Fyrbyggnaden och det utsatta läget

Klövskärs fyrbyggnad

Under 1800-talet växte det fram ett friare formspråk för byggnader, vilket också kom att prägla fyrarnas och sjömärkenas utseende. Klövskärs fyrbyggnad kanske inte är det bästa exemplet att lyfta fram, men det kombinera fyr- och boningshuset speglar ändå tidens innovativa lösningar.

Bottenvåningen rymde två lägenheter. Den södra var avsedd för fyrmästaren med familj och den norra fungerade som tjänstebostad åt fyrvaktaren. Varje lägenhet bestod av ett rum och kök, men med den stora skillnaden att fyrmästaren hade ytterliggare ett rum, en trappa upp på östra gaveln.

När fyren tändes den 14 oktober 1883 kom ljuset från en fotogenlampa på övervåningen, som förstärktes med hjälp av en lins. Den sjöfarare som observerade ljuset kunde med dess hjälp ta sig igenom ett av Bohuskustens mest besvärliga farvatten, såvida inte skeppet körde rakt på skäret.

Möjligheten att brodera fram en omfattande och målande historia om Klövskärs fyrplats genom att kombinera ting, text, bild och berättelser är utomordentligt god. Fyrplatsen är därför ett utmärkt studieobjekt för att fördjupa kunskapen om människans strävsamma försök att tämja elementens krafter samt hur saltvindar och hav sliter ner materiell kultur. Någon jämn kamp mellan människa och element var det aldrig tal om på Klövskär. Att uppföra en fyr på skäret kan ses som människans – blott tillfälliga – materiella seger över elementen! Den extrema påverkan kan nogsamt följas i Kungl. Lotsstyrelsens arkivmaterial.

Klövskärs utsatta läge

Vädret präglade tillvaron för dem som bodde på Klövskär. Att ta sig i land på eller ta sig ifrån skäret kan fortfarande vara ett äventyr. Det är något som man bara vågar sig på när det är gynnsamma förhållanden. När naturkrafterna härjar fritt över Soten sätts allt i rörelse. Värst är det när den sydvästliga vinden ökar i styrka. Samtidigt ökar då strömsättningen och vågorna från Skagerrack reser sig höga när de når Sotens grunda och ojämna bergsbotten. För att byggnaderna skulle stå emot påfrestningarna och inte förvandlas till kaffeved fick allt stagas och surras. Stormarna gjorde att sjön ohämmat rullade tungt, och vräkte in över ön. Det berättas om att hela fyrhuset stod och skakade och att stenar lossade från husgrunden. Blotta tanken att låta barn vistas härute skulle skrämma livet ur varje modern småbarnsförälder. Lösningen blev praktisk; småbarnen på Klövskär surrades med en tamp runt livet så att de inte skulle gå i havet.

Arkivhandlingarna är fyllda med dramatiska noteringar. Tänk dig att öppna ytterdörren under en storm – på läsidan av huset – och så kommer havet störtande in i farstun. Höjden på, och kraften från vågorna, kan vara svåra att föreställa sig. Som en parentes kan nämnas att under januaristormen 2015 uppmätte en vågboj i närområdet en våghöjd på 14,36 meter, vilket är svenskt rekord. Under en storm bröt havet ner vedbodens trappstenar i hamnen. Vind och vågor demolerade båtkranen, tog med staket och upphissade och noggrant surrade båtar ut i havet. Det stora torrdasset slet sig från sitt fundament och flyttade sig långt ifrån sin ursprungliga plats. Under första världskriget berättas det att ett helt koppel med minor drev genom klåvan mellan skären. Även drunknade personer hittades. Alla dessa dramatiska händelser, men också de vackra dagarna påverkade så klart människorna som levde på Klövskär. Detta gav upphov till livskraftiga berättelser som inte liknade något som kunde upplevas på landbacken.

Problemet med Klövskär och många andra fyr- och lotsplatser var att det saknades naturlig vattenförsörjning. Från början sparades regnvattnet från hustaken, men senare byggdes ett murat och uthugget system. Eftersom vågorna regelmässigt slår över hela skäret blev det ibland bekymmersamt att utnyttja denna färskvattenreserv. Vid ett tillfälle när sötvattnet blivit förstört av saltvatten fick fyrvaktaren, när havet lugnat ner sig, ta båten med sin hustrus tvättbaljor och ro till Smögen för att hämta färskvatten.

Sett från landsidan verkar det inte finnas mycket som skvallrar om mänsklig aktivitet på det lilla skäret, men den som närmar sig Klövskär från havet skådar en rejäl husgrund. Visserligen kom fyrplatsen bara att vara bebodd mellan 1883 och 1936 men det är frapperande att se vilken påverkan människorna lyckades utsätta stenlandskapet för. En stor del av Klövskär är översållad med borrade hål, inkilningar, rostiga metalldelar, sten- och tegellämningar, betongrester men också med samtida maritima ristningar där fyrpersonalen bevarat sina namn till eftervärlden. Lite rörande är den lilla trädgårdstäppa som ligger norr om fyrhuset. Det är inte mycket jord som återstår i skrevan efter alla vindpinade år som följt, men här odlades förmodligen grönsaker. När Sote kanal väl öppnats 1935 var den bemannade fyrplatsens dagar räknade. 1936 togs byggnaderna ned och själva fyrhuset flyttades till Hållö. En ny automatiserad fyr i betong restes på Mjölskär, på andra sidan om farleden.

Självförsörjningsgraden var stor. Större delen av mathållningen hämtade fyrpersonalen ur havet. Garnfiske, hummer när det var säsong, jakt på sjöfågel och insamling av ägg under vårarna var viktiga inslag i det många gånger isolerade livet. Fisk torkades på klipporna och saltades i tunnor. Med tanken på risken för isolering i samband med isläggning eller storm så var man tvungna att lägga upp förråd och hushålla med resurserna. Periodvis hölls även höns på det lilla skäret. Sommarhalvårets äggproduktion kunde sparas genom att äggen konserverades i vattenglas. Vid besöken i land köptes proviant och då framförallt mjölk.

Dygnets mörkaste timmar var fyrvaktarnas huvudsakliga arbetstid. Arbetsbelastningen kan, jämfört med många andra fyrplatser, knappast beskrivas som särskilt fysiskt påfrestande. Fyrljuset bestod av en lampa som skulle fyllas med fotogen och hållas i ordning. Var fjärde timma skulle fyrens klippare, ett slags persienn som drevs av två urverk, dras upp. Fyren tändes vid solnedgången och släcktes i gryningen. Väder, vind och viktiga händelser kom att noteras i fyrliggaren, vilket kunde bli viktiga uppgifter vid ett sjöförhör om det skett en olycka till havs. Fyrmästaren och fyrvaktaren delade vakthållningen under nätterna i fyratimmarspass. Ibland ryckte någon hustru in. Den vakne skulle dessutom hålla ett öga på att de närliggande fyrarna brann. De skulle även se till att fyrplatsen underhölls, rost skrapades, betongfundament förbättrades och järn mönjades. Dessutom skulle båtarna hållas i prydligt skick. Det var långt till övervakande förmän, men inspektioner från Lotsstyrelsens sida förekom. Dessa var ofta oanmälda varför det gällde att vara uppmärksam när den granskande lotskaptenen kom med lotsångaren. Flaggan skulle då hissas och arbetskläderna måste snabbt ersättas av uniform.