Tangons språkrör - Stenhuggaren Harry Karlsson

”Varför gör man ett försök att plantera in denna komplicerade rioplatensiska dans i de forna stenhuggarnas kulturlandskap?” Den frågan ställde Carl Gunnar Åhlén i sitt invigningstal vid Krokstrands första tangofestival 1999. Svaret är enkelt, menade han: ”Där det finns eldsjälar, där händer också någonting.” Sedan fortsatte han: ”Som kulturjournalist är jag en varm anhängare av hälsosamma myter som binder samman människor, men som akademiskt skolad musikvetare, och genom min tangoforskning för halvtannat decennium sedan på sätt och vis medskyldig till att denna festival hamnade just i Krokstrand, så kan jag samtidigt se en rad frågetecken kring tangons landstigning just här.”

Anledningen till att Krokstrand fångade Carl Gunnar Åhléns forskarintresse var att orten hade ett språkrör – stenhuggaren och senare verkmästaren Harry Karlsson, född 1913 – som vitalt kunde berätta om tangon. Han var så att säga ett direktvittne. Nu var han bara ett år när den 110 meter långa Kronprinsessan Margareta seglade in i fjorden för att lasta så kallad BA-sten, storgatsten med något mindre mått troligtvis för att få plats med fler på sin resa till Buenos Aires, så det kan han inte minnas. Men sedan … Enligt Harry tyckte stenhuggarna i Krokstrand mer om tango än om jazzen. Tangon var svårdansad. Harry berättade att det inte var så många som kunde alla turerna men ”det var i alla fall av den glidande sorten”. När en tango spelades upp i Folkets hus var folk väldigt försiktiga först. Alla satt på bänkarna runtomkring väggarna och tittade på men undan för undan fylldes dansgolvet. Var och en dansade på sitt sätt, sa Harry. Det fanns dansskolor i Göteborg men här lärde sig männen genom att dansa med sina mammor. ”Precis som i Argentina”, konstaterade Carl Gunnar Åhlén i sitt invigningstal.