Göta älvs betydelse under industrialismen

Kommunikation, kraft och människor

En historia om industrialismens Göta älv inrymmer så många perspektiv, företeelser och enskilda händelser som på olika sätt är sammanlänkade med varandra och samhällsutvecklingen i stort, att det kan vara svårt att se skogen för alla träd. Eller i det här fallet älven för alla industrier, kraftstationer, skolor, broar, lastbåtar, sjukhus, järnvägar, företagskluster, golfbanor, motorvägar, köpcentra, museer, konferensanläggningar, ridhus och idrottshallar – för att bara nämna några företeelser som präglat de moderna älvsamhällena som växt fram sedan 1850. Men vi måste ändå börja där, med älven. Älven som central kommunikationsled i västra Sverige och älven som kraftkälla till den begynnande industrialiseringen.

”Det var vår, och järnet från alla Värmlands bruk skulle sändas till Göteborg.[1]”

Att tämja en älv

Industrialiseringen i vid bemärkelse tog ordentlig fart först under andra halvan av 1800-talet. Men behovet av effektiva, sammanhängande kommunikationer och transportmöjligheter till och från Västerhavet hade varit stort långt tidigare, exempelvis för transport av järn från Värmland och spannmål från omkringliggande slättbygder ner till hamnstaden Göteborg och silltunnor i andra riktningen. Det fanns gott om hinder i älven i form av fall som krävde omlastning, och utskjutande klippor och besvärliga partier med starka strömmar som innebar stora risker för båttrafiken. Men detta skulle komma att förändras i takt med utvecklingen av kraftfullare hjälpmedel, effektivare arbetsmetoder och inte minst bättre sprängmedel.

Strax före sekelskiftet 1800, skriver turisten Per Wahlström brev till en vän från en resa i landsbygden. Brev som sedan publicerades som reseskildring. Han reser som så många andra i naturromantikens anda för att besöka de mäktiga fallen i Göta älv vid Trollhättan, vilket var en stor turistattraktion vid den här tiden. Men förutom naturskådespelet och de kraftfulla vattenvirvlarna som tidens resenärer hänfördes av och besjöng i dikter och sånger, möts Wahlström av något mer när han närmar sig vattenfallen: på långt håll hör han åsklika explosioner från sprängningar som blandas med det dova sorlet från det brusande vattnet.[2] En ny tid bryter bokstavligen in:

Jag har gjort en resa till Trollhättan, och du skall säkert med nöje emottaga ett bref om detta märkvärdiga ställe. Det har i de sednare åren fått ett nytt värde genom det djerfva företag, som på en gång hedrande och gagneligt för nationen, är ett förvånande bevis om allmakten af menniskjans krafter och förmögenheter. Att i en sträckning af mer än en fjärdingsväg genom hårda klippan öppna ny väg för den stormande floden, är en tanke, som förvånar och afskräcker. Och likväl är detta herkuliska arbete nu nära sitt slut, och skall snart belöna sina upphofsmän för den kostnad och möda de derpå användt.[3]

Det djärva företag som Wahlström bevittnar och imponeras av ovan är byggandet av de första slussarna i Göta älv vid Trollhättan som stod färdiga år 1800. Även om försök gjorts tidigare är detta första gången man lyckas att skapa en slussled för båtar förbi de väldiga Trollhättefallen. Slussen vid Lilla Edet hade stått färdig redan 1607, och farleden från Vänersborg till Trollhättan hade genom slussarna vid Brinkebergskulle och vid fallet i Åkerström gjorts segelbar i slutet av 1770-talet.[4] Nu kunde man segla hela vägen från Vänern till Göteborg utan omlastningar. En historisk bedrift som skulle förändra livet vid Göta älv. Vårt ögonvittne Wahlström ger oss under en promenad längs med kanalen en glimt av det oerhörda arbete som låg bakom och som skedde för hand av människor, med hjälp av djur:

