Nya industrier

Kraft, industrier och nya kommunikationer

De rika möjligheterna vid Göta älv och dess dalgång hade haft stor betydelse även tidigare i historien. Såväl älven som omgivningarna gav föda och naturresurser, och de mindre vattenfallen hade redan i äldre tider använts för sågar och kvarnar. Men under 1800-talet började man genom nya vattenturbiner, förbättrade ångmaskiner, sågramar och liknande vinna mer kraft ur samma källa och förädla råvaror med nya metoder. Vattenkraft och tillgång på skog som gav virke och bränsle hade avgörande betydelse för den tidiga industrialiseringen. Läget vid Göta älv och de åar som mynnade i älven var i den begynnande industrieran därför utmärkt. I väster låg skogsområdet Risveden med rika naturresurser. Norr om Vänern i Värmland, Dalsland och västra Bergslagen fanns timmer- och järnproduktion och i väster exporthamnen i Göteborg. Företagen kunde dessutom utnyttja de goda fraktmöjligheterna på vattendragen för både råmaterial och färdiga produkter.¹¹

Nya industrier vid älven

Detta drev fram uppkomsten av en rad olika industrier längs med hela Göta älvdalen. Ibland låg de så tätt att det bildades mindre och större industricentra, exempelvis kring Trollhättan, Lilla Edet och kring den södra älvdalen i Göteborgs utkanter. Den mest framträdande produkten i den tidiga industrialiseringen var textilier, något alla behövde men som också var arbetsintensivt att framställa. Innovationer hämtades från England och många av de första bomullsspinnerierna anlades på lantegendomar i närheten av Göteborg, dit många av de nya influenserna kom västerifrån.¹² Ett tidigt exempel är Sjuntorps bomullsspinneri, söder om Trollhättan. Runt spinneriet, som när det anlades 1813 var det näst första i landet, växte ett helt nytt samhälle upp. Något senare, kring mitten av 1800-talet, skedde den stora expansionen. Alafors spinneri, i nuvarande Ale kommun, uppfördes 1854–56 på initiativ av bland andra göteborgaren Alexander Keiller. Arbetskraften, som främst skulle komma att bestå av kvinnor, hämtades till en början från annat håll, inte minst just Sjuntorp. Planer fanns också på att anlägga ett spinneri i Surte där det länge funnits bra förutsättningar för kvarn-verksamhet. Vattenkraften moderniserades men istället för spinneri etablerades 1863 ett glasbruk.

Surte glasbruk tillverkade till en början fönsterglas för den internationella marknaden men övergick på grund av dålig lönsamhet till bruksglas och 1890 var Surte det största glasbruket i Sverige. Under 1950- och 60-talen var produktionstakten mycket stor, men 1978, när engångsglasen förbjöds, stängde glasbruket ned. I dag kan man uppleva den gamla industrimiljön på Glasbruksmuseet i Surte. Alafors vackra fabriksbyggnader i Älvängen är ett annat bra exempel på hur de äldre industrierna tas till vara och stöps om för en ny tid. Här pågår i dag en rad olika verksamheter, från mikrobryggeri till hem för flyktingbarn.

Vid fallen i Vargön grundades 1869 Vargöns bruk och träsliperi under ledning av Karl och Verner Ericsson, båda söner till Nils Ericsson. Fyra år senare innefattade verksamheten även papperstillverkning. Pappersbruket var i drift fram till nedläggningen 2008 och genomgick med åren flera namn- och ägarbyten och nya verksamheter tillkom. Också Lilla Edet, längre söderut längs älven, kom tidigt att präglas av papperstillverkning. Först ut var ingenjören C Emil Haeger som med hjälp av kapital från Göteborgsköpmannen Robert Dickson startade Lilla Edets pappersbruk. 1894 tillkom Inlands Pappfabrik och 1905 Sulfitaktiebolaget Göta. Lilla Edets pappersbruk är fortfarande i drift, om än på en ny plats lite längre från älven efter Göta-raset på 1950-talet, och har omkring 400 anställda. Tillverkningen består av mjukpapper.

