Mekaniseringen av svensk glasindustri

Införandet av Owensmaskinen blev den stora starten för mekaniseringen av svensk glasindustri. Hammars glasbruk hade förvisso gått i bräschen 1908 genom att köpa in en halvautomatisk maskin. Flaskorna blev bättre och hade mindre spänning. Men den tyska maskinen var dyr och inte alls så effektiv och arbetsbesparande som förväntat. Den togs ur produktion redan 1910. Det dröjde till 1921 innan Hammar köpte sin första Owensmaskin.

Samtidigt med Owens-maskinen byggdes mekaniska anordningar som rationaliserade transporterna. 1912 blev följden att Surte sade upp 37 glasblåsare när en till Owensmaskin installeras. Men Surtes och de andra glasbrukens gemensamma plan var att undvika massavsked. Glasbruken ville heller inte få sina halvautomatiska maskiner, som fortfarande var effektiva jämfört med manuell tillverkning, avskrivna. Därför skulle den nya maskinen införas stegvis. Mekaniseringen orsakade ändå en stor omvälvning där de gamla mästarblåsarna konkurrerades ut av maskinerna.

Wilhelm Börjesson var den första maskinskötaren i Surte. Han hade börjat i hyttan som nioåring och skulle som så många andra barn bli glasblåsare. Owens innovation ändrade planerna. Wilhelm tvekade inför uppgiften: han saknade erfarenhet av maskiner och upplevde den spänning som skapats när glasblåsarna ser hur maskinerna tar över. Maskinen var deras värsta fiende. Men det gick bra och han skulle senare skickas till England för att lära sig hantera den nya Lynch-maskinen.

Efter att Surte infört sin helautomatiska drift (”maskinblåst”) följde andra glasbruk efter med hel- eller halvautomatisk drift. I Europa fanns 60 stycken Owensmaskiner 1914. Fram till 1916 automatiserades och mekaniserades produktion ytterligare i Surte.