Fyrvaktarna och deras familjer

Fyrvaktarna och dess familjer

Mest känd av inbyggarna på Klövskär är den förste fyrmästaren, Carl Gunnar Taube. Sejouren på Klövskär blev kort för familjen Taube. En av Evert Taubes två äldre bröder, Fredrik, började och slutade sitt liv i Soten. Sina första steg tog Fredrik Taube på Klövskär men drunknade tragiskt som nittonåring i samband med fiske vid Hållö fyrplats. Kanske är det Fredriks drunkningsdöd som ligger väl dold i brodern Everts Balladen om briggen ”Blue Bird” av Hull? Litteraturvetare och reportrar har funderat, och helt omöjligt är det nog inte.

Under åren som följde skulle nära 30 personer verka som fyrvaktare på Klövskär. I många fall stannade de bara en kort tid, för att sedan bege sig till andra fyrplatser eller fyrskepp. 1904 anlände Anders Olén till Klövskär. Han skulle bli den fyrmästare som stannade längst. Med ett litet avbrott blev han platsen trogen till 1932. När Olén var tjänstledig under en period 1916 blev fyrvaktaren Waldner biträdande fyrmästare. Hans hustru, Blenda Waldner, utsågs samtidigt som vikarie. Troligen blev hon därmed Sveriges första kvinnliga fyrvaktarbiträde i statlig tjänst. 1917 kom Emil Helldner till Klövskär som fyrvaktare. Han hade tagit med sig sin syster Agnes som hushållerska. De var båda vana vid det isolerade livet på en fyrplats efter en uppväxt på Nidingen. Redan efter någon månad förklarade fyrmästaren Olén, som levt som ungkarl på skäret i nära 14 år, att Helldner fick söka ny hushållshjälp. Tycke hade uppstått mellan Anders och Agnes och de skulle gifta sig. Helldner tvangs annonsera efter en ny hushållerska. Han fick svar av en annan Agnes i närområdet och resultatet blev så småningom fem barn.

Åke Helldner föddes 1921 och växte upp på Klövskär under fyrplatsens sista brukningstid. Fotografen och författaren Bertil Quirin har i sin bok Bohuslän i svartvitt (2001) låtit Åke Helldner berätta om sin ungdomstid på skäret, fjärran från dagens konsumtionsöverflöd men också säkerhetstänkande.

Innan han ens kunde simma var det tillåtet att använda ekan för turer i närområdet. Först under fyrplatsens slutskede, 1928, fick familjerna på skäret möjlighet att meddela sig med omvärlden via en signalställning. På en arm kunde skilda signaler med olika betydelser i svart juteväv hängas upp. I bästa fall skulle signalerna observeras av lotsarna vid utkiken på Smögen. Signalsystemet kom aldrig att användas.

Helldner konstaterar:
"Visserligen glömmer man gärna tråkigheter och elände, men om jag tänker tillbaka på min barndom på det lilla skäret så har jag absolut inte gått miste om något. Kanske är det alla andra som har gjort det. Det var fint att växa upp där, jag längtade aldrig därifrån och i mina tankar återvänder jag ständigt till Klövskär. Den enda plats på jorden som alltid har varit hemma för mig."