Stenbrott i Mölnlycke

Från slutet av 1800-talet och fram till 1950-talet bröt man sten i området Djupedalsäng/Skinnefjäll. Berggrunden i Skinnefjäll består mest av gnejs, den spricker väldigt rakt och går mycket lätt att göra stenplattor av. Man använde kilar som är en slags mejsel av järn, för att spräcka fram stenblocken. Det går inte att spränga sådan sten.

Det finns många rester av stenbrott mellan Finnsjövägen och Mölnlycke Frisksportstuga. Brotten gjorde stora sår i naturen och från dessa gamla stenbrott har stenar plockats.

I en av gårdarna ”Emils” på Djupedalsäng bodde Emil Svensson, han var stenhuggare och var med i byggandet av järnvägstunnlarna mot Landvetter. Han började även bryta sten. Det var ett hårt arbete att hugga sten. Stenhuggarnas händer blev ofta skadade, fingrarna blev sneda och ömmade. 

Stenblocken som bröts skulle användas till kantsten och trädgårdssten. Dessa levererades till Göteborg och transporterades med hästskjuts. En del av stenarna hade en ränna i mitten, dessa stenar leder vattnet från stuprören på husen och ut på gatan. Stenarna var en stor produkt och syns på trottoarerna till exempel på Vallgatan och Storgatan i Göteborg.

Ett stenbrott låg i början på Djupedalsängsvägen, där det nya bostadsområdet ”Stenbrottet” ligger.

Senare ägde Albin Mattson stenhuggeriet. Han bröt en annan sort gnejs, den mer vanliga typen av gnejs som inte går att klyva. Han högg gatsten både större och mindre (knott), samt kantsten som stöd för trottoarerna, även dessa stenar levererades till Göteborg.

Grindstolparna på övre kyrkogården vid Råda kyrka är huggna på 1890-talet av jordbrukaren och stenarbetaren Johan Adolf Svensson, bror till stenhuggaren Emil Svensson. 

Man kan säga att stenhuggare var konstnärer som kunde hugga ut och forma den hårda stenen till önskat utseende.