning, samt levandegöra arbetet och miljön vid stenhuggeriet för kommande generationer.  Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri drivs av en stiftelse och år 2018 utnämndes det till "Årets arbetslivsmuseum". Varje sommar anordnas kurser i stenhuggeri. Källa: Broschyr Byggnadsminnen i Skaraborgs av Länsstyrelsen/Länsmuseet i Skaraborgs län år 1986. Foto. www.digitaltmuseum.se. Privata bilder Freddie Wendin  
h.jpg

Hotell Kinnekulle "Turisthotellet"

Friherre Carl Klingspor på Råbäcks Egendom ville att Kinnekulle skulle bli ett stort besöksmål redan på 1800-talet. Carl var en person som hade många idéer och grundade bland annat Hotell Kinnekulle, "Turisthotellet" vid Råbäck. Han var också mycket aktiv och lobbade för att få järnvägen till västra sidan av Kinnekulle. Järnvägen med Råbäcks station var viktig för att få besökarna till Turisthotellet. Det berömda utsiktstornet på Högkulle var också ett av hans verk. Att locka turister till Kinnekulle innebar att tre ingredienser måste kunna erbjudas besökarna och detta insåg Carl. Detta var attraktion, kommunikation och god mat och boende.  Källa: Boken "Lustresande och bärsöndagar" av Anna och Anders Lokrantz.www.wikipedia.se 20200317. Fotografier från www.digitalmuseum.se och privata bilder av Freddie Wendin. 
missionshus.jpg

Missionshuset i Västerplana

I takt med den ökade religionsfriheten växte under 1800-talet en stark svensk frikyrkorörelse fram. Missionshusen, bönehusen och frikyrkorna kom att bli ett utmärkande inslag både på landsbygden som i städerna. Svenska Kyrkans kyrkobyggnader omfattas av kulturmiljölagen, men frikyrkorna har inte getts någon uppmärksamhet i lagstiftningen. Många missionshus och missionskyrkor har därför rivits eller sålts. Det kulturarv som frikyrkan lämnat efter sig är viktig samhällshistoria, om hur väckelserörelsens folk levde, arbetade och bad samt firade sin gudtjänst.   Denna berättelse handlar om Västerplana Missionsförsamling eller som den hette "Kinnekulle Kristna Missionsförsamling" som upphörde 1976 efter nästan 100 år.  Källa: Boken "Mín Hemsocken" av J-E Eriksson samt skrifter från Svenska Missionsförbundet, div privata bilder samt www.digitalamuseum.se
limgobba.tif

Kalkarbetare - Limgobbar

Kalkarbetare - ett yrke som funnits under lång tid men nu är borta sedan slutet av 1950-talet. Kalkarbetarna kallades limgobbar eller limbrännare och kalkugnarna limomma. Den släckta kalken kallades lim, därav namnet. Kanske är det så att även det engelska ordet för kalk som är "lime" ligger till grund för lim (kalk) i Sverige. I stadsdelen Limhamn i Malmö fanns tidigare cementtillverkning och kalkbrytning.  I denna berättelse beskrivs arbetet och livet som kalkarbetare främst under sekelskiftet 1800-1900-talet på Kinnekulle.  Källa: Folklivsforskning gjord av Märta Götlind-Tamm på 1940-talet. Boken Min hemsocken av John-Eric Andersson och boken Kalkbränning och kalkbrännare på Kinnekulle av Christer Westerdal. Foto: www.digitalmuseum.se samt privata bilder. 
Kopparslageri

Kopparslagare

Denna berättelse är en beskrivning av kopparlagaryrket, hur det under många hundra år funnits och i stort sett upphört. Kopparslagaren var en eftertraktad yrkesman och lärlingstiden var lång hos mäster själv innan man blev titulerad kopparslagare. Att koppar leder värme bra och är vacker att se på gjorde att den tidigt blev populär i allt från smycken till kokkärl. Under 1700-talet blev brännvinspannor av koppar en efterfrågad produkt och när kaffet blev svenskarna nationaldryck under andra hälften av 1800-talet blev kaffekitteln en storsäljare. 
bild 0846.jpg