Vi följde den nya canalen ända till Åkershvass, der den slutar, och gingo sedan samma väg

tillbaka. De stenhögar man här öfverallt ser, vittna om det otroliga arbete, som blifvit användt på denna canal; och en öfver femtio alnar hög klippa, som är genomsprängd och förvandlad till en sluss, står der en evig minnesvård af detta nästan öfvernaturliga företag.[5]

Med tiden lyckades man även bemästra andra besvärliga passager i älven så att båtfärderna blev lite mindre riskfyllda, exempelvis sprängdes den ökända klippan Haneklo vid Göta utanför Lilla Edet helt sonika bort 1913. Dessförinnan var segelbåtarna beroende av bogsering, först från land och sedan med ångfartyg, för att komma igenom Haneström och kollisionerna och olyckorna hade varit många.[6]

                      Men utvecklingen gick snabbt. 1800 års slussar var redan efter några decennier otillräckliga. Göta kanal, med högre kapacitet än Trollhätte kanal, öppnade 1832 vilket innebar att det nu fanns en sammanhållen vattenväg tvärs genom Sverige och mellan rikets två största städer Stockholm och Göteborg. Flaskhalsar uppstod därmed i Trollhättan. Helt

nya slussar byggdes därför redan 1844, som tillät bredare och mer djupgående fartyg. Båttrafiken ökade dock oupphörligt. Segelfartygstrafiken stod på sin höjdpunkt i mitten av 1860-talet, sedan kom ångfartygen och förändrade trafikrytmen på älven. Mot slutet av århundradet behövde slussarna återigen förnyas så att ännu större fartyg kunde få plats, även havsgående. En statlig myndighet, Kungl. Trollhätte Kanal och vattenverk, bildades för ändamålet och 1916 kunde en tredje slussled öppnas vid fallen i Trollhättan, vilken ersatte 1800 och 1844 års linjer.[7] Vid varje ombyggnad av slussarna i Trollhättan måste även övriga slussar i älven förstoras så att hela älven blev farbar för de större fartygen, till exempel slussen vid Lilla Edet vars ombyggnad filmades 1915 och kan ses på filmen här bredvid. 

          Godstrafiken i älven ökade i takt med de förbättrade kommunikationerna, tillkomsten av nya båtar och drivmedel. Dessutom fanns det efter hand mer produkter att transportera när tillverkningsindustrierna längs med älven blev alltfler, vilket också gick hand i hand med större inkomster hos befolkningen, vilket drev på efterfrågan av konsumtionsvaror. År 1801 noterade Kanalbolaget att 36 315 godston passerade slussarna, 1900 hade det ökat till 991 000 ton och 1974 passerade 4 000 000 ton gods på lastfartyg genom Trollhätte kanal.[8] Men utvecklingen gladde inte alla. En del ortsbor saknade sjömansromantiken och det myllrande småbåtslivet som kännetecknat älven före kanalombyggnaden 1916. 1800-talet innebar liv och rörelse på och invid älven: Göta älvdalsbor som firade vårens slussöppning som en högtidsdag, matroser som gick iland och drog båtarna när vinden uteblev umgicks med jordbruks-arbetarna vid strandkanten. Många varv var sysselsatta med båtbygge och reparationer och krogarna och gästgiverierna duggade tätt. De stora fartyg som sedan trafikerade älven trängde undan de mindre båtarna och gjorde många lokala skeppare och besättningsmän arbetslösa, vilket även påverkade andra verksamheter och förändrade folklivet invid älven. På 1930-talet såg många av de äldre därför kanalombyggnaden och dess följder som en olycka som främst drabbade Göta älvdalsfolket.[9]

