Människorna vid älven

Människorna, kulturen och övriga näringar vid älven

Industrialiseringens framfart innebar på sikt bättre levnadsförhållanden och att fler barn levde tills de blev vuxna. Sjukvård och sjukdomsbekämpning blev bättre, mat- och vattentillgången säkrare och inkomsterna ökade. Den svenska befolkningen lite drygt fördubblades under 1800-talet, trots att en betydande del av befolkningen emigrerade under samma tid och många svåra sjukdomar fortfarande ännu inte var avvärjda.²¹ Men befolkningsutvecklingen vid Göta älvdalen sticker ut i ett svenskt perspektiv: på den östra sidan av älven innebar 1800-talet att befolkningen var fem gånger så stor vid århundradets slut som den varit vid dess början.²² Det var på den här sidan järnvägen drogs fram och många nya industriorter och stationssamhällen växte fram som Nol, Surte, Bohus, Nödinge, Älvängen, Lilla Edet, Sjuntorp och inte minst Trollhättan som på kort tid genomgick en förändring från by till stad och mer än fördubblade sin befolkning under industrialiseringens första tre decennier.²³ Det industriella uppsvinget gjorde dessa orter till magneter för inflyttare, samtidigt som benägenheten att ge sig av till Amerika måhända inte var lika stor här, där det fanns arbetstillfällen. Den västra sidan av älven hade inte en lika stor befolkningsutveckling, där ökade befolkningen under 1800-talet 2,5 gånger, vilket ändå var något mer än riksgenomsnittet.²⁴

Nya centra, jordbruk och Alesnickare

Alla industrisamhällen som expanderade stort under åren kring 1900 var dock inte nya. Det hade varit gynnsamt att bo i Göta älvdalen under lång tid. Men industrialiseringen tillsammans med bättre kommunikationer på älven och järnvägens tillkomst skapade nya centra i gamla bygder. Kring järnvägsstationen och de nya fabrikerna växte sedan handel, bostadsområden och nya kulturella centrum fram. Kyrkan, som i århundraden varit byarnas och socknarnas medelpunkt, hamnade i många av dessa nya tätorter, som till exempel Älvängen, Alafors, Nol, Bohus och Alvhem, nu långt från centrum.²⁵

Även om industrin lockade många till dessa orter så var långt ifrån alla sysselsatta i de nya tillverkningsföretagen. Älvdalens variationsrika omgivningar har sedan årtusenden varit en rik jordbruksbygd. När den nya tiden gjorde sitt intåg genomgick jordbruket en agrar revolution och en omvandling mot ett mer storskaligt marknadsanpassat jordbruk skedde. Många av de gamla dalbottnarna med tung lerjord kunde nu tack vare nya jordbruksredskap plöjas upp och växelbruk införas. Tusentals hektar ny åkermark förvärvades också genom dränering av vattensjuka områden och sjösänkningsprojekt.²⁶ Med maskinernas intåg i jordbruken frigjordes så småningom arbetskraft som blev tillgängliga för de nya industrierna vid älven.

Sida vid sida med de nya fabrikerna och de omskapade jordbruken växte en rad småföretag med driftiga entreprenörer upp. Inte minst inom byggnäringen. En snickeritradition med gamla anor stod de ryktbara Alesnickarna för. De flinka och snabba snickarna var kända sedan åtminstone 1600-talet då de ska ha varit med och byggt upp Göteborg. Från mitten av 1800-talet blev monteringsfärdiga husstommar en specialitet i Ale härad och en del Alesnickare åkte så långt som till Tyskland för att montera upp sådana hus.²⁷ I dag står en Alesnickare staty utanför biblioteket i Skepplanda och många småföretagare i framför allt den norra delen av Ale kommun har fört traditionen vidare in i en ny tid.²⁸

