Första majdemonstration i Åmål 1904

I spetsen för demonstrationståget gick en musikkår från Säffle och demonstranterna tågade uppför Hjeltegatan, in mot centrala staden. Arbetarna marscherade genom gatorna innan demonstrationståget upplöstes på torget. Allt gick lugnt och fredligt tillväga. Det enda uppseendeväckande som inträffade var att demonstranterna utropade ett fyrfaldigt leve för åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt.

Första majdemonstrationen i Åmål 1904 arrangerades av ”Åmåls arbetares föreningar”. Bakom den beteckningen dolde sig nybildade avdelning 49 av Svenska Järnvägsmannaförbundet. Talare vid mötet var 38-årige August Pettersson Wiberg. Han hade exakt ett år innan blivit anställd av Järnvägsmannaförbundet som dess förste heltidsanställde ombudsman.Han hade tidigare gjort sig känd som en kraftfull agitator och hade en gedigen facklig bakgrund. Bland annat hade Wiberg år 1897 organiserat Göteborgs transportarbetare i ett förbund som han själv ledde under en period.

Den energiske A.P. Wiberg hade under sitt första ombudsmannaår fått göra skäl för månadslönen på 100 kronor och dagtraktamentet på 4 kronor. Wiberg var mycket aktiv och ständigt på resande fot. Under 1903, på åtta månader, höll han inte mindre än 146 agitationsmöten och besökte dessutom 23 platser där möten inte kunde anordnas. När Svenska Järnvägsmannaförbundet firade sitt 25-årsjubileum 1924, hyllades Wiberg för sina insatser och det konstaterades att ”Wiberg inte låg på den så kallade latsidan”.

Men tillbaka till demonstrationen i Åmål 1 maj 1904.

I sitt timslånga anförande i solskenet på Högbergsåsen, anknöt A.P. Wiberg till en rykande aktuell fråga. Riksdagen skulle 17 och 18 maj debattera och fatta beslut om en rösträttsreform. Wiberg ”uppmanade de närvarande, såväl män som qvinnor, att aktivt deltaga i den nu pågående striden, som i främsta rummet gällde förvärfvande af allmän, lika och direkt rösträtt enligt socialdemokraterna vid årets riksdag väckta motion”, rapporterade Åmåls-Posten. Åmåls-Posten var en tidning med klart uttalade högersympatier.

Men tidningens redaktör Wilhelm Rahmn stod dock högt i kurs bland Åmåls arbetare. Rahmn krusade varken den ene eller andre och drog sig inte för att ge den lokala högern ordentliga snytingar i spalterna. Wilhelm Rahmn besatt enligt samtida socialdemokrater ”enastående tidningsmannaegenskaper”. Han var onekligen generös med spaltutrymmet. I referaten från 1904 års, och även andra, majdemonstrationer citeras socialdemokratiska resolutioner från första bokstaven till den sista.

August Pettersson Wiberg fick goda recensioner av Rahmn, åtminstone för sin talekonst och retoriska talang: ”Herr Wiberg framsade sitt anförande med värme, och han visade sig sina idéer hängifven”. Sämre betyg fick dock Wiberg för sina fakta och argument: ”Emellertid skulle tvifvelsutan den sak han förfäktade ha vunnit derpå, om talaren varit lika frikostig på bevis för sina påståenden som han var rik på kraftiga glosor”. En elakare redaktör än Wilhelm Rahmn hade antagligen konstaterat, att tomma tunnor skramlar mest.