Försiktigt så att berget hinner med

Det dyker upp ett minne hos Christer om en sten som var underbar att klyva, ja han får mig faktiskt att rysa lite när han börjar berätta. Det var vid restaureringen av Gamla Svenneby Kyrka. En gammal ingångsportal saknade tre valvstenar. Christer fick i uppdrag att hugga dessa tre kilformade stenar. Han beskriver hur han hittade ett ämne, grön av mossa, som legat länge, han vet inte varifrån det kom, men stenen delade sig som smör. Den var perfekt att klyva. Här uppenbarar Christer tjusningen för oss, när en sten, det till synes hårda materialet, öppnar sig. ”Med ett mjukt smygande klick” - som om det är en blomma som öppnar sig. Vi sitter tysta en stund.

När arbetsdagen var slut kunde Christer direkt börja längta till nästa dag då han skulle få fortsätta. Han var besjälad, berättar hur han brukade stå och titta från långt håll när ämnena kördes ut till de olika stenhuggarna. Hur skulle man kunna angripa den där stenen?

Ingen sten är den andra lik. I Christers värld är stenen en han.

”En del sten är svår att öppna, han är hård och seg och konstig, vet du. En del öppnar sig och smyger isär. En del som man slår på säger schwop och så öppnar han sig. Då blir det för snabbt och kan lätt skära undan.”

Konsten är att få stenen att öppna sig med så jämna ytor att den inte kräver för mycket bearbetning efteråt. ”Man ska aldrig tvinga isär en sten, vet du, utan en ska ta det försiktigt så berget hinner med, som en säger. Det sa vi alltid. Helst ska en slö över ett par (kilar) och sätta sig ett par minuter så att det får stå där och dra själv. Eller en slog i under kvällen och gick hem så fick de stå över natta. Sen kunde man komma på möra och se att det hade börja sprucke. Det hade ju stått där och verkat.”

Arbetet är i full gång.

”Som att bryta av en falukorv”

Graniten reagerar på väderleken. ”På vintern fryser den, vet du. Då är den skitsvår att dela på ena hållet, på tvären. Men på svallen, då går det bättre egentligen. Om han är helt genomfrusen kan man kila fina skivor, det gjorde vi ibland på vintrarna. Vi skivade upp såna där murstensskivor som ligger här. Dom blev fanimej som glasrutor, så fine. Men inte på andre hållet. Det var som att bryta av en falukorv, som han sa. Det gick inte. Det blev fördärvat vet du. Då fick vi lägga in dom i ett gammalt hus där vi hade värme. Det frös ju ganska fort och då blev det tyngre att hugga. Det är samma som när det är så här fuktigt. Då blir han mer segare. På sommaren när det är riktigt torrt, ja då är han heller inte så bra. Då blir han svårare att få isär, då kunde den gå lite mer ojämnt. Bäst är om det är lite fukt i stenen. Det hjälper inte att dra på med en vattenslang. Det ska dra in i. Det var en av portugiserna som sa att det var bäst när det blåste från sydost och var dimma, men det vet jag inte.”

Jag börjar sympatisera med Christers mellanhavanden med stenen. Han vet hur man håller den på gott humör. På senare tid hugger Christer utsmyckningar för olika konstnärer, för närvarande hugger han runda planeter till ett konstverk. Christer har även anlitats av Chalmers som stenhuggarlärare för elever på uppdrag i norska Bergen. ”Det är roligt att göra något som nästan ingen annan gör.”

”Den är ju levandes på alle höll”

”Folk tror att en sten bara är en jävla sten, men det är det ju inte, vet du. Ju mer du lär dig desto roligare blir det ju. Nänämen, den är ju levandes på alle höll. Det är inget man bara anfaller vet du, så är det ju inte. Man får allt se på den först. Läsa av. Jag såg ju redan när dom kom med stenen i Evja och körde den på en vagn då såg man ju hur man skulle gå till attack. Även om du höll på med samma jobb i flera månader så var ju varje bit ny liksom. Det var ju inte samma mått på nästa.”

”Kilningen var det viktigaste. Ju bättre du kilade till måtten desto mindre fick du att ta bort efteråt. Tog det tio minuter extra med kilningen, det sparade du in på förste stenen. Ibland var man inte när´n vet du. Man lärde sig ju att fuska och så. Ibland om det var vassa kanter så visade han (Kjell) hur man kunde slipa till enkelt med ett skärv. ”Gör så här.”

Bänken sätts på plats.