Värderingar och könskodade arbeten

På ytan och lite på avstånd framstår 1950-talet ofta som en tid då moderniseringen rusade förbi. Då hade omvandlingen till ett industrisamhälle mer eller mindre fullbordats, demokratin fått sitt genombrott och folkhemsprojektet tagit fart i det ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget. Och riktas sökarljuset enbart på de stora tekniska systemen som bilar, vägar, el, vatten och den storskaliga produktionen är det inte svårt att få det intrycket. Men trots att mycket hade förändrats på kort tid fanns en hel del rester av det förra århundradet kvar, inte minst på värderingsplanet. 1950-talet har därför även kallats det sista 1800-tals decenniet. Sociala relationer var alltjämt formella, titlar och dess bortläggningar var omständliga och synen på olika socialgrupper hade inte ändrats nämnvärt trots att allmän och lika rösträtt införts tre decennier tidigare. Framför allt var synen på relationerna mellan könen och vad man kunde göra som man respektive kvinna fortfarande väldigt gammaldags och begränsande för de enskilda individerna.²⁹

Detta betydde inte att kvinnor och män arbetade med samma saker som under den förindustriella tiden: industrialiseringen innebar på många sätt en omförhandling av könskodade sysslor. Det som förr varit kvinnliga kompetensområden som exempelvis att brygga öl eller mjölka kor, blev med maskinernas intåg manliga domäner.³⁰ Och helt nya yrken uppstod där det till en början låg öppet hur man skulle se på yrkets ”könsidentitet”, men där det oftast efter en tid utmejslades en tydlig könskodning. Kvinnor och män arbetare sällan sida vid sida i industrierna; männen dominerade exempelvis stål- och kemiindustrin och mekaniska fabriker. Kvinnorna var i majoritet inom exempelvis textil-, livsmedels-, porslins- och tändsticksindustrin, där de arbetade för lägre lön. Något som rättfärdigades med tankefiguren att det var mannen som var den ”egentliga” försörjaren medan kvinnorna ändå bara skulle arbeta tills de gifte sig.³¹ Berättat från Alafors spinneri:

Jag började jobba på fabriken 1933. Då hade jag 23 kronor i veckan. Karlarna hade 35 kronor i veckan överlag var de än var i fabriken. Det var ingen som tyckte det var orättvist att karlarna hade mer än fruntimren. Det bara var så.³²

Noter:

[21] Lennart Andersson Palm, ”Människorna vid Göta älv – befolkningsförändringar före 1950” i Mona Lorentzson m.fl. (red), Kring Göta älv. Studier i en dalgång, Göteborg 1993, s. 130.

[22] Lennart Andersson Palm, ”Människorna vid Göta älv – befolkningsförändringar före 1950” i Mona Lorentzson m.fl. (red), Kring Göta älv. Studier i en dalgång, Göteborg 1993, s. 130.

[23] Daniel Larsson, Vid fallen. Om Trollhättebygdens historia, Trollhättan 2011, s. 106.

[24] Lennart Andersson Palm, ”Människorna vid Göta älv – befolkningsförändringar före 1950” i Mona Lorentzson m.fl. (red), Kring Göta älv. Studier i en dalgång, Göteborg 1993, s. 130.

[25] Marie Odenbring, Ale kommun. Kultur i arv, 2008, s. 121.

[26] Marie Odenbring, Ale kommun. Kultur i arv, 2008, s. 63.

[27] Marie Odenbring, Ale kommun. Kultur i arv, 2008, s. 174.

[28] Marie Odenbring, Ale kommun. Kultur i arv, 2008, s. 175.

[29] Yvonne Hirdman m.fl. (red), Norstedts Sveriges Historia 1920–1965, Stockholm 2012, s.577.

[30] Ulla Wikander, Kvinnoarbete i Europa 1789–1950. Genus, makt och arbetsdelning, Uddevalla 1999, s. 111f.

[31] Yvonne Hirdman m.fl. (red), Norstedts Sveriges Historia 1920–1965, Stockholm 2012, s. 84

[32] Marie Odenbring, Ale kommun. Kultur i arv, 2008, s. 111.