Göta älvdalen fick också en betydande tegelindustri som byggde på gamla anor och försörjde framför allt Göteborg med tegel.¹³ I Vänersborg fanns rätt förutsättningar: stora arealer till den utrymmeskrävande industrin, ved till förbränningen och lämplig lera att slå tegel av. Flera tegelindustrier växte fram kring Vassbotten, Brinkebergskulle och Vänersnäs; alla låg de vid vattenleden för att så billigt som möjligt kunna frakta teglet på älven. Teng-grenstorp tegelbruk hörde fram till 1960-talet, då det lades ned, till de klassiska industriföretagen i Vänersborg och var tidvis landets näst största tegeltillverkare.¹⁴

Av naturliga skäl fanns sedan länge en tradition av småskaligt träbåtsbyggande i samhällena längs Göta älv. Med den industriella revolutionen uppkom mekaniska verkstäder som bland mycket annat även tillverkade fartygsmaskiner och fartyg. Vid mitten av 1800-talet fanns sådana verkstäder förutom i Göteborg även i det mindre samhället Thorskog nära Lilla Edet. I takt med att Göteborg blev en allt viktigare utskeppningshamn ökade behovet av båtar som kunde transportera gods. Mellan 1867 och 1926 tillverkade Thorskogs varv mer än 200 båtar. Även i Lödöse fanns ett skeppsvarv, AB Lödöse Varf, grundat 1899. När det avvecklades 1985 sattes punkt för en skeppsbyggnadstradition med rötter ända tillbaka till medeltiden.¹⁵

Järnväg och elproduktion

Efterhand tog järnvägen alltmer över rollen som pådrivande faktor i Göta älvdalens fortsatta industrialisering. Med färdigställandet av Västra stambanan kunde transporter av varor och människor ske fortare än längs vattenvägarna och dessutom under hela året. Tidigt fanns en ömsesidig önskan av en järnvägsförbindelse mellan hamnen i Göteborg och den transportkrävande järnhanteringen i Bergslagen. Detta ledde till byggandet av Bergslagsbanan, Sveriges genom tiderna största enskilda järnvägsprojekt, som anlades på den östra sidan om Göta älv och stod klar 1879. Järnvägen användes för såväl gods- som persontrafik och beträffande det senare så var bandelen Göteborg – Trollhättan den starkast trafikerade av hela Bergslagsbanan. I den södra älvdalen, med närhet till Göteborg, växte det tack vare järnvägen fram ett pärlband av mindre industrisamhällen i anslutning till järnvägsstationerna och samtliga större industrier koncentrerades därmed också som en följd av järnvägsetableringen till den östra sidan av älven.¹⁶

Ett företag som kom att gynnas av järnvägens expansion var Nydqvist & Holm (urspr. Trollhätte Mekaniska Werkstad) startat 1847. Nydqvist & Holm specialiserade sig nämligen tidigt på att bygga lokomotiv och vann snart ett internationellt erkännande. Ett dotterbolag, Nohab Flygmotor AB grundades 1930, och upptogs i Volvokoncernen 1941 och namnet ändrades efterhand till Volvo Flygmotor AB. Bildandet av Svenska Aeroplan AB (SAAB) 1937, som med först flyg- och sedan biltillverkning bidrog till att öka koncentrationen av tung industri i Trollhättan. Det som historikern Christer Winberg har kallat ”ett svenskt Ruhrområde” växte fram vid Göta älvs övre lopp.¹⁷ Nydqvist & Holm är ett utmärkt exempel på ett företag som flera gånger hamnade rätt i industrialiseringens olika faser och i sig blev en motor för vidare industrialisering. När de stora kraftverken byggdes för att utvinna elektricitet ur Göta älvs stora vattenfall – så var det de som tillverkade vattenturbinerna. Mot slutet av 1800-talet var Nydqvist & Holm Trollhättans största arbetsplats, men där fanns även flera andra innovativa företag i dess närhet.¹⁸

