En guldklocka som tack

En vårdag 1935 ville ingenjör Schiller tala med mig angående arbete på Papyrus. Jag har inget minne av samtalet men arbete fick jag. Stor var jag inte, men till utskottskörare i tredje och fjärde våningen skulle jag duga.

När jag nu på äldre dagar tänker tillbaka på den tiden som utskottskörare, så förstår jag inte att föräldrar och facket inte reagerade på så tungt barnarbete. Det fanns gånger när jag satt och grät i backen mellan måleriet och rullmagasinet, för att jag inte orkade med lådan uppför. En kamrat till mig som körde utskott i kråmo ville ha ett lättare arbete men fick till svar: -Då har vi ingen användning för dig.

Efter att ha kört utskott omkring ett år kom jag till en skärmaskin i fjärde våningen, där vi renskar brevpapper till kuvertavdelningen. En händelse kommer jag ihåg från den tiden. Det kom en gammal gubbe med käpp, och hade ett helt rumpedrag med folk efter sig. Han stod länge och tittade på mig när jag lade in kladdar (buntar) i maskinen till skäraren. Den dagen hade vi tjocka kladdar, som jag hade besvär att jämna, för att mina händer var för små. Gubben ruskade på huvudet och gick. Det skulle vara roligt att veta vad han tänkte, den gamle Wallenberg som det var.

År 1937 blev jag Fredrik Anderssons hjälpare vid en klipp i tredje våningen. Fredrik var en pedant ut i fingerspetsarna. Han köpte en kvarting svagdricka var dag. Flaskan hade han graderat med streck hur mycket han skulle dricka vid olika tider på dagen. Hela flaskan kostade sju öre att fylla. Fredrik växlade in så att han hade sex högar med sju öre i varje hög, för hela veckan. Pengarna låg i en rad i skåpet. Han var så snäll mot mig. Han var omkring sjuttio år när vi arbetade ihop.

Arbetstiden var från klockan sex till halv tre en vecka. Den andra veckan från klockan halv tre till klockan elva på kvällen. Fredrik var en stor personlighet. Han var som ett levande lexikon. Sin mesta fritid tillbringade han hos Trettondal Ericsson på biblioteket. Det har berättats för mig att Fredrik i sin ungdom var med och grävde diken någonstans i Mölndal. När de höll på som bäst sa han - Nu ställer jag spaden här. Nu tager jag mig en pris snus, och nu tager jag mig en liten rast. Så gick han. En lång tid därefter kom ett brev från Sydamerika, dit han kommit genom att mönstra på en båt.

Under tiden jag arbetade tvåskift, var jag också med i Fässbergs juniorlag. Fotbollen var det viktigaste för mig då. Att gå ner till sena skiftet blev nästan en plåga. Vid arton års ålder skulle jag ha ett arbete som var berättigat till full lön. Så skedde inte. Jag var hjälpare vid klippen, men Fredrik och jag hade samma arbete. Han hade ansvaret för maskinen. Jag fick arbeta tills jag var tjugo år innan jag fick fullt betalt. Då fick jag slut på grund utav arbetsbrist. Det fanns gott om gamla arbetare som höll på tills de var över sjuttio år. De kunde inte leva på folkpensionen, och ofta bodde dom i Papyrus lägenheter. Om det gick att bo kvar efter pensionen är jag inte säker på.

Hösten 1940 arbetade jag som dräng i prästgården i Mölndal, ihop med en statare. Senare samma år fick jag jobb i Andrens möbelaffär, där jag hjälpte till med att köra ut möbler med häst och vagn. Ibland bara med dragkärra. Vi drog möbler ända till Redbergslid (Göteborg) på dragkärran. Hos Andrens slutade jag 1943 efter nitton månaders rekryt och beredskap, då hade jag fortfarande samma dåliga lön.

Då fick jag jobb på Armerad Betong. Där var jag med och byggde en linje med tankhinder från Kållered mot Balltorp. Det var ett hårt jobb. Man fick köra cementbruk med skottkärror på landgångar i skogen.

Papyrus sökte folk de sista krigsåren. De ville ha tillbaka sina vana arbetare. Jag fick också en förfrågan. Jag var lite tveksam, men gick ändå dit igen. Första skiftet var jag på väg att säga upp mig. Det var nattskift och jag skulle vara med en gammal gubbe och rulla åtta meters bordsdukar. Var gång han skulle lägga om valsen skulle han spotta på den. Hälften av det han spottade kom på mig. Snusade gjorde han också men han behövde inte lägga ut någon snus. Jag hade nog snus i hela ansiktet. Basen Tjalle Martinsson skrattade gott på morgonen när jag sade att dit går jag inte mer. Min uppgift blev i stället att avlösa på olika ställen. När en plats som rullutkörare blev ledig, började jag med det. Det jobbet var bättre betalt än andra. Det var också det mest slitsamma för kroppen. Ryggarna höll inte.

1947 kom Cederhök till mig och frågade om jag ville köra truck vid utlastningen. Arbetet skulle läggas över på truckar.
Enligt Cederhök hade trucken använts under kriget att lossa vapen från pråmar. Kalle Blank, Knut Johansson, Sven Lind och Palmens Oscar lastade pappersbalar med kärra innan truckarna tog över. "Bröttjuv" sa gubbarna om trucken.

Efter ett par år köpte bolaget in ytterligare en truck. Två bensintruckar inomhus blev olidligt på grund utav bensinångarna. Eftersom jag klagat mest åkte jag ut till Lindkvist på gården, att köra en entons truck. Det var nittonhundrafemtio. Den var helt öppen utan skydd. Arbetet bestod i att lossa järnvägsvagnar med säckar, fat och dylikt. Det var så kallt ibland på vintern, att jag fick hoppa av trucken och springa fram och tillbaka för att inte förfrysa.

I mitten av femtiotalet fick jag en mobilkran att köra. Med den lossade vi maskingods, ramvirke och körde fram massaved till gamla renseriet. När det nya byggdes inköptes en stor truck för lossning av bilar med massaved, och iläggning av i rännan.

Efter trettio år på Papyrus, och med guldklocka som tack, slutade jag 1965.