Falkängen i Hällekis

Hanverksbyn, som lockar många turister årligen är en idyll, men så har det inte alltid varit. I slutet av 1800- talet var Cementa, brukssamhällets stora arbetsgivaren i stort behov av personal, bostäder behövdes och därför byggdes arbetarbostäderna.  I början av 1980-talet var husen på väg att förfalla, Götene kommun försökte sälja dem för en krona styck - dock utan framgång. Rivningshotet hängde över Falkängen, dåvarande landshövding Frithiofsson räddade husen med statliga pengar och renoveringen påbörjades. Hantverksbyn invigdes 1984.  På gatan med de åtta arbetarbostäderna har en gång i tiden ca 500 personer bott. Varje hus var utrustat med åtta lägenheter, på bottenvåningen fyra lägenheter med ett rum och kök, på övervåningen fyra lägenheter med ett rum och kokvrå.   
oljekoken gössäter.jpg

Oljekoken i Gössäter

Detta är berättelsen om den så kallade Oljekoken i Gössäter och ägaren L.W Kylberg som på slutet av 1800-talet hade stora visioner om att utvinna olja.  Processen att ta fram olja vår mycket kostsam och kvalitén blev inte heller bra. Projektet resulterade i att verksamheten var endast igång några och upphörde innan 1900 startade.  Ett nytt beslut om en ny farbrik togs och år 1917 började statliga Svensk oljeindustri bygga en stor fabrik i Gössäter, men den blev aldrig klar. Den andra ”oljekoken” i Gössäter byggdes strax intill den första under åren 1917-20. Mycket folk anställdes, mest utifrån. Strejker utbröt och efter miljonförluster trädde företaget Svenska Emissionsbolaget i likvidation. Då hade någon egentlig oljeutvinning ännu inte kommit igång. Av anläggningen kvarstår nu endast ruiner. Källa: www.kinnekullehembygd.se, foton från hembygdsföreningen samt www.digitaltmuseum.se
flygfoto.jpg

Cementfabriken och brukssamhället Hällekis

Detta är historien om cementfabriken i Hällekis och hur ett brukssamhälle byggdes upp. Cementfabriken startade 1892 och verksamheten upphörde 1979, var detta slutet för samhället och dess invånare? Många stora krafterna var igång  för att få dit en ersättningsindustri och till slut flyttades Rockwools produktionsanläggning från Skövde till Hällekis. Många av de anställda på cementfabriken fick anställning i den nya industrin. Bruksandan från Cementa-epoken lever kvar bland de äldre Hällekisborna och bygde lever vidare. 
Sofia och Gerda Lundberg (Gustavsson) på trappan, Affären i Västerplana Storebacken,

Handelsboden i Västerplana

Detta är berättelse om kvinnan Sofia "Soffi" Lundberg som på 1880-talet startade en egen handelsbod. Gifta kvinnor var vid denna tid omyndiga och därför fick hennes make Alfred stå som ansvarig för handelsboden. Soffi skötte handelsboden med allt vad detta innebar, till sin hjälp hade hon även sina döttrar när de blivit lite större. Maken dog endast 45 år gammal och Soffi stod ensam med sina två döttrar.
DSC01336 kopiera.jpg

Eskilssons kopparslageri i Medelplana

Eskilssons kopparslageri har anor från 1840-talet. I tre generationer bedrevs verksamheten i Medelplana. Sista kopparslagaren Erik Eskilsson dog 1946 och därmed upphörde verksamheten. Kopparslageriet har sedan dess stått orört med alla sina orginalverktyg och mallar som hänger på väggarna. Det känns som om tiden stannat när man besöker denna gamla arbetsplats och kopparslagaren med sina gesäller gått hem efter arbetsdagens slut.  Källa: www.kinnekullehembygd.se, foto privata Freddie Wendin, kinnekulle hembygdsförening. www.digitaltmuseum.se