Behovet av elektricitet till järnvägen och det ökande antalet industrier, inte minst i västra Sverige, gjorde att staten i början av 1900-talet alltmer intresserade sig för storskalig vattenkraft. I Trollhättan fanns rätt förutsättningar. Den nybildade Kungliga Vattenfallstyrelsen (sedermera Vattenfall) ansvarade för det för sin tid enorma projektet att strax intill de ståtliga slussarna vid fallen i Trollhättan tämja den brusande älven än mer – denna gång för att utvinna elektricitet. 1910 togs kraftstationen i Olidan, landets första i statlig regi, i bruk. Kraftverket byggdes ut 1914 och slutligen 1921 där kraften från Vänerns vattenreglering utnyttjades. Olidans kraftstation var ett prestigeprojekt som skulle visa upp det moderna, effektiva Sverige, men som samtidigt kläddes i pampig nationalromantisk skrud. Byggnaden är i dag kulturminnesmärkt.¹⁹ I samband med ombyggnaden av slussarna i älven 1916 byggdes en damm som ökade fallhöjden i Lilla Edet till 6,5 meter, vilket medförde att fallet och den gamla slussen i Åkerström försvann. Vid slussen i Lilla Edet ökades därmed fallhöjden vilket lämpades sig väl för ännu ett kraftverk som stod färdigt 1926. Även Lilla Edets kraftstation fick en vacker utformning med drag av romersk basilika.²⁰

Elektricitet från Olidans kraftverkstation levererades först till Skara och Alingsås och senare även till Göteborg. För etableringen av industrier i Göta älvdalen har den säkra elproduktionen också haft stor betydelse. Trollhättan blev ett betydande centrum i Sverige för elintensiv industri. 1914 startade Svenska Ackumulator Fabriksaktiebolaget Tudor batteritillverkning i Nol. Henri Tudor var den som först lyckades lagra elenergi genom att framställa blybatterier. Han hade 1890 varit med om att bilda det tyska bolaget AFA, för vilket fabriken i Nol blev ett dotterbolag. Även för Elektroniska AB, EKA i Bohus, nuvarande Ale kommun, var säker tillförsel av elektricitet i produktionen avgörande. Sedan 1925 framställs här kemikalier till bl.a. pappersindustrin och läkemedelsindustrin.

Noter:

[11] Till det här kapitlet har fakta hämtats från: Daniel Larsson, Vid fallen. Om Trollhättebygdens historia, Trollhättan 2011, s. 88–105, Mona Lorentzson m.fl. (red), Kring Göta älv. Studier i en dalgång, Göteborg 1993, s. 187–194, 164–70, Bo Stråth (red), Norstedts Sveriges Historia 1830–1920, Stockholm 2012, Marie Odenbring, Ale kommun. Kultur i arv, 2008, s. 109-132.

[12] Eric Giertz (red.), Då förändras Sverige. 25 experter beskriver drivkrafter bakom utvecklingen, 2008, s. 89–90.

[13] Eva Vikström, Industrimiljöer på landsbygden. Översikt över kunskapsläget. Riksantikvarieämbetet 1995, S. 30.

[14] Bo Björklund, Göta älvdalen. Berättelser och bilder, 2016, s. 177.

[15] Kent Olsson, ”Älvdalens varvsindustri” i Mona Lorentzson m.fl. (red), Kring Göta älv. Studier i en dalgång, Göteborg 1993, s. 200–209.

[16] Martin Fritz, ”Järnväg i Älvdal. Bergslagsbanan – tillkomst och första verksamhetstid” i Mona Lorentzson m.fl. (red), Kring Göta älv. Studier i en dalgång, Göteborg 1993, s. 195–199.

[17] Christer Winberg, Hur Västsverige blev västsvenskt, Göteborg 2000, s. 145.

[18] Daniel Larsson, Vid fallen. Om Trollhättebygdens historia, Trollhättan 2011, s. 101–103.

[19] Lars-Eric Hansson, ”Kraften från Göta älv”, i Mona Lorentzson m.fl. (red), Kring Göta älv. Studier i en dalgång, Göteborg 1993, s 164–170.

[20] Bo Björklund, Göta älvdalen. Berättelser och bilder, 2016, s. 68.