Transport av järn
Två epoker har betytt mest i Åmåls utveckling. Det kan beskrivas med från järnvåg till järnväg. Efter en besvärlig första tid med bränder, fientliga (och egna) trupper i staden, grannar som till och med krävde att stadsprivilegierna skulle dras tillbaka, svag och tidvis till och med minskande befolkning kom vändningen tack vare brist på skog i Bergslagen. Järnbruken flyttades ut till områden med god tillgång på skog och vattenkraft, till exempel Dalsland och västra Värmland.
Nu skulle tackjärnet transporteras från Kristinehamn till Åmål och Byälven och stångjärnet därifrån till Göta älv och vidare till Göteborg. Samtidigt krävde kronan en noggrann kontroll. Järnet skulle vägas. Åmål fick privilegium på inte bara en utan två järnvågar, vid hamnen i Åmål och vid Byälvens mynning. Tackjärnet vägdes när det kom till Åmål eller Byälven och stångjärnet när det skulle skeppas iväg mot Göteborg.
De så kallade vågpenningarna gav inkomster till Åmål men kostade bruksägarna. Även transporterna sköttes av fartyg från Åmål. Även det reglerades i stadsprivilegierna och gav goda inkomster. Hanteringen av järnet goda inkomster i varje fall för en del av invånarna. Detta syns fortfarande i de pampiga, ännu bevarade, husen kring Plantaget, dåvarande torget. På bilderna här intill ses den så kallade Vågmästargården.