                      På lite drygt 100 år hade inte mindre än tre olika slusstrappor färdigställts i Trollhätte kanal och övriga slussar hade moderniserats i samma takt. Hinder och farliga passager hade åtgärdats för att främja snabb och säker båttrafik. Människan hade efter århundraden lyckats

tämja älven för sina syften och mer skulle komma. Men innan vi går vidare med kraftverksbyggen, dricksvattenförsörjning och industrier finns det skäl att återvända en sista gång till vår ciceron Per Wahlström som rapporterar till oss från sin plats vid Göta älv vid en historisk tidpunkt då älven drivs in på nya vägar:  

Vi ankommo till fallen. Jag är ej nog djerf att villja försöka en målning deraf. Se här blott en ofullkomlig teckning. — En stor majestätlig flod, trotsande de hinder naturen laggt för dess lopp, störtar sig fram öfver höga, orörliga bergmassor, rusar med en förfärlig hastighet och ett döfvande buller genom de nya vägar konsten för honom öppnat, söker den jämnvigt physikens lagar honom föreskrifva, och flyter sedan borrt, lika lugn och klar som vid sitt ursprung, endast fradgande af harm öfver det motstånd han erfarit i sitt segrande framtåg.

Wahlström skriver ned sina upplevelser i en förindustriell tid och den största delen av kapitlet ägnar han åt att beskriva naturupplevelsen, det är därför han är där. Men han ger också, i förbigående, en ögonblicksbild av hur allt började. Hur ”konsten”, som han skriver, öppnar nya vägar för den mäktiga älven, vilket i grunden förändrar förutsättningarna för kommunikationerna och transporterna på Göta älv, där ett industrisamhälle sedan steg för steg växer fram för människans hand. Den amerikanska teknik- och vetenskapshistorikern Rosalind Williams menar att det är genom att söka de subjektiva erfarenheterna av den teknologiska förändringen, som vi kan förstå när och varför historien tippade över mot en teknologisk tidsålder, där människan genom sina tekniska landvinningar på bara några få århundraden fullständigt skulle komma att dominera planeten.[10] Ett sådant exempel ger oss Wahlström under sitt besök i Trollhättan 1800 när han bevittnar hur älven – efter årtusenden av naturliga hinder och nyckfulla framfarter – tämjdes av människan.

Noter:

[1] Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga, Stockholm 1933 (1891), s. 235.

[2] Per Wahlström, Bref till en vän under en resa i landsorterna, Stockholm, 1800. Tryckt hos C.F Marquard, s. 119.

[3] Per Wahlström, Bref till en vän under en resa i landsorterna, Stockholm, 1800. Tryckt hos C.F Marquard, s. 117-118.

[4] Stig Hallberg, ”Sjötrafiken på Göta älv” i Mona Lorentzon m.fl. (red), Kring Göta älv – Studier i en dalgång, Göteborg 1993, s. 171.

[5] Per Wahlström, Bref till en vän under en resa i landsorterna, Stockholm, 1800. Tryckt hos C.F Marquard, s. 121.

[6] Bo Björklund, Göta älvdalen. Berättelser och bilder, 2016, s. 57–60.

[7] Stig Hallberg, ”Sjötrafiken på Göta älv” i Mona Lorentzon m.fl. (red), Kring Göta älv – Studier i en dalgång, Göteborg 1993, s. 171.

[8] Stig Hallberg, ”Sjötrafiken på Göta älv” i Mona Lorentzon m.fl. (red), Kring Göta älv – Studier i en dalgång, Göteborg 1993, s. 173.

[9] Bo Björklund, Göta älvdalen. Berättelser och bilder, 2016, s. 104-105.

[10] Rosalind Williams, “Our Technological Age, from the Inside Out” i Technology and Culture, Volume 55, Number 2, April 2014, s. 461-476. “When we wonder when and why history tipped toward a ‘technological age’, we commonly look to material surroundings for the answers. We do this not only as historians but also as ordinary human beings living in a material world that is full of sharp sense-based contrasts between past and present. […] What if we seek to understand our technological age beginning with subjective experience of the world rather than with the objects in it? What if the black box we pry open is first and foremost the human one?