Uppe i trädet

Kojbygget utanför Munkedal

Mamma Lisa berättar: ”En sommar byggde vi en trädkoja i Sörbo som ligger på landet utanför Munkedal. Pappa David ritade och projektledde, Astrid och grannen Edvin byggde på kojan tillsammans. När vi byggt klart bjöd vi på inflyttningsfika med blåbärspaj. 

När vi sov över i kojan väcktes vi av korna som råmade tidigt på morgonen. Det är fint att sitta i kojan och titta på utsikten. Och att fika.”

Gunnar: ”Jag ville att det skulle vara en linbana till en annan koja, men det kunde vi inte bygga. Jag minns av bygget att jag sågade och fick ett litet sår av sågen i fingret.

Vad brukar du göra i kojan?

Städa den, ta bort löv. Sitta där och fika. Och klättra.

Vad är det bästa med att ha en koja?

Att man kan ha den att fika i.

Hur var det att sova i kojan?

Ganska bra. Vi hade varma kläder och ullsockar som pappa tvingade på oss och då blev jag svettig. Det var ju ändå på sommaren."

Robins koja

”Om man heter Robin och är uppväxt på en gård utanför Tibro är det svårt att inte tälja sig en pilbåge och gå omkring i skog och mark och låtsas att man är i Sherwoodskogen och gömmer sig från en ond sheriff. Är man även uppvuxen på 90-talet är filmen Robin Hood: Prince of Thieves ett självklart val för inspiration, om man bortser från Kevin Costners amerikanska dialekt och kläder som inte får ett enda rätt på 1100-talet. De laglösa i filmen byggde sin tillflyktsort i Sherwoodskogens stora bokar vilket blev någon form av målbild för min koja.

Det första steget var att hitta ett lämpligt träd, det blev en alm på morfars gård där vi bodde. Grunden till kojan blev en plattform av 2x3 tum som byggdes av min mosters man. Kojan var i ständig utveckling och nya sektioner växte fram allt eftersom nya kunskaper, redskap eller material kom.

Kojan revs i ilska efter att morfar meddelat att han skulle sälja gården. Den hade då sedan länge spelat ut sin roll då jag var i mopedåldern. Trädkojan bestod då av tre våningar och hade en upphissbar stege för att hålla inkräktarna på marken. Längst upp gick även stege mellan två grenar där man kunde hålla utkik på omgivningarna. Från den översta plattformen hade man fritt skottfält runt anläggningen. På marken hade ett mindre befästningsverk växt fram i from av palissad med tillhörande dike som jag satt kompisar i arbete med att gräva. För att komma innanför var man tvungen att passera över en vindbrygga. Runt området växte även ett buskage med krikon vilket också skulle skydda mot inkräktare med sin vassa tornar. Genom buskaget gick en hemlig gång som försvarades med fällor med förlagor från jägarstenåldern. Kojan nyttjades av mig och mina kompisar i flera år och var bas för flera äventyr. Dock så var det nog själva resan och skapandet som drev bygget istället för målet. Mycket går att uträtta med fantasi, hammare, spik och en slö fogsvans!”

/ Robin, Tibro. 

Trevåningskojan

"Jag byggde denna koja med hjälp av vänner och brorsbarn i början av 90-talet. Den stod på tomten till vårt lantställe som ligger mellan Lidköping och Grästorp, där jag tillbringade min barndoms somrar.

Kojan växte med ett rum om året och när den var klar hade den 7 rum fördelade på 3 våningar. En kul detalj var ett rörpostsystem för spikleveranser."

/ Oscar, Stockholm. 

Cristophers koja

"Det här är mitt barnbarns koja, så som den ser ut nu. Konstruerande och bygget är det viktigaste för Christopher 7 år. Förra året såg den annorlunda ut. Uppe i en alm hos mormor pågår jobbet.

Det gäller att skrapa ihop gamla bräder – och spik går det åt! Ibland behövs förstås en liten saft- och bulle-paus.

När jag var liten hade vi visst koja i skogen, men det var egentligen bara så att vi rensade upp i en bergsklyfta."

/Kristina